Konst: Linn Fernström (Grafikens hus)
Recension, Utställningar torsdag, juni 21st, 2012Linn Fernström
Evigheter
Grafikens hus (Mariefred), 12 maj t.o.m. 7 oktober 2012
Linn Fernströms varumärke är unga kvinnor, skira blommor och avhuggna armar och ben i skön och oroande förening. Med sina rötter i den italienska renässansen låter hon Botticellis Våren träda in i den makabra surrrealismen. Det är svårt att missta sig på ett verk av hennes hand. Skulle det trots allt visa sig vara gjort av någon annan är det troligen ett plagiat.
När man tänker Fernström tänker man nog i första hand på stora målningar i klara färger. Men när hon nu ställer ut på Grafikens hus i Mariefred är det, föga förvånande, inga målningar utan just grafiska blad som hänger på väggarna: torrnålsgravyrer i varierande storlekar där de största mäter modiga 100×130 cm. Det är alltså rejäla kopparplåtar som konstnären tampats med. Det mesta är svartvitt, men somliga blad är handkolorerade även om färginslagen huvudsakligen består av spridda fläckar, liksom applicerade med flygande pensel. Men att dessa färgklickar har sin betydelse framgår inte minst av prislistan. Obefläckad apa: 22.000 kronor. Befläckad apa: 60.000 kronor. Och visst, den befläckade apan lyser förstås upp rummet lite extra, även om en del av de röda stråken sitter som blodfläckar på kinden. Och ja, jag gillar apan. Går man ner i storlek kan man också få den i färglöst skick för 6.000. De flesta motiven återkommer nämligen i olika storlekar. Men som framgår hör inte Fernström till de billiga. När hennes stora målningar dyker upp på auktionshusen kan vi rent av tala om sjusiffriga belopp.
Som affisch till utställningen, som fått namnet Evigheter, har man valt ett självporträtt: en ostyckad kvinna framför ett havssund. En bro förbinder de två stränderna men ser inte ut att kunna tåla någon överfart. Kvinnan omsvärmas av undulater och en dagslända; framför henne växer liljor. Bilden sticker av en del från de övriga och är kanske utställningens mest harmoniska. Andra anknyter till cirkus med lindansare och elefanter. En visar ett vuxendop i det ögonblick när pastorn trycker sin hand mot en kvinnas ansikte för att böja henne under vattnet. Så har vi ett nyfött barn som hålls av avhuggna armar. Men ur de kapade armarna tittar småfåglar fram som ur sina trygga bon. Och på ett strå är inga smultron trädda men väl en liten elefant, en flicka, en slända och ett djurhuvud. Utsatthet och trygghet lindar sig som blomrankor om varandra. Att betrakta Linn Fernströms bilder är lite som att läsa Ann Jäderlunds dikter.
I Fernströms målningar är ofta linjen viktig, och som grafiker är hon i hög grad en tecknare. Det är som om hon gått fram över plåtarna med blyertspenna snarare än med stickel, snabbt skissande för att fånga ögonblicket. Det blir stora vita ytor med tydliga och dansande svarta streck som låter stillhet och flykt förenas. Ja, det är lätt att hamna i paradoxer när man skall beskriva dessa bilder med deras blandning av skir romantik och makaber grotesk.
Det finns naturligtvis en risk att föreningen av blomster och lemlästade kroppar i längden kan bli ett manér och framstå som mer chickt än utmanande och fantasieggande. Men jag vill hävda att Fernström på denna utställning går fri från anklagelser av detta slag. Dessutom har hon utökat sin bildvärld med nya motiv. Det är lätt att fascineras av Evigheter.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion
Linn Fernström är en konstnär, som berör de flesta starkt genom sina verk. Hon är en av våra mest begåvade unga konstnärer vi har i Sverige, och hon förtjänar all uppskattning och framgång, som hon får. Jag kommer att tänka på hennes konstverk ”Ballerinan”, som togs ner från sin plats på Conventum i Örebro , sedan många besökare berörts illa av tavlan. Ett tag fanns den på Länsmuséet, men jag har inte sett den där på länge. Var är den nu? Kanske i Mariefred?
Nej, inte i Mariefred. Men nog kan man undra vart den tog vägen och hur turerna gick när den togs bort. Någon som vet?
Den sitter på länsmuséet i Örebro!