Berthel Martinson I: We’d all love to see the plan

Inlagd av Kulturdelen Essä måndag, april 23rd, 2012

Den samtida konsten har allt mer kommit att integreras i både statliga/kommunala/institutionella och privata maktstrukturer, eftersom konstens autonomi inte kan tas för given utan måste förstås som en ständigt pågående förhandlingsfråga. Konsten har utstått en ökad relativism, kortsiktighet och medieuppmärksamhet. En yvig evenemangskonst avlöses av hur delar av konsten sluter sig kring ett självrefererande språk. Känns det igen?

Konstbegreppet exploderade. Allt kan bli konst och konsten har blivit global. Ett tillintetgjort och osjälvständigt konstbegrepp sätter sitt hopp till exklusiviteten med dess elimineringsstrategi. Jag syftar på Samtidskonsten med dess minsta gemensamma nämnare konceptkonsten.

Imitationskulturen, den vi inte vill tala om, återverkade på en känslig ung mans krav på äkthet (undertecknad, så det är länge sedan). Imitationskulturen med sin ”smitta”, senare kallad smak, och efter Gudarnas nödgade abdikation – människodyrkan.

Därifrån kan konstnären pragmatiskt inkassera avkastningen av de excentriska pionjärernas uppoffringar. Konsten som en utvändig begreppslig bestämmelse, där mål och medel byter plats.

Jag har anfört bland andra filosofen och kultursociologen Theodor W. Adorno, en av de stora modernistiska teoretikerna (I skriften Inviolabel 2002 och med exemplet Darmstadt i utställningen Anamnesis 2005).

Men allra först, för mer än 40 år sedan, ägnades estetikens verkan allt mitt intresse. Detta sammanfattades sedan i en skrift i samband med en utställning 1999, ”Estetikens ondskefulla utbredning i allmänhet och i Örebro i synnerhet”. Företrädesvis handlade den om Søren Kierkegaards beskrivning av estetik, vilket också går att härleda till artiklar under åren. Hans beskrivning av estetiken är den som bäst passar in på konstens dilemma.

Den klassiska estetiken betonade tekhne eller ars, den hantverksmässiga kunskapen.
Efter hand har symbolvärdet blivit långt viktigare än allt annat, våra konstobjekt blev en ren, estetisk bedömning.

Med autonomiestetiken är det uppfinningen som sätts i centrum. Marcel Duchamp tog konsekvenserna av denna utveckling, Readymades har liten eller ingen hantverksmässig dimension i sig. Ett institutionellt sammanhang definierar det som konst.

Immanuel Kants estetik framställde idén om det intresselösa, kontemplativa åskådandet som grund för den estetiska upplevelsen.

Hegel, Schiller, Schopenhauer och Schleiernacher lade grunden för romantikens konstsyn. Ursprungligen definierades estetiken som läran om det Sköna, men omdefinieras under 1900-talet till att betyda läran om Konsten.

Estetiken definieras därefter som ”vetenskap om den intuitiva upplevelsen” eller ”vetenskap om uttrycket”, det vill säga bearbetningen av individuella upplevelser till uttryck. Samtliga dessa definitioner av estetik tog sin utgångspunkt i den skapande handlingen och utgjorde samtidigt definitionen av konst. Estetiken inleder sin uppmärksamhet på tekniska frågor och historiska studier av konstalster som kulturdokument. Och estetik förvandlas till en metavetenskap, vars undersökningsobjekt är utsagor om konst och upplevelser av objekt. Estetiken blir empiriskt experimentell och analytisk. På vilket sätt fungerar ett konstverk? Vika faktorer påverkar upplevelser av konstföremål och andra mänskliga skapelser?

Estetiken är förutsättningen för men samtidigt ett dilemma vid förståelsen av konst.
Dessvärre nöjer sej de flesta med Kants estetik, som inte längre är tillämplig.
På randen av sin tillblivelse består jaget av de modeller som bestämmer tillblivelsens inriktning, en process som ständigt fortgår. Jaget är endast det som befinner sig i tillblivelseprocessen, anmärkte Søren Kierkegaard.

I det estetiska stadiet finns ingen ”tid”, ingen nödvändig utveckling, endast möjlighet, menade han.

Kierkegaards estetik som livsstadium sökte transcendens, och fann den i religionen, det är sant – men måste i denna strävan passera genom livets alla stadier för att förstå existensen. Kierkegaard kallas således existentialismens fader. Arbetets första anhalt är den naiva estetiken, som lovar runt men håller tunt. Estetiken är i hans tappning noga definierad som en brist på mognad. Och liktydig med immanens.

