Vilks vs Ekström på Örebro konsthall

Inlagd av Åsa Jonsén Fokus torsdag, april 26th, 2012

Under en längre period har en intensiv, initierad och intressant debatt tagit plats mellan Peter Ekström (rektor på Örebro konstskola) och Lars Vilks både på Kulturdelens webbsida och i Lars Vilks’ blogg.

Den huvudsakliga frågan har varit ”Vad är konst?” och det var också titeln på stormästarmötet mellan de två, och sammandrabbningen tog plats på Örebro konsthall den 26 april 2012. På grund av säkerhetsaspekten var det förköp och begränsade platser som gällde, och de som fick tag i biljetter var nog glada – evenemanget sålde snabbt slut.

Vilks inledde med att hävda att även om man ibland kan tro det så är konst aldrig humoristisk. Konstnären skojar inte, utan konst är på allvar. Ekström kontrade med att säga att viss konst har humor – och hävdade bland annat att just Vilks ibland hade humor i sitt skapande. Elakare än så blev debattparet aldrig mot varandra.

Tankar om konsthistoria, konstteorier och samtida trender ventilerades, och tack vare herrarnas debattvana – och moderatorn Dixie Ericson – flöt det på fint. Vad gällde själva huvudfrågan så ansåg Vilks att svaret var enkelt: Om konstnären säger att det här är konst, så är det konst. ”Men sen om det är bra konst? Vem bryr sig?”

Kanske är både Ekström och Vilks för intellektuellt grundade och socialt väluppfostrade, men någon hätsk debatt blev det aldrig. Det talades exempelvis väldigt lite ren politik, och det var i stort sett inte förrän publiken fick komma med frågor som rondellhunden togs upp. ”Är din teckning med rondellhunden god konst?” frågades det. Vilks svarade att om man skall applicera hans teorier på fråga och verk så är den inte det, men att vi skulle komma igen med frågan om några år, eftersom synen på vad som är god konst ständigt förändras – och att han är optimist och anser att han själv hade skapat något bra.

Ekström berörde politiken som hastigast och frågade hur mycket politik konsten tålde. ”Marknaden är stark, och den vill ha tavlor.” Han ansåg också att när det är populärt att göra uppror, då blir det att inte göra uppror det upproriska. Han förutspådde även en konservativ våg och påpekade att vi nu har en borgerlig kulturtidning (Axess), något som för bara några år sedan hade varit en motsägelse i sig. Förändring i konstvärlden är oundviklig ansåg Ekström, och religion är starkt på frammarsch, vilket inte påverkar konsten på ett positivt sätt.

Detta ledde till frågan om var makten finns i konsten, och det visade sig vara en minst lika intressant fråga (och kanske en fråga som är lättare att hitta konkreta exempel på) som den om vad konst är. Vilks tog upp curatorn och dennes roll. Han ansåg att de är konstvärldens dammsugare som fångar upp allt nytt. Förr fick undergrounden utvecklas lite i skymundan, men nu kan ett helt nytt fenomen visas upp på museer för samtidskonst. Curatorer själva, påstod Vilks, anser dock att de inte har någon makt alls. Detta vände sig Vilks emot – de har makten att definiera vad konst är. Ekström höll i stort sett med: det finns en reell maktelit som bestämmer vad som får ställas ut. Konst går idag för fantasisummor, och överallt där stora summor pengar byter händer finns det makt, påverkan och inflytande. Vilks påpekade dock att den som har makt i konstvärlden granskas oerhört hårt av andra.

Vems åsikt om konst är då mest värd? Här gick duons åsikter rätt isär. Vilks kom med följande liknelse: Om en människa som inte kan ryska tar en bok skriven på detta språk, bläddrar igenom den och konstaterar att det här var en dålig bok, och en människa som kan ryska gör detsamma, ser att det är en bok av Dostojevskij och bedömer den som kvalitativ – då är naturligtvis den kunniges åsikt mer värd. Ekström å andra sidan ansåg att om en femåring och en konstprofessor båda betraktar en tavla, så är femåringens åsikt lika mycket värd som konstprofessorns. ”Vi är hänvisade till oss själva. Alla kan inte allting om konst.”

Nej, alla kan inte allting om konst, men som konstaterades i samtalet så är det få kulturuttryck som genererar sådan aggression som konsten, oavsett om man ”förstår” den eller ej. Upprörda känslor, rent av hat kan uppstå ur konstverk som placeras ut i offentligheten. ”En gatsten är aldrig så farlig som när den är en del av ett konstverk”, som Ekström sa.

— — —

Text:
Åsa Jonsén
Foto:
Kristoffer Pettersson (de två översta)
Sten Wistrand (de två nedersta)