CD: Sånger och pianosonat av Schubert
Recension, Skivor onsdag, juni 13th, 2012
Franz Schubert: Schwanengesang*; Piano Sonata D. 960 (Harmonia mundi/Naxos). 2 cd (till priset av en). Speltid: 61´29 + 49‘19.
Christoph Eschenbach (piano), *Matthias Goerne (baryton)
–
Den här utgåvan nalkades jag med förväntan och viss skepsis – förväntan när det gällde sångcykeln Schwanengesang och skepsis när det gällde den stora pianosonaten D. 960. Förklaringen är enkel: Matthias Goerne hör till mina absoluta favoritsångare medan mina erfarenheter av Christoph Eschenbach som solopianist är mer blandade. I båda fallen rör det sig om sen Schubert; döden nosade honom i hasorna när han skrev dessa verk.
I sångerna konkurrerar faktiskt Goerne med sig själv. Förra gången det begav sig hade han Alfred Brendel vid sin sida (Decca), och den nya versionen är inte självklart bättre än den gamla. Tempi har ofta blivit långsammare och tolkningarna mer sofistikerade – på gott och ont. Goernes enastående vackra baryton har blivit än mer smidig och böjlig och lånar sig utan besvär till såväl lugubra stämningar och dramatik som lyrisk försjunkenhet. Men kanske att han ibland går till överdrift i sina dynamiska kontraster som när han i vissa rader i ”Die Stadt” och ”Der Doppelgänger” tar i av alla krafter. Att dra ut den sistnämnda sången till drygt sex minuter är också att ta i – även om Goernes säkra tonbildning utan problem kan klara även extremt långsamma tempi. Och tro inte att hans röst blir ansträngd ens i de kraftfullaste utspelen. Det som Goerne och Eschenbach egentligen har svårast att uttrycka är den okomplicerade glädjen i t.ex. ”Die Taubenpost” eller den muntra galoppen i ”Abschied”. Men vill man ha mer rättframma och musikantiska tolkningar finns alltid Dietrich Fischer-Dieskau och Gerald Moore (DG) att tillgå.
B-dur-sonaten hör till det vackraste som skrivits för piano. Christoph Eschenbach nalkas den med något som liknar vördnad och spelar som om han förrättade andakt eller var försjunken i bön. Det är lågmält och långsamt, viskande och eftertänksamt. Andantet blir närmast ett largo och totaltiden hamnar på drygt 49’19 minuter (att jämföra med Murray Perahias 40’24 och Radu Lupus 39’25). Det behöver inte vara ett problem. Svjatoslav Richter (Brilliant Classics) lyckas tänja ut första satsen ännu längre. Men han behåller spänningen medan Eschenbach riskerar att gå i stå och i all sin finstämdhet bli statisk och avslagen. Ändå har tolkningen sitt intresse som ett lite udda alternativ till andra.
Jag skulle inte välja denna utgåva som första investering i Matthias Goernes stora Schubertprojekt. Men om man redan följer det är den självklar.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