Hans traktan efter transcendensen går vägen över dess ”avgud” estetiken. Avgud därför att den lovar en lättförtjänt målgång och uppfyllelse, men är det främsta hindret för den. Konsten, och i hög grad Örebrokonsten med sin religiösa arvedel, dess tabernakel, var och är nästan utan undantag immanent.  En falsk föreställning som definitivt vägrar konsten att ens göra ansatsen.

Kierkegaards analys av estetiken handlar om en livshållning. Livsstil säger vi idag, när estetiken i tilltagande grad stegrats till esteticism. Under dessa omständigheter är hans estetik högaktuell idag, drygt 150 år senare.

Kritik av den estetiska livsformen framhäver att estetikern präglas av omedelbarhet, inte som öppenhet, utan som beroende av allt som omger honom! Estetikern lever i ett tillstånd av förtvivlan, säger Kirkegaard. Orsaken är det tillfälliga och förgängliga i estetikerns liv. Livet är byggt på lösan sand.

Esteten är halvt om halvt medveten om att han förnekar sitt verkliga jag. I detta tillstånd behövs något oföränderligt i livets ständiga växlingar, men esteten saknar kontinuitet och lever utan minne av sitt eget liv. Livet upplöses i ett tomt, innehållslöst oväsen. Esteten är väl medveten om det etiska. Valet finns där, men han fruktar den förändring inom honom själv som ett engagemang skulle medföra. Etikern däremot, väljer sej själv Han hänvisar till en fast punkt upprättad i sitt inre, och det yttre behöver inte nödvändigtvis förändras. Esteten har modet som livsideal – etikern behöver inte göra avkall på modet, eftersom han aldrig grundar sin identitet på modet, utan förhåller sej självständig till det.

I ett högreflexivt samhälle, alltmer påtaglig när vi i avsaknaden av traditionens givna stadga själva tvingas skapa vår identitet – vilket sker genom just estetiska val, hör konst och mode ihop. Och modet är ett uttryckligt exempel på Kiekegaards estetik.

Åskådningen sätter fingret på en central ömsesidig påverkan: Modernismen kunde inte vara annat än estetisk när den försvarade sin autonomi! Den etiska vinklingen, som hävdas aktuell i nutidskonsten, kunde man aldrig inkludera.

Vad är konst?
Efter konstbegreppets avveckling (när allt är konst kan ingenting vara det) finner konsten inte längre sin plats i ett eget verklighetsområde eller i konsthistorien, utan i världen generellt. Ett begrepp som rymmer allt uppfyller inte längre de krav som ställs på begrepp – vem sätter då gränsen för konstens del? Nepotismen?

Där ligger svagheten i diskussionen mellan Peter Ekström och Lars Vilks – referensteorin, det vill säga hur språkliga uttryck hänvisar till en för de inblandade gemensam men sluten värld. Diskussionen och manifesten, liksom konsten och modet fungerar självreferentiellt.
Men vad ska Ekström och Vilks göra, sedan de investerat sina liv i konsten. Peter undviker modets totala grepp om konsten, modets och esteticismens över allt annat inflytelserika logik.
Hur ska t ex annars en konstskola, som hjälper konsten fram till den ungdomskult den är, hävda existensberättigande när den i så hög grad manövreras av modets och esteticismens långt mer dominerande logik.

Som ung har man ännu ingen existens, den kommer med åren, anmärkte Witold Gombrowicz. Och hur ska Vilks våga göra annat än att sitta still i den sjunkande båten?
Lars Vilks hävdar att den institutionella teorin ska förstås som en deskriptiv teori. Men det är inte så den fungerar. Den institutionella teorin har istället blivit en normerande dogm, som i skydd av förvirringen främst tjänstgör som maktförhållanden och gränsdragningar i konstvärlden. Många konstkunniga är ense om att konstvärlden genom den institutionella teorin har skaffat sig carte blanche, en oinskränkt fullmakt för att uppträda elitistiskt och arrogant.

Vi tvingas inse att konstbegreppet uteslutande är ett pragmatiskt begrepp som refererar till viss praxis. ”Är detta konst?” är en överflödig fråga idag, eftersom vi alltid kan svara ja. Det är en kritisk fråga i motsättning till den retoriska frågan om huruvida något är konst, en fråga som bara ämnar införliva ett objekt under ett tomt begrepp. Konsten kan tala i egen sak – den behöver inte filosofi/teori för att vinna insikt i vad den själv är.

I samma utsträckning som vi kan tala om konstens avmaterialisering, där idén blir viktigare än objektet, kan vi tala om estetikens totalmaterialisering. Autonomiseringen av konsten gör den till en ren reflektion över sej själv. Konstens enda möjliga objekt blir konsten själv.
Konsten sökte sanning – men skapade tomhet. Idag finns ingen skillnad mellan teori och tolkning.

Konsten och människolivet blir ett och detsamma. I en utställning 2004 hävdade jag, inspirerad av Witold Gombrowicz, att det inte var konst jag ställde ut, men liv. En tvist med författaren André Malraux: ”Konstnärens första material är inte livet, utan konsten; att vara föregångare betyder bara att vara tidigare än andra i kopierandet.”

Essentialism
En essentialist hävdar att det är en underliggande och grundläggande essens eller kvalitet som kommer till uttryck i verken. Essensen är en farlig brygd alldenstund den lutar åt den förbannade fördomen.

Det är konst om det kallas konst. Det är den sagda essensen. Då är emellertid essentialismen dränerad på allt innehåll, eftersom det då inte längre finns någon essens i verken annat än en utvändig begreppslig bestämmelse. Detta är den institutionella konstteorin. Men frågan är om konstvärlden är samstämmig. Dessutom, och viktigare, är teorin en överlåtelse av ansvaret för vad som är konst! Det verk som inflytelserikare än något annat visat vägen för det institutionella konstbegreppet är Duchamps Fontän!

När autonomins särpräglade varseblivning inte längre är självklar, har konsten mist sitt objekt. Den olägenheten leder till att konceptkonsten uppstår; ett försök att överskrida den uppkomna situationen genom att förhålla sej till begrepp istället för objekt. Begreppet är i förhållande till det traditionella konstbegreppet självmotsägande. Konstbegreppet var tidigare förbundet med det åskådliga – när begrepp, koncept, däremot är allmänna och abstrakta.
Så, i konceptualismen, det idébaserade, söker konsten sej in i språket för att slippa förhålla sej till något utanför det. Samtliga objekt är därmed redan från början installerade i en kontext där de är upphävda i begreppsliga abstraktioner. Och då har objekten förlorat sin kvalitet av att vara unika.

Själva konstobjektet, immanent som det är, äger själv inget inneboende konstnärligt värde. Sålunda reduceras det konstnärliga till ren projektion utifrån synbarligen villkorliga kriterier.
Ingen stil är i sej själv mer avancerad, autentisk eller sann än någon annan. Och det är milt sagt naivt att till exempel tro att det nonfigurativa skulle vara mera progressivt än det figurativa. Att blott förhålla ett verk till en bestämd tradition eller stil är otillräckligt för att erkänna det något som helst värde.

Konsten handlar nu mindre om att skänka erfarenheter och är mer inriktad på raska upplevelser. Popkonsten hänvisade oss till designvärlden med korta och intensiva upplevelser, en värld med modet som grundprincip. Open Art är ett tydligt sådant exempel, ett avantgarde som för länge sedan uppnått accept och därmed förlorat sin ursprungliga idé och relevans. Ett på förhand dömt försök till en avantgardistisk, negerande aktion, ett event som bäst kan jämföras med en bekräftande, kokett modemanifestation. Heidegger hävdar att när allt blir upplevelse, för det konsten in i döden.

Som reflektionsinstans och som kritiskt forum tappar konsten mark, man reproducerar i de flesta fall endast redan föreliggande bilder och idéer.
Undantaget är, som alltid, konsten som i första hand har något väsentligt att säga.

På senare tid har man sökt sej tillbaka till måleriet och figuren. Expressionismen och surrealismen bereds plats som ett svar på konstens impotens – en reaktion på den puritanska konceptkonstens alienation, avskuren från själva källan samt glädjen att få känna. Ett rop på humanism. Tyvärr en förhoppning som lägger sej platt när måleriet i stor utsträckning bara hukar som en ny variant av konceptkonsten.
—-
Berthel Martinson
Konstnär

I den här artikelns nästkommande andra del kommer Sentida försök till autenticitet, Avantgardet, Konstens nya frihet och Modet att avhandlas.
Mina tidigare inlägg i diskussionen kan läsas på bloggen http://anntottsberra.blogspot.com under fliken 3 instick.