Bluray: Hysteria

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan onsdag, maj 9th, 2012

Hysteria
Romantiskt drama, Storbritannien/Frankrike/Tyskland/Luxemburg, 2011
Distributör: Scanbox
Regissör: Tanya Wexler
Skådepelare: Hugh Dancy, Felicity Jones, Maggie Gyllenhaal m.fl.
Längd: 99 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray sedan 2012-04-18

— — —

Hysteria är en film som bjuder på allt det som man kan förvänta sig av en romantisk komedi.

Dess charmigt tafatta karaktärer går nästan som i cirklar runt varandra medan de sakta inser vad det egentligen är för slags känslor de hyser för varandra. Det är helt enkelt en lättsam berättelse som aldrig blir allt för allvarlig, och som brer på med ett tjockt lager charm och romantik. Tyvärr känns det hela lite för bekant, och Tanya Wexlers rädsla för att låta sin film sticka ut har lämnat filmen nästan helt utan en egen identitet.

Den unge läkaren Mortimer Granville, spelad av Hugh Dancy, kan knappt tro sin lycka när han lyckas få anställning på Dr. Robert Dalrymples klinik för hysteriska kvinnor. Det enda sättet att hjälpa de otillfredsställda kvinnorna är med hjälp av en speciell handmassage som den gode doktorn utvecklat, och efter att Mortimer visat sig särskilt begåvad på detta område börjar snart kunderna strömma in! Det hela blir inte sämre när det visar sig att han och doktorns kultiverade dotter Emily, spelad av Felicity Jones snart fattar ett visst stycke för varandra. Doktorns andra dotter Charlotte, spelad av Maggie Gyllenhaal, är Emilys raka motsats, ett riktigt yrväder. Ändå kan inte Mortimer låta bli att fascineras och förtjusas över henne och inte minst – hennes okuvliga vilja att hjälpa andra.

Mångt och mycket av Hysterias släthet skulle man kanske kunna ha överseende med, om det inte vore för den grava obalansen i filmens berättelse och dess karaktärer.  Dess kanske allra största problem är att det helt enkelt är väldigt svårt att engagera sig i den unge Mortimers öde. Hugh Dancy är förvisso som klippt och skuren för romantiska komedier, och hans starka karismatiska utstrålning är mer än tillräcklig för att trollbinda publiken för en tid, men till sist inser man att hans karaktärs egentliga roll inte går ut på så mycket mer än att vara charmigt pryd och brittisk. Granville är helt enkelt inte en vidare intressant karaktär att ha som protagonist, och rampljuset stjäls istället fullständigt av Maggie Gyllenhaal och hennes karaktärs ständiga kamp för kvinnors ökade rättigheter. Tyvärr går det ibland alldeles för långa perioder utan att hennes karaktär ens är med i filmen, vilket gör att upplevelsen blir något ryckig, med långa sträckor av dödtid mellan de få riktigt sevärda scenerna. Även den uppfinningsrike filantropen Edmund St. John-Smythes uppfinnande av den första vibratorn hamnar i skymundan för Mortimers bortkomna vurmande över den kocketta Emily. Romantiska komedier är kanske inte direkt välkända för sina parallella intriger, och Hysteria är ett klockrent exempel på varför.

Det är en riktig skam att Charlotte och Edmunds berättelser fått stryka på foten, då de tillsammans målar upp en genuint intressant inblick i en ytterst omvälvande tid i Englands, läkarvetenskapen och sexleksakernas historia. Hade denna del av filmens narrativ fått stå på helt egna ben utan den ständiga neddragningen av Mortimers missöden, skulle filmen ha varit betydligt lättare att avnjuta. Istället känns dem nu inkluderade mest som en eftertanke, som i ett försök att ingjuta lite välbehövlig originalet i filmens annars så urvattnade berättelse. Resultatet är dock att filmen känns obalanserad och halt, och dess ständiga löften som aldrig infrias om betydligt intressantare karaktärers liv och öden kommer nog lämna många åskådare otillfredsställda.

Med det sagt, så måste det ändå framhållas att filmen har en hel del positiva aspekter. De tidsenliga kläderna och kanske framförallt de underbart vackert inredda miljöerna gör att filmen rent visuellt står ut från andra romantiska komedier. Att filmens kinematograf, Sean Bobbit, dessutom har lyckats riktigt väl med att fånga Londons ståtliga prakt under årets alla årstider gör att filmen stundtals riktigt lyser av visuell värme. Hysteria bjuder även vid ett par tillfällen på genuint underhållande komik som, även om den inte väger upp för filmens resterande plumpa och platta humorförsök, gör filmen till en rätt småtrevlig upplevelse.

Hysteria är en film kunde ha varit så betydligt mycket mer än vad den i slutändan blev. Att filmatisera en romantik komedi byggd kring avskaffandet av diagnosen hysteri bäddar för en hel del intressanta och originella idéer och vinklar i en annars rätt så stagnerad genre. Men istället för att våga ta klivet fullt ut har filmens regissör Tanya Wexler förlitat sig lite för mycket på genrens alla klichéer. För den som nöjer sig ett lättsmällt och ytligt tidsfördriv, och bara vill få en visuell dos av romantik i sitt liv så kan Hysteria mycket väl tillfredställa för stunden. Men för den som börjat tröttna på genrens oförmåga att förnya sig, kommer det bli svårt att uppleva något vidare upphetsning över Wexlers hyllning till den kvinnliga orgasmen.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent