Roman: Skuggland

Inlagd av Agneta Hagerud Recension, Skönlitteratur fredag, april 27th, 2012

Skuggland
Jonas Brun
Bonnier, 2012
352 s.

— — —

För mig är Jonas Brun en ny bekantskap.

Han har skrivit essäer, noveller, diktsamlingar och romanen Det amfibiska hjärtat (2009) för vilken han fick Mare Kandres minnespris. Nu studerar han psykologi, vilket inte förvånar när man har läst hans nya bok Skuggland (2012).  Det är en psykologisk roman som utspelar sig på flera plan.

I sin enklaste handling består romanen av berättelsen om två pojkar, Erik och Erik, och deras vänskap i början av 1990-talet. De bor grannar i villasamhället, i familjer som är helt olika varandra, och de finner en samhörighet som gör att de aldrig är ensamma, de är alltid två, vad som än händer. En dag kliver dock en ny pojke in i deras liv, Marcus, som bidrar till splittring mellan dem. Medan huvudpersonen Erik vill gå vidare i livet – från legobyggandet och dataspelen – vill Erik stanna kvar i barndomen där han finner en själsfrände i Marcus. Det skjuter de båda pojkarna allt längre ifrån varandra. Ingen vet riktigt vad de nya vännerna gör när de försvinner från skolan, och när tragedin är ett faktum är det redan alldeles för sent. Den röda sportbilen med en man vid ratten, som rört sig i området, har slukat dem. Kvar finns Erik med sin ensamhet och sina tvivel om sin egen roll i det hela.

Skuggland är en sammansatt bok med många bottnar som skickligt vävs ihop till en helhet. Här finns dataspelet Shadowland, tre spegelberättelser, en frånvarande pappa som störtar till marken, föräldrar som är sammantvinnade i tvåsamhet och en överskuggande kärlek till Michael Jackson och hans musik. Det är Erik som berättar. Erik som blev kvar för att föra historien vidare, och som aldrig glömt sin barndomsvän efter att han försvann i natten. Han lever i en oavslutad berättelse. Den Erik som han levt så tätt intill som man bara kan när man är bästa vänner och nära nog lite mer. Han bär sina minnen för sig själv, och han vill ”hålla sig till sina egna bilder, inte utsätta dem för ljuset från andras ögon eftersom det riskerar att förvanska dem”. Minnen av de ändlösa dagarna i pojkrummet i källaren, där de fick vara ifred för de vuxna. De var utom synhåll för tidens förändring, tills den hann ifatt dem och skiljde dem åt.

Skuggland är en roman fylld av saknad. De olika berättelserna handlar om att förlora något som man kanske aldrig hittar igen. Barndomen och vänskapen och tiden som tycktes stå still utan tanke på att förflytta sig. Genom Eriks ögon ser vi den ständigt närvarande faran, den röda bilen, om än i pojkarnas periferi. Den är en orm i paradiset och något som de alltid måste förhålla sig till. Det är en grym och vacker saga Brun har skrivit, en saga som tål att läsas flera gånger. Ju fler askar man öppnar, desto mer får man veta, och i det obarmhärtiga ljuset från dagarna som skyndar förbi vill man gömma sig i källaren igen.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.