Peace & Love 2012 levererade som alltid
Reportage söndag, juli 1st, 2012Peace & Love 2012 är över.
Basrytmerna har tystnat, lugnet har lagt sig. Jag kan tänka mig, från en arrangörs synvinkel, att det är ett ganska spöklikt lugn som nu breder ut sig över festivalområdet längs med Jussi Björlings Väg, insvept i melankoli och bitterljuvlighet. Förmodligen är det jäkligt skönt också. Såklart. Men ändå – nära 50 000 besökare har över en natt förvandlats till en tapper städarmé, och det enda som minner om gårdagens festkulminering är halvuppätna langos, våta festivalprogram och kvarglömda kläder. Lättnad och vemod. Det måste kännas så.
Det var bra i år, bättre än vad jag trodde att det skulle bli. Och då bör jag kanske understryka att det uns av misstro som ovanstående formulering vittnar om ingalunda härrör från en misstro mot festivalen som sådan, utan snarare mot det faktum att det var fjärde året i rad som jag besökte P&L. Dock första året i rollen som inbiten kulturmurvel. Men som sagt, det var bra. Jag skrev tidigare i år en krönika för ett annat magasin där jag (i musiksammanhang) förordade vikten av att bara ”våga hamna nånstans”. Att välja bort säkra kort och publikmagneter till gagn för nya musikaliska möten. Det var taktiken inför årets P&L-festival – att bara våga hamna nånstans, upptäcka ny musik, chansa.
–
I min bok var det på de intima scenerna som allt hände i år – på Shangri-La, Athena och Tropico. Där huserade de själfulla männen i dammiga jeans – och flannelskjortor – amerikanen Israel Nash Gripka, uppbackad av Falkenbergs-sonen Johan Örjansson, som kompromisslöst fläkte ut hela sitt hjärta under den annalkande fredagsnatten. För att inte tala om bluesvirtuosen Daniel Norgren. Helt klart festivalens bästa spelning – genomsyrad av fårad countryblues, melankolisk spiritual och inlevelse så in i bängen. Jag är övertygad om att det finns ett avlägset vägskäl någonstans i Borås-trakten där bluesgitarrister sluter mörka förbund med den smilande mannen i kolsvart kostym. Daniel Norgren har förmodligen varit där och satt sin signatur på kontraktet. Kanske även Anders Grahn, som gjorde ett fantastiskt jobb med sin kontrabas.
–
Men för all del, det framkom utropstecken på de större scenerna också. Garth Hudson på Utopia till exempel – den legendariske The Band-keyboardisten som tillsammans med folkrockbandet Deadman genomförde en hyllningskonsert till Rick Danko, Richard Manuel och den nyligen bortgångne Levon Helm. Det var stort, vilket fick mig att undra varför det var så jäkla lite folk på den spelningen? Snacka om att missa nått! Gästartisterna haglade tätt, innehållandes John Hiatt, Anna Ternheim, Ebbot från TSOOL, Sister Maud Hudson och Israel Nash Gripka. För att nämna några. Därtill höll Deadmans frontman Steven Collins ett av festivalens vackraste hyllningstal. Jag ångrar att jag inte transkriberade de brinnande orden för de var i sanning formulerade direkt ifrån hjärteroten. ”It ain’t about the vanity, it’s about the music”.
–
Överlag väldigt mycket hjärta i år tycker jag. Thåström måste jag nämna också, som avrundade lördagskvällen med ett sedvanligt energiskt framträdande på Eldorado. Makalöst bra. Jag såg honom på Circus i Stockholm tidigare i år vilket var bland det bästa jag sett. Den mannen brinner och han gör det tammefan varje gång. Det är spasmiskt, det är explosivt, det är hjärta mellan mic och mun. Betongpunk och industrirock. Och det gifter sig så väl.
Sen fanns det självklart segment som fick smilbanden att resa sig av helt fel anledningar. Som när Alexander Bard rev av sin föreläsning under rubriken Tekniken som frigörare/Tekniken som hot. Jag förringar ogärna herr Bards intellekt men när han med stor sensationell häpnad skrikpratar sig igenom sin inte så lite överflödiga föreläsning, om den framskridande Internet-revolutionen och dess oändliga kommunikationsmöjligheter, så ville jag faktiskt dö litegrann. Gamla nyheter för böveln! Det är pinsamt hur Bard (fördummande) tycks tro att han drar undan skynket från befolkningens ögon. Nästan så man blev lite förbannad. Strax innan föreläsningen drog igång satt två stycken unga grabbar och bollade en kondomballong emellan sig. Halvvägs in i föreläsningen hade de tappat intresset. Och deras trötta ansiktsuttryck sa inte ”Vafan säger han, jag fattar inte, shit vad trist”. Deras trötta ansiktsuttryck sa ”Men kom igen nu farfar, när ska du berätta nått som vi inte redan visste.”. Oavsett ålder så var detta med stor säkerhet representativt för åhörarna i stort.
— — —
Text och Bild – Tommy Johansson – frilansande skribent