DVD: Rom – öppen stad
Film, Recension, Videohyllan måndag, april 16th, 2012Rom – öppen stad
Drama, Italien, 1945
Distributör: Studio S
Regi: Roberto Rossellini
Längd: 1.38 min
Skådespelare: Anna Magnani, Aldo Fabrizi, Marcello Pagliero, Vito Annichiarco, Nandy Bruno, Harry Feist m.fl.
Ute nu på svensk DVD
– – –
Vi befinner oss i Rom och året är 1944. Mussolini har fallit och staden ockuperas av nazisterna. Gestapo har befolkningen i ett järngrepp och letar ständigt efter ”politiska aktivister” att fängsla och få ut information från. Mitt i kaoset lever hemmafrun Pina (Anna Magnani) vars man är medlem av motståndsrörelsen och som får i uppdrag att gömma en av rörelsens ledare Giorgio Manfredi (Marcello Pagliero). Hon tar hjälp av den katolska prästen Don Pietro (Aldo Fabrizi) för att föra ut Manfredi ur staden. Men det finns angivare där man minst anar det, och deras plan möter snart svårt motstånd.
Rom – öppen stad brukar räknas som startskottet för den italienska neorealismen. En filmströmning som bröt upp den gamla filmtraditionen vars identitet fortfarande var starkt bunden till teatern och studioinspelningen. Roberto Rossellini valde istället att ta ut produktionen på gatan där man filmade i naturligt ljus och med rörlig kamera. Allt för att fånga nuet i dess oborstade realism, därav namnet. I och med detta skapade man en ny filmestetik som inte bara skulle ha inverkan på det nationella filmklimatet utan det internationella. I USA var Elia Kazan så imponerad av filmen att han valde att spela in Storstadshamn (1954) utanför det traditionella studiosystemet som definierade Hollywoods produktioner. I Frankrike kom senare Den franska nya vågen vars långa kameraåkningar längs gatorna var starkt inspirerade av neorealismen. Med Rom – öppen stad skapade Rossellini en film som var början till uppluckringen av den förlegade studiofilmen.
Filmens stjärna Anna Magnani är perfekt som hemmafrun Pina som trots den absurda situationen behåller sin värdighet och mänsklighet i en tid som var allt annat än mänsklig. Priset för detta är dock högt – hon får betala med sitt liv när hon motsätter sig nazisternas trakasserier. När Pasolini 17 år senare spelade in sin andra film Mamma Roma (1962) var det med Anna Magnani i huvudrollen. Där spelar hon en prostituerad kvinna som på grund av sitt yrke distanseras allt mer från sin tonåriga son. För att bryta den onda cirkeln slutar hon prostituera sig och blir frukthandlerska. Allt för att komma närmare sin son. Samma värme och medmänsklighet som Magnani utstrålar i Rom – öppen stad utstrålar hon också i Pasolinis film. Det skulle kunna vara samma karaktär.
Trots filmens inverkan på filmhistorien måste jag ändå säga att den lider av några mindre problem. Skådespeleriet från birollerna är ofta på gränsen till överspel och mycket italienskt, om jag får uttrycka mig så. Att filmen dessutom är uppdelad i två akter är effektlöst och underligt, särskilt när detta om något är ett arv från teatern. Den smäktande musiken drar också ibland, men bara ibland, mot det sentimentala. Men i sammanhanget är detta trots allt bara petitesser. Filmens drama har inte mist något av sin kraft.
Som introduktion till den italienska efterkrigsfilmen är Rom – öppen stad det självklara valet. En film som visar upp människans inneboende motståndskraft. Eller som Camus ansåg – att leva är att leva i revolt.
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent
