Bok: Marianne Faithfull – Minnen, drömmar och reflektioner

Inlagd av Erik Göthlin Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur tisdag, april 17th, 2012

Minnen, drömmar och reflektioner

Marianne Faithfull

Skriven tillsammans med David Dalton

Översättare: Måns Winberg

Bakhåll, 256 sid, Utkommer 18 april

– – –

Marianne Faithfull har släppt ett dussin studioalbum där Horses and High Heels från förra året är det senaste.

 Hon har på senare tid samarbetat med artister som PJ Harvey, Nick Cave och Lou Reed. Det säger mycket om hennes status som sångerska och artist. Utöver musiken är hon också skådespelerska, känd från Sofia Coppolas Marie Antoinette. Faithfulls trademark är hennes hesa och spruckna röst som också känns mycket skör. Trots att Marianne nu är 60+ och har ett minst sagt hårt liv bakom sig är hon produktivare är någonsin

Faithfull var dotter till den tyska Weimarflickan Eva von Sacher-Masoch (släkting till Leopold von Sacher-Masoch som Masochismen är uppkallad efter) och den brittiska spionen Robert Glynn Faithfull. Likt i en film träffades de under kriget och inledde en häftig romans. De flyttade tillsammans till Storbritannien där de fick Marianne som växte upp i deras kollektiv.

1964 började hon framföra sin folkrock och blev en del av den progressiva musikscenen. Där träffade hon The Rolling Stones som hon först agerade någon slags groupie till för att sedan bli goda vänner med. Mick Jagger och Keith Richards skrev sedan låten ”As Tears Go By” som blev Faithfulls definitiva genombrott. Hon var 17 år gammal och inledde en stormig romans med Mick Jagger som varade i fyra år. Med Jagger och Stones upplevde hon 60-talet, ”The Summer Of Love” och allt det som idag är inskrivet i nutidshistorian. 60-talet fick dock ett häftigt avslut med polisens razzia mot Jaggers hem. Faithfull framställdes i medierna som den korkade blondinen, trots att det i själva verket var tvärtom, och efter den händelsen började hon att använda droger allt oftare. Efter att ha börja skjuta heroin var hoppet om ett dräglig liv ute. Hon blev hemlös och satt vid muren till ett rivningshus i London, väntandes på nästa fix. Men Faithfull reste sig från botten, slutade med horse, och fick en bejublad comeback med det new-age-doftande albumet Broken English (1978). Album efter album har följt, och kreativiteten verkar inte sina.

Boken är inte så mycket en strikt självbiografi. Istället handlar det om en fragmentarisk framställning av samlade tankar, minne och anekdoter. Titeln säger det. Faithfull hoppar hej vilt mellan dåtid och nutid där varje kapitel kretsar kring en särskild person, en händelse eller skapandet av ett album. För den som är ett stort fan av Faithfull är det en guldgruva av anekdoter ur ett händelsefyllt liv.

Intressant är att Faithfull många gånger bekräftar mytbildningen om 60-talet som sexualitetens, politikens och den musikaliska kreativitetens revolution. I andra stunder slår hon istället hål på den och menar att 60-talet inte var så himla fantastiskt egentligen. I mycket handlade det om alienerade ungdomar som inte kunde hitta sin plats i en kaotisk värld. Hur det än är med den saken är det säkert att Faithfull har blivit en symbol för årtiondet – trots att det aldrig varit hennes intention.

Bland de mest underhållande episoderna märks den kring Jack Kerouac’s School of Diembodied Poetics där hon undervisade i konsten att skriva poplyrik. Ett av kraven för att undervisa på skolan, som framförts som starkast av Allen Gingsberg, var att man skulle ligga med sina studenter. Ett krav som inte direkt är standard för övriga högskolor. Faithfull fullföljde dock inte uppmaningen. Där blev hon vän med Burroughs som trots sin kyliga aura i själva verket var en mycket vänlig man, i vilket fall gentemot Marianne. Faktum är att det var Burroughs roman The Naked Lunch som blev en ingång till Faithfulls heroinberoende. Där hade hon läst att att ”Heroin är inte en kick, det är ett sätt att leva.” och tagit det som en uppmaning. Burroughs replikerade nyktert med ”Men, kära vän, jag konstaterade bara faktum. Jag ägnar mig inte åt att ge råd”. Det säger ganska mycket om Faithfulls romantiska syn på saker och ting, som ställt till så mycket för henne.

Trots många fina episoder finner jag boken ganska rörig. Faithfull har så många historier att berätta att de nästan pressats in för att få plats. Många gånger av bara farten vilket ger viktiga händelser för lite fördjupning. När boken är som sämst påminner den faktiskt om en skvallerbok där kändis efter kändis och deras utsvävningar radas upp. Prosan är inte heller direkt fulländad. Men det är snart förlåtet – berättarglädjen går inte att ta miste på.

Minnen, drömmar och reflektioner är kanske inte en fantastisk upplevelse sedd som litteratur. Däremot är boken ett måste för aficionados av Marianne Faithfull’s underbara musik.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent