Roman: Du gamla, du fria

Inlagd av Malin Nilsson Recension, Skönlitteratur måndag, maj 14th, 2012

Du gamla, du fria
Liza Marklund
Piratförlaget, 2011
402 s.
Utkommen: 2011 -11 -11

— — —

Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon är tillbaka för nionde gången i ordningen. Hon har återförenats med sin man och varit korrespondent i Washington sedan vi sist träffade henne i En plats i solen (2008).

Jag har alltid varit väldigt förtjust i böckerna om Annika Bengtzon. Kanske inte så mycket för ”deckarintrigerna” utan snarare har jag sugits in i Annika Bengztons privatliv och fastnat för Liza Marklunds personporträtt. Den gränslösa Annika och människorna omkring henne har skildrats i mycket detaljrika och levande scener och jag tycker det är mycket orättvisst när böckerna ibland avvisas som någon sorts kommersiellt trams. Kommentarer som ”hon skriver bara för att locka läsaren att läsa vidare” har faktiskt förekommit både en och två gånger. Som om det vore något fel i att skriva böcker som folk faktiskt vill läsa.

Men nu då den nionde boken. Historien börjar enligt vanlig utformning med att ett brott sker som engagerar Annika Bengtzon. Den här gången är det en ung småbarnsmamma som dödas, den fjärde kvinnan i ordningen som dött på samma sätt. Men denna gång är det är emellertid inte kring detta intrigen ska uppehålla sig kring. Annikas man Thomas befinner sig på en konferens i Nairobi och kidnappas vid den somaliska gränsen tillsammans med sju andra delegater från olika delar av Europa. Resten av boken skildrar omväxlande hur Annika med hjälp av Thomas chef Jimmy Halenius försöker få fram pengar för att rädda Thomas innan det är för sent (gisslan dödas nämligen en efter en), och omväxlande Thomas upplevelse ”inifrån” själva kidnappningen.

Jag upplever det som att Marklund vill prova något nytt genom att förflytta sig utanför Sveriges gränser. Kommentera läget i världen och dessutom leka lite ”traumapsykolog”. Mycket spännande antar jag. Visst vänder man blad, visst vill man (ack så kommersiellt upplagt) läsa vidare och veta hur det slutar. Men jag vet inte. Handlingen är väldigt händelsespäckat utan andrum och handlingsförloppet snabbare än i de tidigare böckerna. Inte förrän boken är avslutad finns det riktigt utrymme att reflektera över om den var bra eller inte.

Det jag vanligtvis tycker så mycket om i Bengtzonböckerna; skildringen av hjältinnans vardag med dess upp och nedgångar uteblir. Annika Bengtzon som människa och mamma försvinner i den snabbt framåtrusande handlingen.  Någon samhällskommentar blir det emellertid inte heller, den försvinner i det hastiga tempot som bara stannar upp för olika försök att skildra Annikas känslor. Ett förvånansvärt antal gånger beskrivs hur Annica står och stirrar tomt framför sig… och så in med någon slags ambivalens eftersom att Thomas utvecklats till en notorisk otrogen äkta make och Jimmy Halenius är ju så stilig och hjälpsam, men förbjuden… nej, jag vet inte.

Men det som faktiskt känns riktigt tunt är skildringarna av Thomas kval som kidnappad och utsatt för de mest fruktansvärda händelser. Ja, även våldsamheter och grymheter slår nya rekord för Marklund, så här hemskt och omänskligt har det aldrig varit förut. Men tyvärr är det som sagt just dessa avsnitt det som jag upplever som allra svagast. Det känns lite taffligt helt enkelt. I jag – form (för ökad känsla av realism antar jag) radas hemska upplevelser upp, den ena värre än den andra.  Det snarast känns som sensationslystnad än något som faktiskt griper tag och lämnar intryck, även om Thomas förstås känner en massa saker skildrade med hjälp av olika metaforer. Och finner meningen med livet (Annika och barnen).

Det påminner om en halvtaskig actionthriller gjord för TV och jag känner inte alls igen vare sig Annika Bengtzon eller Liza Marklund. Bara det här med att dela in boken i ”dagar”. Dag 0: Tisdag 22 november, Dag 9: Torsdag 1 December. osv. Precis som i en amerikansk actionfilm av sämre kvalité där den muskulöse hjälten har 10 dagar på sig att rädda världen från en kärnvapenkatastrof.

Det är med tungt hjärta jag medger att det nog räcker med Annika Bengtzon nu. Kvinnan har väl i vilket fall varit med om nog med elände för ett helt liv.

— — —

Malin Nilsson