Säsongsavslutning för Klubb Bubbla
Recension, Scen onsdag, april 25th, 2012Klubb Bubbla
Nya China, Örebro
24 april
———
För att ge stammisarna lite mindre separationsångest kallades evenemanget av somliga för ”postmiär” (det vill säga som premiär, fast lite senare) och dessutom försäkrades det att klubben är tillbaka på Nya China i oktober. Michael Horvath höll som vanligt samman hållpunkterna, och till min och andras glädje läste han också två egna verk. Han vann nyligen Örebro läns poetry slam-final och ingår därmed i det lag om fyra personer som tävlar i poetry slam-SM senare i år. Att han blev 
storfavorit i finalen var för övrigt inget konstigt. När han är med är han Elvis. Elvis i Schlagerfestivalen. Andra deltagare kan slåss inbördes, men ingen har en chans mot Elvis. Under Klubb Bubblas säsongsavslut lät han dock de andra ta stor plats, och först ut var den resterande trion slam-poeter från länsfinalen: Ivar Westin, Lina Nestor och Saga Hedberg.
Det sammanhållande temat för de tre unga poeterna är livet, med lite olika tolkningar och fixeringspunkter. Ivar Westin körde på i klassiskt kulsprutetempo med slam-flirtande form: rim på rim på inrim på rim med varierande attack. Ibland omvänd ordföljd det blir – för att inte missa någon schysst vändning. Texterna handlade om studenten och den stora lilla stadens stela uteliv. Både Westin och Lina Nestor kommer gillas av Sveriges slam-publik, då de kör i stort sett enligt mallen, om än på olika sätt. Och app, app, app, innan ni drar slutsatsen att det var trist kan jag meddela att de båda var mycket rappa, fyndiga och fick publiken att skratta högt. Nämnda Nestor varierade tempot mer, och när Westin mer reflekterade över sina handlingar och tankar, både kritiserade och omfamnade Nestor sitt eget skrivande – i själva skrivandet (”Varför hamnar jag i romantiska råttfällor när jag vill skriva om livet?”). Metapoesi som bara en slampoet kan leverera den.
Saga Hedberg fick avsluta programpunkten med slam-finalisterna, och tack vare att hon höll ett sansat tempo kunde man hinna fästa mer uppmärksamhet vid vad hon framförde i sina texter, och kanske framför allt hur. Gester och ansiktsuttryck betyder så mycket, och just Hedberg gav ett mycket säkert intryck. Inte kaxig, bara självklar.
Kvällens höjdpunkt för undertecknad var bandet Pokerface med den naturliga huvudpersonen Stefan Heidevik. Här framförde
han tillsammans med dragspelaren Petter Rapp, basisten Tobias Axelsson och Per Ericsson på klarinett och saxofon fyra låtar, bland andra ”Beginnings and Endings” och ”Krtek Ve Snu” (från skivan 
Transeo – Spotify-länk). Heidevik står för beats och sång (klassisk progressive-jazz-sång med mängder av känsla – det låter improviserat men är det inte), och funkar enormt bra i avskalat format trots att skivan låter så kärleksfullt petigt producerad.
Efter pausen framträdde två poeter som hunnit bli riktiga veteraner i sammanhanget. Kalle Haglund vann poetry slam-SM 2005 och var senast i Örebro tillsammans med Laleh i föreställningen ”Vem har lurat barnen”. Här märks det att Haglund har några år mer i bagaget än slam-finalisterna. Han har kommit längre med livet, hunnit krisa, 
skaffa barn och bearbeta. Han har även kommit en bit i sitt uttryck. Tyngdpunkten ligger inte längre på den klassiska slam-stilen, utan nu tillåter han sig att vila mycket på innehållet. I den suveräna ”Kära Åsa” vänder han sig till en (fiktiv?) klasskamrat och levererar så träffsäkra reflektioner över livet att man bara kan skratta. Men mitt i allt så stannar man upp och … ja jävlar. Så kommer den, den där vändningen; den som låter som om han bara säger den i förbifarten och så är det värsta jäkla insikten. Och så arbetar även Lovisa Eklund.
Vem kunde tro att ett CV och en beskrivning av lärarutbildningen kunde utformas så enormt
underhållande? Eklunds svala stil kan vid första anblick te sig en smula cynisk, post-ironisk eller vad du vill, men det är bara vanliga enkla (men ack så välskrivna) betraktelser, möjligen gästade av ett drag av syrlighet.
Både Haglund och Eklund (ja, namnen på kvällens poeter avslöjar lika mycket om dem som om publiken) har gett ut böcker, och jag blir främst intresserad av Eklund i tryckt format. De verk hon framför har en extremt tydlig struktur och gör sig nog minst lika bra på papper.
Nu ser vi fram emot en fortsättning till hösten, tack för den här säsongen!
—
Text och foto: Åsa Jonsén
