Roman: Apokalyps baby
Recension, Skönlitteratur onsdag, maj 23rd, 2012Apokalyps baby
Virginie Despentes
Översättning: Anna Petronella Fredlund
Albert Bonniers Förlag
— — —
Fransyskan Virginie Despentes är mest känd för boken Baise – moi som senare blev filmatiserad.
Hennes grova språk, realistiska skildringar av övergrepp våld och sex, blev hennes signum. I Apokalyps baby är det grova språket kvar; det spritsas över stjärtar, knullas i tonårsarslen och lapas fitta. Den pryde får finna sig med rodnande kinder.
Privatdetektiven Lucie, småtråkigt småtjock utan liv i övrigt, blir anställd att skugga tonåringen Valentine som en dag plötsligt går upp i rök. I sökandet tar hon hjälp av Hyenan, en lesbisk hårdför indrivare. Apokalyps baby börjar som en pusseldeckare när den omaka detektivduon drar igång jakten.
Det vore en lögn att säga att boken är spännande i deckarmening, genren får snarare fungera som ramverk. Det är Lucie som är vårt berättarjag men perspektivet växlar mellan kapitlen. Vi möter kusinen, en arg muslim från en av Paris förorter. Mamman som hoppar mellan rika män som kan försörja henne. Fadern författaren som är besatt av sin egen brist på framgång. Nunnan som arbetar undercover för att starta ett krig i religionens namn.
De är inte särskilt ädla, karaktärerna i Despentes roman, utan drivna av egenintresse och storartad egoism. Rakt igenom trovärdigt beskrivna. Genom deras röster växer bilderna av Valentine fram: en lämnad dotter, en tjej som går med på vad som helst, en sorgligt översexualiserad påtänd tonåring, ett problem som måste hanteras. Alla talar om Valentin, men ingen känner henne på djupet.
Guldkornen i Apokalyps baby är Despentes knivskarpa iakttagelser av Frankrikes (eller kanske Europas?) politiska klimat. De glider fram i bisatserna; bilderna av ett Frankrike i förändring. Ett Frankrike som under 80 – talet ”fortfarande var instängt i idéer om anständighet, auktoritet och moralkänsla”. Dagens Frankrike med upplopp i förorterna där ” de mest förljugna fransmännen föreställer sig att det fortfarande går att komma överens. De som aldrig sett en råtta.” Inget undgår Despentes vassa blick som naglar fast de riktigt tarvliga sidorna hos mänskligheten. Fransmännen åker på semester till Thailand för att ”de behöver se fattiga som inte förolämpar dem. De vet att om de kliver in i en bepansrad buss för att falla i hänryckning över livsvillkoren för de fattiga i deras förorter, så kommer man att bränna upp bussen.”
Så deckarspännande som omslaget utger den för att vara: nja det är den inte. Men nu när Frankrike just genomgått ett maktskifte, är det den pricksäkra samtidskildringen som gör att romanen stannar kvar.
— — —
Klara Olander Bergström
