Bio: Bullhead

Inlagd av Johan Axell Film, Recension tisdag, april 24th, 2012

Bullhead
Drama, Belgien, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Michael R. Roskam
Medverkande: Matthias Schoenaerts, Jeroen Perceval, Jeanne Dandoy m.fl.
Längd: 124 minuter
Svensk biopremiär: 2012-05-04

— — —

Bland årets Oscars-bidrag till bästa utländska film, så var det en titel som stod ut lite mer än de andra.

Michael R. Roskams debutfilm Bullhead verkade ha kommit från ingenstans och många ställde sig kanske frågan om den nyblivne regissören verkligen hade vad som krävdes för att förtjäna en plats bland de andra nominerade. Förvåningen var med andra ord stor när filmen skulle visa sig vara en av de starkaste filmupplevelserna på många år.

Den steroidmissbrukande boskapsuppfödaren Jacky Vanmarsenille, spelad av Matthias Schoenaerts, gör ett stort misstag när han ger sig i lag med Marc Decuyper, en korrupt kötthandlare med starka band till landets organiserade brottslighet.  Jacky är minst sagt motvillig till att slå sina påsar ihop med Decuyper, inte minst efter att ha insett att hans forna barndomskamrat Diederik, spelad av Jeroen Perceval, redan jobbar för honom.  När Decuyper låter mörda en polis som utreder hormonmaffian dras Jacky mot sin vilja in i ett nät av intriger. Då han sedan får syn på den mystiska Lucia, en flicka han inte sett på flera decennier, så verkar den steroidstinna Jackys värld bli kvävande liten. Hans enda hopp om sinnesfrid verkar vara att försöka komma tillrätta med en fasansfull händelse från hans barndom som han delade tillsammans med Diederik. Kommer Jacky någonsin komma över vad som hände honom den där ödesdigra dagen för så många somrar sedan och kommer han lyckas finna sig själv igen innan hans drogpåverkade sinne briserar?

Bullhead öppnar upp med en nästan spöklik vy över ett fält i gryning samtidigt som en kroppslös röst, som vi senare inser är Jacky, berättar om en av livets allra tragiska sanningar. Denna korta monolog är fylld av melankoli och bitterhet, och direkt sätter tonen för resten av filmen. Utan att vi ens fått karaktären introducerad för oss, så står det alltså snart klart att Bullhead tänker bjuda på betydligt mer än gangsterraffel om den belgiskan maffian. Jackys ord talar om ödet, hur händelser från vårt förflutna aldrig kan försvinna, och hur de alltid kommer att återkomma i våra liv, hur mycket vi än försöker att undfly dem. Denna dova känsla av fatalism genomsyrar filmen som helhet, men det är inte förrän långt senare under filmen som åskådaren verkligen förstår vikten av Jackys ord.

När så filmen faktiskt presenterar karaktären Jacky för åskådaren, så är det inte mycket som skvallrar om att det skulle vara samma karaktär som bara några minuter tidigare uttryckt sig så nedstämt poetisk. Hans stora hotfulla kroppsyta, hans buffliga attityd och hans våldsamma beteende gör det snabbt väldigt svårt att känna någon direkt sympati för karaktären.  Men ett litet sorgset glimmer i hans ögon skvallrar ändock om att Jacky är en betydligt djupare karaktär än vad hans råa yttre kanske skulle kunna få många att tro.

Berättelsen om den ökända Belgiska hormonmaffian är egentligen inte mer än ett ramverk, en slags ridå att använda som bakgrund för filmens verkliga berättelse. För att vara en historia om droger, preparat, kötthandel och bondgårdar bjuder filmen nämligen på överraskande få scener där boskap ens medverkar. Istället har man alltså valt att fokusera på en av personerna som rör sig i denna ruffiga och farliga värld. Filmens egentligen kärna är nämligen ett lamslående vackert och sorgligt karaktärsporträtt av en man som saknar en plats i livet, och som aldrig heller kan få utlopp för sina rasande dolda känslor.

Hur Jacky hamnade i den sits han sitter i idag avslöjas för åskådaren steg för steg, genom en serie korta tillbakablickar till hans barndom. Sakta men säkert nystas det mysterium upp, som för alltid kommit att binda samman Jacky, Diederik och Lucia i en slags smärtsam triangel. När filmen så visar upp det ödesdigra ögonblick som kom att rasera Jackys liv för all framtid, och för evigt dömde honom till ett liv under steroidernas ok, är det som att man träffas av en knytnäve. Den smärta scenen utstrålar är så träffande att man nästan glömmer bort att andas i biostolen.

Dessa kraftfulla scener gör det dessutom klart att berättelsen faktiskt inte bara är om Jackys sökande efter ett utlopp och en roll i livet, utan även om Diederiks jakt på förlåtelse och försoning. När så de bådas historier flätas samman och gemensamt arbetar sig fram mot filmens klimax, så är det svårt att inte uppleva en genuin katarsis som åskådare.

Parallellen mellan Jackys egna liv och den smutsiga bransch han livnär sig genom är slående. Hans vältränade kropp, hans lättretliga humör och hans ovana att frusta och stångas när han blir uppretad gör att Jacky stundtals förvandlas på skärmen, och går från att vara en lidande människa till något av en människobest, en frustrerad ungtjur som försöker slå sig loss. Och det är just denna frustration man lyckats fånga som gör Michael R. Roskams berättelse om sökande och försoning till det mästerverk den är. Jacky är enkel man med i grunden enkla önskningar, men har tack vare sitt förflutna blivit dömd att aldrig helt kunna uppnå sina mål och drömmar eller finna ett sunt sätt att få utlopp för sin maskulinitet.  Det som gör det hela än mer tragiskt är att så många av dessa förlorade möjligheter verkar ha blivit bortvalda av honom själv, som en slags undermedveten självbestraffning framtvingad av hans vacklande självbild.

En stor del av filmens behållning ligger dessutom i dess fantastiska foto. Kinematografen Nicolas Karakatsanis skapar en smärtfylld vision av Jackys ensamhet och rädsla med enkla och effektiva medel. Världen som målas upp för åskådaren är smutsig och rå, kall och ogästvänlig. Kameran lägger sig sedan ofta obekvämt nära skådespelarnas ansikten, så som för att förstärka deras utsatta och isolerade position i världen. Kameraarbetet är intensivt och stundtals visuellt poetiskt i sin enkelhet, men kan tyvärr kännas lite banalt och förutsägbart ibland. Berättelsen hade kunnat göras mer visuellt intressant utan att filmens stämning hade gått förlorad, vilket skulle kunna ha hjälpt till att hålla uppe filmens tempo något under den kanske lite långdragna tredje akten.  Att filmens ljudsättning inte heller bjuder på något direkt nyskapande hjälper tyvärr inte till att lyfta upp de få svackor filmen dras med. Lyckligtvis är dock dessa brister så pass få och kortvariga att de aldrig riktigt hinner skada filmen som helhetsupplevelse.

Vad är det som gör en människa till den hon är? Styr vi själva över våra liv, eller är vi fast på den väg ödet väljer åt oss? Och vad innebär det egentligen att vara en man? Det är tunga frågor som Roskams debutfilm hanterar, och han gör det med en överraskande finess. Jackys smärta är stundtals lamslående för publiken att ta del av, samtidigt som man lätt skyggar undan från det monster han gjort sig själv till. Hans sökande efter ett sätt att fullfölja sin roll som man är dessutom ett riktigt bitande inlägg i diskussion om hur våra könsroller egentligen är konstruerade. Bullhead är den starkaste filmen från Belgien på många år, och är utan tvekan en av årets höjdpunkter på bio. Michael R. Roskams karaktärsporträtt tar med oss på en resa genom en mans privata helvete, en uppväxt och tillvaro utan ett egentligt mål. Det är en kraftfull och tankeväckande historia, som med allra största trolighet kommer leva kvar i åskådarens minne i många år. Roskam har målat en otroligt plågsam och smärtande bild, som man något makabert inte kan låta bli att vilja se mer av.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent