Konst: Juan Andrés Milanes Benito
Recension, Utställningar lördag, april 21st, 2012Juan Andrés Milanes Benito
Örebro Konsthall
(Har avslutats)
—
Ceci nést pas une pipe (Det här är inte en pipa) kallade den franske konstnären Magritte sin målning av just – en pipa. I det låg det en viss sanning, det vi avtecknar eller målar är ju just – tecken av verkligheten återgivet i färg eller annat uttrycks- medel. Målningarna, skulpturerna, teckningarna är inte verkligheten. Sen kan ju själva konstverken ändå sägas vara verkliga – som konstverk. Komplicerat men intressant – men Magritte var ju inte bara en berömd konstnär, han filosoferade också över konsten som språk.
Jag kommer att tänka på detta när jag kliver in på Örebro Konsthall och möts av en gigantisk, dinosaurieliknande skulptur som vid närmare betraktande visar sig vara en kvaddad grävskopa. Eller är det det? Jag får veta att grävskopan är tillverkad av konstnären Juan Andrés Milanes Benito bördig från Kuba men bosatt i Oslo. Och att han har skulpterat den, med alla sina detaljer, i plast. Dvs, enligt Magritte, en icke-grävskopa, en avbild av en grävskopa, ett tecken. Var och en som tar det modiga steget att gå in i konsthallen kan tyda detta tecken – alla vet hur en grävskopa ser ut. Någon kanske vänder i dörren och fnyser – ”är det här konst”. Det är synd, tycker jag (ett pedagogiskt problem som gallerierna borde arbeta mer med) för om man ger sig tid att både titta och låta känslorna komma till tals ger man andra känslor än ilskan och besvikelsen en chans. Såsom att bli förbryllad, nyfiken, förundrad, imponerad, förbannad och kanske glad i en salig blandning. Milanes plastskulptur kan undersökas och upplevas med både humor och allvar. Är den ett ”tecken” som vill väcka både skratt och tårar och som vill säga något om vår tekniska kultur, dess svaghet och styrka och vår egen litenhet. För jag känner mig verkligen liten intill denna monsterliknande figur som är, och inte är, en grävskopa.
Melanes säger själv att hans arbetssätt kommer ur hans latinamerikanska bakgrund: ”Alla skulpturer jag kommer att visa synes vara något för blotta ögat, men är i själva verket något annat”.
Jag lämnar grävskopan och går förundrad vidare till stora bilder i olika tekniker – kol, måleri – som ofta är element ur tidigare installationer i gatumiljö. Enkla former, ibland föreställande – bilar – ibland mer abstrakta – där den tredje dimensionen ger rymd åt den platta teckningen/bilen (som inte Är en bil), eller handfatet (som inte Är ett handfat). Titlarna är också värda en reflektion, såsom ” Analyzing sanity” där konstnären har tecknat/målat av en skulptur (handfat) på duk som ingått i en tidigare installation. Så Melanes’ verklighet och ”sanning” har många bottnar – liksom betraktarens.
Om konsten bl.a. är till för att väcka frågor och nyfikenhet och den är väl gjord för sitt syfte upplever jag. Melanes’ konst är spännande i sin något halsbrytande mångfald av uttryck och väl värd att upptäcka. Och kanske tycka om – eller inte.
—
Marianne Freyne Lindhagen är bildkonstnär och författare
Bild: Örebro konsthall
