Hem » Reportage » The Lisbon Studio

The Lisbon Studio

Den franska och italienska seriescenen är säkert bekant för de flesta nordiska serieälskare, men väldigt få känner till att Portugal är ett stort och spännande serieland. Kulturdelens utsände blev nyfiken och reste söderut för att träffa några av de serieskapare som utgör The Lisbon Studio.

I den mest osannolika av miljöer, bakom en sliten grön dörr i en anspråkslös del av Arroiosdistriktet i Lissabon, hittar man The Lisbon Studio lokaler. Studion är ett icke förlagsbundet projekt bildat 2009 av en grupp arkitekter, illustratörer och serieskapare under ledning av förläggaren Pepe Del Rey, kärleksfullt kallad Tio Pepe (farbror Pepe) av alla som känner honom väl.

Joana Afonso och Ricardo Cabral

Den synergieffekt av skaparkraft som etableringen av The Lisbon Studio lett till visade sig med all önskvärd tydlighet i samband med studions första gemensamma utställning på Bejafestivalen våren 2010. Utställningen blev en formidabel uppvisning av vitalitet och gemensam skaparkraft och en av de mest efterlängtade serieevemangen Portugal. The Lisbon Studio har under det år den existerat utvecklats till en av de intressantaste och mest kreativa miljöerna för serier och illustration i södra Europa.

När jag väl lyckats spåra upp adressen jag fått av studiomedlemmen, Rui Lacas, och klev in genom den smala entrén och upp genom den mörka korridoren befann jag mig plötsligt i en miljö av febril aktivitet och skaparlusta.

-Du måste först träffa Cabral, utropade Rui Lacas när han mötte upp  i trappan upp till studion, han är en mästare!

Cabral som visade sig vara Ricardo Cabral, det senaste tillskottet till studion. På hans ritbord låg den nyligen utgivna Israel Sketchbook, som väl närmast kan beskrivas som en illustrerad resedagbok i seriens uttrycksform.  Jag brukar vara skeptisk till resedagbokens form som berättande då dessa minneslandskap oftast är fulla av bedrägliga maskhål, utblandade, hopblandade men framförallt förvanskade. Men Cabrals bok imponerar. Skönheten i hans minnesbilder ligger i att de har lämnat ögonblickets dimension har istället färgskalan börjat anta en känsla av kvardröjande vemod.

-Jag gillar att jobba ensam och att jobba metodiskt och långsamt i min egen takt påpekade Ricardo. Några tidigare försök att jobba efter en annan persons manus fungerade inte alls och var en riktigt dålig erfarenhet för mig.

-Mina fotografier och skisser från resan fungerar som förlagor i Israel Sketchbook, men jag förhåller mig väldigt fritt till dem. Jag använder aldrig skisserna eller fotografierna som direkta förlagor, utan det jag lånar är ljuset och färgerna, det är dessa som inspirerar mig!

Resultatet är slående vackert och man kan nästan jämföra Cabral hantering av ljus och skugga med de gamla flamländska mästarna.

Israel sketchbook

Mitt egentliga möte på The Lisbon Studio var med Rui Lacas vars ”Obrigada, Patrão” (Tack Chefen) är en vemodig men samtidigt vacker serieroman som jag beundrat en längre tid.  Den utspelar sig i liten by i sydöstra Portugal på 1980-talet och den är både sorgligt brutal och vacker på samma gång.

Det är ett hårt och kargt landskap vi möter i Obrigada Patrão. Inte bara i bildytorna där de mörka ytorna ibland mer eller mindre hotar att ta över sidorna helt. Landskapet blir en metamorfos för de våldsamma händelserna. Lacas färgskala har något ödsligt och övergivet över sig där allt; landskapet, berättelsen och naturen antar en form av ett gåtfullt vemod. ”Obrigada Patrão” har något drömsk över sig. Trots berättelsens hårda realism tror man sig läsa en saga. Kontrasten mellan den grafiska skönheten och den grymma verkligheten i berättelsen gör ”Obrigada Patrão” till en sällsynt läsupplevelse. Lacas har lyckats förena det vackra med karaktärernas inre landskap fullt av sönderfall och brutalitet. Lacas har en intuitiv känsla för disposition och förmågan att trollbinda sina läsare. Obrigada Patrão bör utan tvekan vara obligatorisk läsning för alla som vill studera berättandets svåra konst.

Rui Lacas

Själva berättelsen kom ursprungligen från en nära vän, Vasquito Lourenço. Rui påpekade att den nästan berättade och utvecklade sig själv

-Ibland kändes som att jag bara behövs fylla i konturerna, att allt redan fanns på pappret. Jag kände redan under arbetes gång kände jag att det här kunde bli något alldeles extra.

-Du har inget liknande på lager från Sverige du kan berätta för mig?, utbrast Lacas och skrattade.

Rui Lacas ansågs tidigt som något av den portugisiska seriens underbarn. Redan vid 16 års ålder hade hans serier redan ställts ut i Holland och han hade blivit publicerad i Danmark. Med tiden kom också drömmen om det stora genombrottet i form av ett förlagskontrakt bli sann. Det fransk-schweiziska förlaget Edtions Paquet kom att ge ut albumet. Men som också ledde till att Rui ifrågasatte sitt karriärsval.

– Jag vill inte serier ska inkräkta på mitt liv alltför mycket. När Obrigada Patrão gavs ut i Frankrike och jag fick ett kontrakt kändes nästan det som jag var i himlen. Men ganska snart tog ansvaret för att marknadsföra mitt album och resorna till alla festivaler i Frankrike ut sitt pris. Det upphörde att vara roligt och jag kände att jag plötsligt blev hetsad in i saker som jag varken ville eller kände mig redo för. Så i stället för att välja att satsa på en gryende lysande karriär valde Rui sin personliga och konstnärliga frihet och hoppade av det galna ekorrhjul som serievärlden ibland kan vara.

Rui har en avslappnad attityd till sitt arbete. Man kan nästan känna hur medveten han är om den stora talang som han besitter men samtidigt är han en av de mest ödmjuka serieskapare jag träffat.

När vi började prata om seriefestivaler och allt ståhej kring dessa visade Rui att han tydligt vill hålla en distans till den världen.

-Att ständigt besöka seriefestivaler kan allvarligt hindra, och i värsta fall förstöra det kreativa. Men samtidigt är jag tacksam för den uppmärksamhet och publicitet som till exempel Amadorafestivalen i Lissabon gett mig.

Det är ett problem att både vara kreativ och kommersiell på samma gång.

-Spendera alltför mycket tid på det ena så kommer det andra ofelbart att drabbas, om man inte ser upp kan det knäcka vilken serieskapare som helst, sade Rui med en suck

Men Lacas (egentligen Rui Miguel Rodriguez) senaste projekt har blivit en flykt från detta. Hans nya ”Asteroid fighters” är fyllt av ”injokes” och metakommentarer i överflöd från alla hans barndoms influenser, när och fjärran. Han kallar detta sitt personliga ”Star Wars” där han känner en fullständig kreativ frihet.

Ruis behov av frihet och möjlighet att arbeta i sin egen takt fått en dyr prislapp. Han hade turen att tidigt få ett genombrott i sin karriär något som gjorde all skillnad i världen enligt honom själv. Men som så många serieskapare i Europa är det nära nog omöjligt att tjäna några pengar alls genom att bara arbeta med serier.

-Som det är nu kan jag försörja mig på mina illustrationsjobb. En av de stora fördelarna med The Lisbon Studio är att man har sina vänner nära till hands. De jobb som jag inte hinner med kan jag till exempel låta Joana ta ta hand om, sade Rui och pekade på Joana Afonso som just satt och lasista handen på ett tuschjobb på ett av Lacas projekt.

-För mig är det bara att tacka och ta emot, sade Joana med ett stort leende. Jag har ännu inte riktigt lyckas etablera mig än som serieskapare och illustratör. Genom att ha så välkända namn som Rui Lacas, Ana Freitas och Patricia Furtado i närheten i studion kommer ju jobben mycket enklare att ”spilla över” på mig också.

Joana Afonso

Joana Afonso är annars ingen direkt duvunge inom illustration. Som så många andra serieskapare i Portugal har hon gått den långa vägen genom konstskola och fanzine-världen och liksom som flera andra kvinnor i Lisbon Studio är hon på väg att slå igenom på den breda kommersiella illustrationsmarknaden. När jag frågar om hon influerats av sina äldre kollegor i studion sa Joana:

-Njae, eller jag vet egentligen inte? Min stil är alltid stadd i förändring och öppen för alla möjliga saker. Det kan ibland därför vara svårt att definiera var mina influenser kommer ifrån. Men vad som säkert är, mina egna personliga erfarenheter finns med i allt som jag gör. Jag växte upp i en miljö där intryck ständigt fanns omkring mig, en faktor som på något sätt underlättar mitt insupande av allt och ingenting. Och så skrattade hon.

-Det är oundvikligt att inte påverkas av de stora klassikerna som jag avgudar. Jag känner att min egen stil dras mot vissa influenser. I fråga om uttrycksfullhet, rörelser och ansikten finns alltid Crécy, Will Eisner och Cyril Pedrosa med i bakgrunden. Det gäller även i mina försök hitta fler sätt att berätta en historia.

-Vivencias! utropade Joana, det är det som är viktigt, att vara personlig.

-Jag skapar mitt eget universum med alla dess egenheter. Men till skillnad från många andra har jag varit bunden av en passion för att rita, jag vill berätta om människor, om de som alltid varit mig närmast.

Metroskiss av Patricia FurtadoEn av dem som också lyckats hitta en försörjning utanför den traditionella seriescenen är Patricia Furtado. Patricia är djupt försjunken över sitt ritbord på Lisbon Studio när jag försiktigt närmar mig henne. Hon visade sig dock vara en glad tjej som mest verkade generad över den uppmärksamhet som hon fått i sitt hemland med sina dagligen publicerade ”Metroskisser” små alldagliga studier över personer Patricia stött på i Lissabons tunnelbana – Metron.

Metroskisser av Patricia Furtado

-Jag försöker göra en teckning klar varje dag, sade Patricia med ett stort leende. Har jag ont om tid ber jag om ett foto av den som sitter framför mig på tunnelbanan. Jag ger dem sedan det namn som jag tycker passar. En del av charmen är jag aldrig kommer få veta om jag gissat rätt.

Jag träffade också The Lisbon Studios grundare Pepe DelRey. Det känns som Pepe funnits i de portugisiska seriekretsarna i evigheter och hans kunskaper i portugisiska serierna är encyklopediska. Pepe tillhör samma generation av serieskapare som Lacas och de båda har varit vänner sedan de tidiga tonåren.

-Vi har känt varandra sen vi var tonåringar, sade Rui. Vi träffades när vi gick i samma serietecknarskola under trappan vid Calcada do Duque i början av 80-talet.

-Det var där vi kom i kontakt med den äldre generationen av serietecknare som Felipe Abranches. Det var där jag började förstå att serier var mer än att teckna roliga gubbar säger Pepe. När jag frågade Pepe var han får sina idéer från svarade han lite undvikande att de är lika många som konstiga och märkliga. Min nyfikenhet vaknade och jag försökte pressa honom ytterligare. Men när jag undrade lite om han influerats några av vår samtids stora hyllade serieförfattare som Neil Gaiman och Alan Moore reagerade Pepe kraftigt:

-Nej aldrig! Jag tycker Alan Moore är kolossalt överskattad. Han saknar förmågan att utveckla sina idéer och hans berättelser är i grunden en och densamma hela tiden! Jag vill skapa utan begränsning eller självcensur. Vart hän berättelsen leder mig, är dit jag vill gå! utropade Pepe och log kryptiskt.

Pepe DelRay

Pepe DelRey och hans egna förlag El Pep Edition är legendariska i portugisiska seriekretsar för sina märkliga och ibland bisarra album. Det El Pep ger ut har nästan alltid också en underton av socialt engagemang. Pepe har försökt bygga broar mellan serier och illustration i Portugal. Lisbon Studio Magazine är ett fantastiskt exempel hur man kan syntetisera serier med illustration och få en slutprodukt som är både intressant och tilltalande.

Tre månader innan besöket på Lisbon Studio träffade jag serietecknaren Osvaldo Medina i samband med releasefesten för andra albumet av ”A formula da felicidade” på Kingpin Books. Osvaldo Medina har tillsammans med författaren Nuno Duarte skapat en av de intressantaste albumserierna jag sett på många år. På ett förvånansvärt framgångsrikt sätt mixas den traditionella fabeln med en dos socialrealism och i slutänden skapas något som är betydligt mer summan av komponenterna. När jag frågade Osvaldo hur han såg på möjligheter som serieskapare sade han:

-Jag har inga illusioner på att försörja på mitt serieskapande. Jag jobbar som 3D-animatör och det har lärt mig mycket när det gäller både det sekventiella berättandet samt vikten att ha och vidmakthålla en mycket hög nivå på hantverket.

Nuno Duarte och Osvaldo Medina

På min fråga om han upplevde som begränsande att jobba efter andras manus svarade Osvaldo att som proffs i sitt yrke, vilket det nu är serietecknare eller animatör, ska detta inte vara ett hinder.

-Kan man sitt yrke som animatör eller tecknare, så fixar man detta sade Osvaldo utan tvekan. Min erfarenhet är att de som begränsas av jobba med andras manus är oftast de som saknar den grundläggande hantverksskickligheten.

Portugal är ett rikt och spännande serieland. Men ett stort underliggande problem är , som i många andra europeiska länder, de vikande försäljningssiffrorna.

-Det stora problemet med portugisiska serier är inte bristen på förlag eller bra serier utan det är att få folk att köpa dem, sade Mario de Freitas, förläggare och ägare av Kingpin Books förlag och bokhandel.
– Vanligtvis är upplagorna för seriealbum på 1000-1500 kopior hos de stora förlagen. Det är en sådan liten marknad och våra utgåvor är vanligtvis ännu mindre. Dessutom är det ett problem att marknaden styrs av fåtal mycket stora bokhandlarkedjor som FNAC. Dessa dominerar helt och hållet , suckade Mario uppgivet, och det hämmar marknaden oerhört!

Som jag förstod från både Mario och Pepe så är dessutom själva serietidningsmarknaden nästan helt död och detta bekräftades av att jag inte lyckades uppbringa en enda serietidning i Lissabon. Problemet är att företag som FNAC i mångt och mycket bär skulden för det hårda klimatet för serier i Portugal just nu. De förkastar och agerar med översittarfasoner mot alla förlag som inte passar in i deras marknadskoncept. På många sätt är det bistra förlagsklimatet i Portugal en liten varningssignal för vad som kan hända i Sverige om de små och medelstora förlagen inte ges möjlighet och livsutrymme att överleva.

Pepe DelRey och The Lisbon Studio är på god väg att bli en institution i Portugal och när jag på utvägen passerade Pepes rum stack jag in huvudet och sa hejdå samt slängde iväg en sista fråga som jag länge undrat över:

-Varför trycker du inte upp Virgin Strip igen, Pepe?

Detta fantastiska halvgalna cyberpunk-sci-fi epos som redan är legendariskt i Portugal!

-Nej, nej! Varför det? sade Pepe lugnt och med ett litet leende på läpparna. Den är legendarisk som den är! Varför ruinera magin och göra kommers på den nu?

Pepes syn på sitt serieskapande är symtomatiskt för hela Lisbon Studio. Även om var och en av dem yrkesmässigt befinner på den allra högsta möjliga europeiska nivån vill de inte kompromissa. Naturligtvis är de tvungna att leva på sitt skapande rent yrkesmässigt, men Pepe, Ricardo och Lacas har en aura konstnärlig integritet kring sig som man inte kan undgå att imponeras av.

Succén med Beja-utställningen och lanseringen av The Lisbon Studio Magazine har gett studion blodad tand att satsa internationellt och förhoppningsvis får vi framöver se både utställningen och några av de serier studion ligger bakom, i Sverige.

När jag senare på väg hem vandrade genom Lissabons varma sommarnatt slogs jag av att den kreativa energin på Lisbon Studio smittat av sig till mig och jag var full av tillförsikt och optimism inför europeiska seriens framtid. Jag är fullständigt övertygad om att vi inom en ganska snar framtid kommer se och höra betydligt mer från mina nya vänner i The Lisbon Studio.

Thomas Karlsson, text och fotografier

FAKTA:
The Lisbon Studio består idag av Ana Oliveira, Ana Freitas, Joana Toste, Joana Afonso, Frederico Sá, Guilherme Cartaxo, João Paulo António, João Tércio, Nuno Duarte, Ricardo Tércio, Patrícia Furtado, Pepe DelRey, Pedro Potier, Ricardo Blanco, Jorge Coelho, Ricardo Cabral, Ricardo Venâncio, Rui Lacas, Sara Barbas, Tiago Tavares och Sérgio Duque

The Lisbon Studio Magazine har hittills kommit ut med ett nummer. Temat för det första numret är staden Lissabon och innehåller bland annat annat ett omslag, designat Tiago Tavares, samt sex stycken ”Metroskisser” av Patricia Furtado och några utsökta illustrationer av Ricardo Cabral som ni kan se ovan från Lisbon Studios lokaler

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree