Essäer: Varför håller man på?
Övrigt, Recension fredag, maj 4th, 2012Varför håller man på?
Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag. 254 sid. Utgiven.
—
När jag började läsa så blev jag omedelbart förtjust. Halvvägs inne i den andra essän var jag beredd att utnämna Fredrik Sjöberg till min nya favoritförfattare. Jag kom osökt att tänka på ett slitet skämt som min vän Richard nästan alltid drar när vi tar en öl tillsammans. Det är något fel på den här ölen brukar han säga med en allvarlig min. Jaså, säger jag, för jag vill ju vara artig och spela med. Ja, den tog slut alldeles för fort…
Naturligtvis måste man bli misstänksam inför sådana entusiastiska känslor som väller upp inom en. Börja leta fel. Skapa lite distans. Vara mer professionell. Och, när jag ansträngt mig lite, är det som om de sista essäerna i boken inte riktigt har samma flyt. Min läsglädje blev lite avtrubbad mot slutet. Kanske berodde det på mig. Kanske berodde det på något annat. Eftersom Fredrik Sjöberg sannolikt skrev lika bra mot slutet av sin bok så var det oklart vad. Kanske en mättnad bara. Kanske en trötthet över min egen entusiasm.
I alla fall minns jag mycket tydligt den glädje jag kände när jag började läsa. Och den håller i sig.
Delvis handlar det så klart om språket. Fredrik Sjöberg är, som det heter, en mycket god stilist. Även när berättelsen vindlar i de mest märkliga böjar så flyter den fram på ett nästan motståndslöst sätt. Som läsare så behöver man liksom bara följa med. En aning gammaldags i ordvändningarna kan det vara. Men på ett oemotståndligt charmigt sätt. Jag tycker mig ana drag av min gamle favorit Jan Olof Olsson (Jolo) som hade samma lätthet i språket. Men märkligt nog finns drag också av en annan favorit, en oöverträffad språkets mästare, Åke Holmberg, han som skrev böckerna om Ture Sventon. Eftersom Ture Sventon-böckerna illustrerades av den kongeniale Sven Hemmel som hade betydelse för konstlivet i Örebro, min hemstad, så skulle jag just här kunna göra ett Sjöbergskt sidospår. Men jag överlåter naturligtvis sådana konststycken till författaren själv. Han är en mästare på sidospår och självklart bidrar de både till den nöjsamma läsupplevelsen och berättelsens helhet.
Varför håller man på? frågar Fredrik Sjöberg i sin boks titel. Han kretsar kring frågan och försöker i någon mån verkligen besvara den. En liten del av svaret kan väl vara att berättandets glädje har sin motsvarighet i läsandets glädje. Jag tänker mig att Fredrik Sjöberg har en mycket tydlig relation till sin läsare. Tilltalet är mycket direkt. Texten är skriven som om den vore avsedd att läsas högt av författaren själv. Där finns en liten känning av spirituellt middagstal. Det irriterar mig något, men det är sannolikt bara ett litterärt grepp. Ett slags distansering. Jag är ändå mycket nöjd.
De olika essäernas historier svajar hit och dit. Ibland är det svårt att tydligt säga vad ämnet är. Ibland handlar det om essän själv. Så här kan det låta(!) under rubriken Om essäkonsten:
”Först ett par ord om polemik. Som jag verkligen vill rekommendera. Naturligtvis kan essäisten inte tillämpa det intellektuella underhållningsvåld som hör hemma på de stora dagstidningarnas debattsidor. Dansbaneslagsmål blir sällan bra essäer, men framställningen kan utan tvekan lättas upp och ges en liksom inre energikälla om påhoppen doseras i anständiga proportioner, helst i form av lätt kamouflerade personangrepp. Det är kort sagt bra om författaren retar sig på någonting, vad som helst – säg, på att någon för alla välbekant räkel högt upp i landets utrikesförvaltning skor sig på tvivelaktiga spekulationer i fjärran länder, om så bara via guldets flytande, svarta form. Att rakt ut kalla vederbörande humbug håller inte, men det finns andra sätt, mer indirekta.”
Så väldigt polemisk är nu inte Fredrik Sjöberg. Men han tycker naturligtvis att det är roligt att få använda det gamla ordet humbug. Det hör man inte så ofta i debatten längre.
Lite surnar han till över Lars Vilks och att denne ”lyckades få terrornätverket al-Quaida att utfästa en belöning till den som slår ihjäl honom”. Den bedömningen håller jag inte med om och därför surnar jag också till en liten stund.
Annars kan det handla om Sveriges relationer till Madagaskars pirater på 1700-talet, den elake botanikern Bengt Lidforss, i vilka vattendrag Vilhelm Moberg badade och värdet av att samla något för att behålla sin mentala hälsa. Då är jag glad igen. Allt känns högintressant och lättsamt.
Jag gillar essäer. Fredrik gillar att skriva dem. Det känns som en utmärkt kombination. Det är bara ett fel. Jag håller med Richard, det tog slut alldeles för fort.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
