Roman: Fader Död

Inlagd av Agneta Hagerud Recension, Skönlitteratur fredag, april 13th, 2012

Fader Död
Giles Blunt
Bonnier, 2012
Översättning: Jan Järnebrand
351 s.

— — —

Fader Död är kanadensaren Giles Blunts femte kriminalroman om polisen John Cardinal, som lever och verkar i Algonquin Bay. Blunt är numera bosatt i Toronto, men har växt upp i en liten ort som påminner om Cardinals hemvist.

Efter sin älskade fru Catherines död försöker Cardinal döva sin längtan efter henne med att arbeta med cold case-fall och tillbringa fritiden med kollegan Lise Delorme, som blivit hans närmaste vän. Han har sålt sitt hus vid Trout Lake och bor nu i en lägenhet, trots att han inte är någon stadsmänniska, och kämpar för att komma till rätta med sin nya tillvaro. Tillsammans med Delorme ägnar han kvällarna åt popcorn och videofilmer.

När två brutala mord skakar den lilla staden under den årliga pälsauktionen får de båda poliserna fullt upp med att nysta i alla trådar de kan hitta. De dras in i ett otäckt spel där allt styrs av en man som lever i skuggorna och skickar fram sina egna soldater för att agera. Han är ute efter att skapa ett nytt samhälle utifrån egna principer. Cardinal är honom snart i spåren, men på vägen dit möter han en kvinnlig journalist, som till synes är ute efter samma man, och hon både lockar och skrämmer honom. De utbyter information, men blir också ett kärlekspar. När hela historien till slut nystas upp visar det sig att hon har en helt annan agenda än vad han har trott, och Cardinal tvingas agera för att rädda både sitt och andras liv.

Liknande flera andra romaner av Blunt handlar även Fader Död om en ensam man med snedvridna och storslagna drömmar som knyter skadade och vilsna människor till sig och utnyttjar dem för egna syften. Det kan gälla en medicinman som använder sig av blodiga offerriter eller en terapeut som medvetet styr sina patienter mot självmordets rand.

Romanerna är alltid drivna och välskrivna, och trots att man i Fader Död tidigt förstår vilka mördarna är behålls spänningen till slutet. Första kapitlet är en snygg uppvisning i att bygga upp dramatik, när det börjar med ett hemlighetsfullt kärleksmöte och slutar i något helt annat. Miljöbeskrivningarna är målande och kylan biter nästan i läsarens kinder när den kanadensiska vintern håller staden i ett fast grepp. Det är både vackert och ödsligt. Det finns en längtan efter närhet och tillhörighet som gör att människor söker sig till varandra, och en fasansfull gemenskap byggd på hotelser och manipulationer. Blunt kan konsten att både hålla sig inom ramarna och gå över gränserna utan att tappa greppet, vilket gör hans böcker verklighetstrogna men även mycket skrämmande. Här möts läsaren av både känslosamhet och övervåld, allt medan den kanadensiska nattens sprakande stjärnhimmel höjer sig över såväl offer som förövare.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.