Konst: Isaac Grünewald

Inlagd av Peter Ekström Facklitteratur, Recension tisdag, maj 1st, 2012

Orientalen. Bilden av Isaac Grünewald i svensk press 1909-1946

Bernhard Grünewald

CKM Förlag, utgiven

320 sid

—-

Författaren är mycket arg. Det märks tydligt. Och han har all rätt att vara det. Om man till äventyrs ser honom som part i målet måste man ändå konstatera att han har rätt att vara det. Ämnet är upprörande. Det han avslöjar är upprörande. Dessutom hade han svårt att få sin bok utgiven på grund av mycket grumliga skäl. Och när den väl blev utgiven så fick den mycket liten uppmärksamhet.

Det handlar om Isaac Grünewald och den som skrivit är yngsta barnbarnet Bernhard Grünewald. Han ville egentligen skriva en alldeles vanlig konstbok om sin farfar, han tyckte att en sådan saknades. Men trots att Isaac Grünewald är en hörnsten i svensk konsthistoria och trots att någon bredare presentation inte getts ut sedan 1949 så var inget större förlag intresserat. Alltså blev det en helt annan bok, en som mer handlar om mediabilden av Isaac Grünewald. Det blev också ett mindre modigare förlag som utgivare.

Ungefär samtidigt som jag får boken Orientalen stöter jag av en tillfällighet på en notis om Isaac Grünewald i Vecko-Journalens Praktupplaga från maj 1916. Den är av den typiska sort som boken refererar till i stor mängd:

”KONSTSENSATIONER I STOCKHOLM

Bland det vackra som Konstnärsförbundets utställning bjuder på i nya konsthallen förvånas man över att ett icke litet utrymme blivit berett åt Grünewalds löjeväckande alster. Som prov på hans tavlor visas här två, den t.v. föreställande Kungsträdgården i solgasset, den andra avbildande båtar med lyftkran vid Skeppsbron i Stockholm. Är det åt sån slags konst den nya konsthallen skall upplåtas frukta vi för att allmänheten snart skall vänjas därifrån.”

Isaac Grünewald, hans konst och den krets av unga konstnärer som var de första modernisterna i Sverige hånades öppet i pressen. För de andra går detta så småningom över men för Isaac Grünewald så består och förstärks hånfullheten. Denna bild finns delvis fortfarande kvar.

Bernhard Grünewald gör grundligt upp med bilden av sin farfar. I förbifarten så blir också bilden av Sigrid Hjertén justerad.

Framställningen av dessa bägge har sedan början på förra seklet byggt på myter och fördomar i en så kraftfull blandning att den varit en sanning som har reproducerats i en massa olika sammanhang. Bland annat av mig själv. Jag har skrivit och talat om Matisse-inflytandet i svensk konst, likaså om den orättvisa tystnaden omkring Sigrid Hjertén. När jag läser meningen: ”I vår egen tid har standardformuleringen blivit att Hjertén ’egentligen var den mer begåvade av de två’.” undrar jag förfärat om det är mig som författaren har citerat. Så är det nog inte, men det skulle kunna vara det. Jag har delat och spridit en bild av Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén som till stora delar har varit helt falsk.

Utifrån den bild som har getts i svensk press har Bernhard Grünewald noggrant gått igenom sin farfars historia och också i någon mån dennes första fru, Sigrid Hjerténs historia. Och ja, de träffades på Henri Matisses konstskola i Paris. Men nej, det finns inget som helst belägg för att Matisse ska ha utnämnt Sigrid Hjertén till sin favoritelev. Bernhard Grünewald visar att detta påstående kommer från en liten skrift av Carl Palme från 1936 och har en mycket blygsam grund. Författaren påpekar att denna felaktighet vuxit och blivit konsthistoria utan någon som helst källkritik och utan att någon offentligt har tillbakavisat den. Författaren visar också att Sigrid Hjertén var sin tids mest utställda kvinnliga konstnär, alls inte undanträngd på det sätt vi har kommit att tro.

Matisses skola, som så grundläggande ska ha påverkat svenskt konstliv, ser också annorlunda ut efter att man läst Orientalen. Det var en fri akademi dit den som hade lust kunde komma. Den var igång under en mycket kort tid, 1908-1912 och Henri Matisse, som i början var där en gång i veckan, besökte skolan alltmer sällan. Den sista tiden var han inte där alls. Mängder av ”elever” passerade skolan. Av de svenskar som har nämnts i sammanhanget är det inte alls säkert att alla ens såg Matisse. Det gjorde visserligen Isaac Grünewald och Henri Matisses inflytande på honom är tydligt, men knappast så avgörande att epitetet ”Matisse-elev” skulle behöva sitta kvar hela hans livstid.

Den svenska pressen skapade dessa och andra myter om Isaac Grünewald. Bernhard Grünewald visar med en mängd exempel och all önskvärd tydlighet att det berodde på tidens utbredda antisemitism. Isaac Grünewalds stora dödssynd var att han var jude och därför konstruerades tidigt en bild av honom som ytlig (dekorativ), närig, osann och osvensk. Den bilden blev något mindre negativ under slutet av hans liv men har till vissa delar hängt med ända in i vår tid.

Under 1910-1920-talen var antisemitismen spridd men uttrycktes antydningsvis. Man använde vissa kodord. Oriental var ett sådant ord – alla visste att det betydde jude. Och när Isaac Grünewald blev omskriven var det ofta som ”orientalen Isaac”. Att han var jude uppfattades som ett hot i sig. Att han dessutom uppfattades som ledaren för en onationell och förfulande konstriktning var också ett hot. Kombinationen av dessa bägge var oslagbar och pressen drev kampanj mot honom i decennier.

Angrepp och stöd kom från oväntade håll. Albert Engström var en av de första som skrev något positivt om Isaac Grünewald och De unga när de ställde ut. Senare blev han mycket hätsk och kunde till exempel skriva: ”de små Matissepojkarna som känner sig så ljuvligt perversa, så satans intelligent dekadenta och innerst inne i sina små bakhuvuden så jävligt okunniga emot gammalt folk som verkligen vet hur en stövel eller själen i ett öga skall göras.”

Den äldre konstnär som mest förknippades med de nationella strömningarna var Carl Larsson. Men han var en av de få som tidigt reagerade på den antisemitiska mobbningen av Isaac Grünewald. I ett uppmärksammat försvar skrev han bland annat: ”Jag börjar få sympati för denne Isaac. Jag sade honom detta och han och hon sade först att de icke ens hade läst artikeln, men i ivern talade de om att den särskilt givit en spark därför att han låtit sig, tillåtit sig, födas av en judinna… Gud, store allsmäktige Gud, alla rasers fader, hur kan du tillåta att det finns så idiotiska arier?”

Bernhard Grünewald har gjort en grundlig och omfattande genomgång. Bokens citat är många och ibland likartade. Men det är läsning som är väl värd besväret. Resultatet är att svensk konsthistoria skrivits om på ett mycket viktigt område. På köpet kan man få en ny, nyanserad och fördjupad bild av konstnären Isaac Grünewald i och med att boken är ymnigt illustrerad. Flertalet bilder har antagligen aldrig varit publicerade förut. Bara det en stor bedrift.

Det är så här konsthistoria ska skrivas – kritiskt, fördomsfritt och med glöd.

—-

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion