Debutroman: Major Pettigrews sista chans

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 12th, 2012

Major Pettigrews sista chans
Helen Simpson
Bokförlaget Forum
Översättning: Katarina Jansson
434 s.
Utgiven på svenska: 2012 – 04

— — —

Det här är den brittiska författaren Helen Simpsons debutroman i vilken hon berättar historien om hur änklingen Major Pettigrew på sin ålders höst finner och kämpar för kärleken.

Major Pettigrew har levt sitt liv i en liten idyllisk engelsk by. Han är pensionär, änkling efter sin fru Nancy och för denna genuina gentleman är tillvaron stillsam. Han spelar golf, jagar ibland och dricker väldigt mycket te. Hans enda son Roger har till majorens besvikelse utvecklats till en egoistisk man vars enda ambition består i att klättra uppåt inom både det sociala och karriärmässiga. I centrum för handlingen befinner sig också två värdefulla jaktgevär. Majoren har ett och hans bror det andra, deras far gav dem varsitt vid sin död mot löfte om att gevären skulle återförenas när någon av bröderna dog. Efter broderns död vill dock majorens svägerska, brorsdotter och majorens egen son sälja paret för att kunna håva in de avsevärt höga intäkter detta borde inbringa.

Majorens faiblesse för te har gjort att han tillbringar mycket tid i den lilla affär som drivs av en Mrs Ali, även hon änka sedan några år tillbaka. Mrs Ali knackar av en slump på majorens dörr precis när denne mottagit besked om sin brors död. Detta blir upprinnelsen till en vänskap som ganska snabbt djupnar till kärlek. En kärlek som dock inte ses med blida ögon av omgivningen.

Det finns en härligt underfundig humor i Majorens iakttagande av omvärlden, med hjälp av vilken livet levt av lantlig brittisk medel/överklass skildras med både humoristisk skärpa och värme. Det skulle också kunna finnas något viktigt i historiens budskap, vilket jag tolkar som en uppmaning att våga bryta sig ur de roller som samhället tilldelar oss och att Simpson försöker visa på att både västerländsk – och österländsk kultur bidrar till liknande ramar och restriktioner. Mrs Ali härstammar från en pakistansk familj och hennes beteende övervakas noggrant av den avlidne makens familj. De krav, förväntningar och inskränkning av livsutrymme som detta innebär för Mrs Ali motsvaras av krav från släktingar och samhället på Majorens beteende. Samma typ av spegling görs med hjälp av två ytterligare kärlekshistorier som utgörs av Mrs Alis brorsons och Majorens sons mellanhavanden med kvinnor och barnaalstrande. Avsikten med det här förmodar jag är utmana våra stereotypiska föreställningar om olikheter och kulturer genom att visa på likheterna i beteende. Det här är förstås viktiga ämnen och ett mycket bra budskap om det verkligen gick fram. Problemet är dock att berättelsen samtidigt gör precis tvärtom. Boken är fullsprängd med stereotyper, infriade föreställningar och normer. Män är män. Kvinnor är kvinnor. Pakistanier är pakistanier och britter är britter. Muslimer är annorlunda och kristendom är normerande osynligt.

Karaktärerna är ganska platta. Den enda i det omfångsrika persongalleriet som läsaren lär sig tycka om och känna igen är väl majoren själv. Annars är det svårt att få någon känsla för de många olika personligheterna. De ändras hela tiden för att anpassas efter historiens format och framförallt avslutningen innebär en fullkomlig epidemi av personlighetsförändringar och radikala åsiktsskiften. Hos alla utom majoren och Mrs Ali förstås, perfekta som de var alldeles från början.

Men det är väl väldigt mysigt antar jag. De dricker te, promenerar i vackra trädgårdar, spelar golf, anordnar danser, diskuterar böcker och överbrygger kulturbarriärer. Majoren är som sagt en kul kille vars reflektioner över människosläktet är underhållande att följa.  Men är en manlig ”Miss Marple” utan mord en så bra idé? Det blir liksom lite tråkigt bara. Efter avslutad läsning är jag lite fascinerad över att boken faktiskt består av en bit över 400 sidor.  Det känns väldigt mycket eftersom det faktiskt inte händer så mycket, om något alls. Helt plötsligt är historien bara färdigberättad och slut. Visserligen hinns en ”slutstrid” med, som innehåller både strumpstickor, hagelgevär, sjukhusbesök och en hel dos med infriade fördomar. Jag tror dock historien hade vunnit på ett tidigare avslut utan detta ”actioninslag” och gulliga sammanknytning av alla lösa trådar.

Ett omfång överstigande 400 sidor innebär förresten också att boken blir ganska tung i rent viktmässig bemärkelse. Det kan utgöra ett problem om (när?) man somnar till lite grann då och då och får den på näsan. Bara en reflektion. Och en varning.

— — —

Malin Nilsson