Hem » Recension, Scen » Scen: Hör musiken, söker efter orden

Scen: Hör musiken, söker efter orden

Stadra sommarscen, Stadra (premiär den 30 juni 2012)

Hör musiken, söker efter orden

Av Agneta Pelijel

Regi: Johan Bernander

Scenografi och kostym: Märta Fallenius

Musik: Anders Ortman

Ljusdesign: Lars-Johan Arnesson

Mask och peruk: Anna Lilja

Skådespelare:  Rune Jakobsson, Susanne Gunnerssen, Magnus Wetterholm, Ellen Hennig, Josef Säterhagen, Eva Haldert, Helene Neerings, Anton Häggblom, Gunilla Kallrén-Stansvik

Teaterchefen Magnus Wetterholm kostymerad som Edvard Persson. Foto: Sten Wistrand

Grecken heter en av Bergslagens många sjöar. Den har jag ofta blickat ut över. Och den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att en diktrad stigit upp i mitt minne, speciellt när sjön legat alldeles stilla i det varma aftonljuset: ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer”.

Hjalmar Gullberg, som skrivit dikten, tillhörde mina tidiga poetiska bekantskaper; jag tror att jag som tonåring attraherades av hans förmåga att smälta samman ett djupt existentiellt allvar med ironi och spexlynne. När jag idag bläddrar i hans diktsamlingar händer det att jag något ryggar inför det allför deklamatoriska i en del av dem. Gullberg tillhörde en generation där den romantiska konstnärssynen ännu levde stark och skrivandet kunde ses som att motta diktamen från en högre makt. Men samtidigt som han tillhör en annan tid når oss hans bästa dikter oanfrätta av år och konventioner.

Agneta Pleijel. Foto: Ulla Montan.

Vid Grecken ligger Stadra sommarscen. Här driver Magnus Wetterholm teaterverksamhet enligt eget och unikt koncept. Här vankas inga bygdespel utan varje år presenteras nyskriven dramatik av etablerade författare, dramatik med litterär och historisk anknytning. Årets pjäs Hör musiken, söker efter orden handlar om Hjalmar Gullberg och är skriven av Agneta Pleijel.

När vi möter Gullberg har han just blivit befriad från sjuksalens respirator. Han vet att han är dödsdömd, men sjukdomen har tagit en oväntad paus och gett honom en nådatid, en sista sommar. Av sin älskade Greta Thott begär han det yttersta man kan begära av någon: att hon skall hjälpa honom ur plågorna och livet innan sjukdomen åter skall fjättra honom vid andningsmaskinens slangar.

Gullberg var det oönskade barnet till en rik direktör och hans älskarinna. De lämnade honom till en arbetarfamilj i Malmö där han växte upp. Först efter studenten fick han bekräftat vad han länge anat om sitt ursprung. Det här blir grundackordet i Pleijels pjäs. Hon låter honom ständigt konfronteras med det barn han en gång var och som han omväxlande vill befria sig från och bejaka. Han är den som inte har en självklar plats i livet, den vars hemhörighet aldrig är given. Han har ”en sjuklig längtan efter något som inte finns” och ser i språket sin enda fästpunkt. Ständigt frågar han sig vem han är – men till sist, inför döden, kan den mogne mannen och barnet försonas.

Men innan dess har mycket hänt. Gullberg har gjort akademisk karriär, han har blivit chef för radioteatern och han har etablerat sig som poet och översättare. Kvinnor har passerat, men genom åren följer honom vännerna från studietiden i Lund: litteraturhistorikern Olle Holmberg och hans hustru Maj och publicisten Ivar Harrie. De förenas i sin kärlek till litteraturen och demokratin och i sin avsky över nazismen.

Rune Jakobsson och Christophe Neerings som den vuxne och som barnet Gullberg. Foto: Dragan Popovic

Här finns en tydlig vilja att placera Gullberg i ett historiskt sammanhang, att se honom som en aktör i tiden, även om han i sitt bildspråk gärna knöt an till Bibeln och den grekiska antiken. Många dikter deklameras från scenen, kanske lite väl många ur dramaturgisk synpunkt. Lite synd är det också att de i stort sett inskränker sig till de välkända slagnumren. Men å andra sidan: vem blir inte berörd av ”Kyssande vind” och ”Till en näktergal i Malmö”?

Rune Jakobsson och Susanne Gunnerssen som Gullberg och Greta Thott; i bakgrunden Josef Säterhagen som Olle Holmberg. Foto: Dragan Popovic.

Rune Jakobsson är en lagom porträttlik Gullberg och med sin behagliga röst och sin mjukt kärleksfulla och lågmält kultiverade framtoning framstår han som idealisk för rollen. Susanne Gunnerssen är lika självklar som den levnadsglada och frimodiga Greta Thott, grevinnan som började som systembolagsbiträde. Hon gestaltar också Karin Boye som här blir Gullbergs själsfrände och spegelbild. Josef Säterhagen visar sig i två så olika roller som Hjalmars fosterfar och Olle Holmberg – och varken ölkusken eller akademikern är honom främmande. Att Holmberg var känd för sin spelande och spetsiga ironi framgår just inte här, men det ligger i manus. Pleijel behöver Holmberg som en lite stelare och allvarligare kontrast till den mer dynamiske och komiske Ivar Harrie. Han spelas överdådigt av Magnus Wetterholm – och nog måste det vara en fröjd för Stadras teaterchef att få repliker som predikar folkbildningens lov!

Wetterholm dyker också upp som Edvard Persson, vilket inte är så märkligt som det låter. Gullberg skrev faktiskt texten till en av Perssons mer kända sånger – och båda växte upp i Möllevången. Men Persson har främst funktionen att skapa scenisk variation och underhållning genom att återkommande brista ut i sång. Det är väl inte över hövan motiverat eller integrerat i pjäsen – men när nu Wetterholm hanterar det hela med bravur är det bara att kapitulera. Även Ellen Hennig ger sina tre olika roller karaktär och liv; speciellt fäster man sig vid Maj Holmberg som i Gullberg ser mannen som hade kunnat ge henne ett annat liv. Som en bild av den trygga och kärleksfulla (foster)modern ser vi Eva Haldert, medan Gunilla Kallrén-Stansvik och Anton Häggbom gör en rad stilsäkra miniporträtt.

Det finns alltid en risk att pjäser av detta slag kan få en lite redovisande prägel, och Pleijel går inte helt fri i detta avseende. Det är ju inte ett drama i egentlig mening som gestaltas utan ett liv som presenteras. Men på Stadra sommarscen har man nu under många år lyckats ge denna vanskliga genre mål och mening på dess färd. Märta Fallenius arbetar här med en enkel och sparsmakad dekor och låter kostymerna ge tidsfärg medan Johan Bernanders regi lyckas förena de till synes disparata inslagen till en poetisk helhet med plats för både levnadslust och vemod. Och vem blir inte djupt gripen av det vackra slutet där kärleken och döden står i blom och där ingen starkare förening finns än den som vågar släppa taget? Det finns en sjö och sedan aldrig mer.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

Kulturbloggen

  • Tävling: Baywatch

    Svara på fråga och var med och tävla om Baywatch på Blu-ray!

  • Tävling – Wonder Woman

    Kulturdelen har fått tre exemplar av Wonder Woman på Blu-ray som du nu kan vara med och tävla om.

  • Blå Lotus på Live at Heart

    Efter att ha spelat i många olika konstellationer har han lyckats förverkliga sin musikaliska vision i den orgelbaserade trion Blå […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree