Bok: Hjalmar Bergmans brev, del III

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Recension lördag, juli 28th, 2012

Brev III: 1916–1924 (redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck)

Hjalmar Bergman

Albert Bonniers förlag. 764 sidor. Har utkommit.

Det har sin lockelse och fascination att läsa andras brev. Men det kan också vara frustrerande. Det gäller inte minst Hjalmar Bergmans korrespondens. Man vill ju gärna komma skribenten inpå livet. Men det är inte så lätt i det här fallet. Bergman var nu inte Strindberg – vilket åtminstone i sammanhang som dessa är att beklaga.

Volym tre av Bergmans samlade brev täcker åren 1916–1924. Det rör sig alltså om hans konstnärligt viktigaste period. Det är nu han skriver flera av sina främsta verk. Efter Knutsmässo marknad och Mor i Sutre följer En döds memoarer som blir något av en vattendelare i författarskapet och hör till det märkligare som svensk prosakonst kan uppvisa. Därefter är det dags för det publika genombrottet med Markurells i Wadköping som följs upp av Herr von Hancken, Farmor och Vår Herre och Chefen fru Ingeborg. Även Jag, Ljung och Medardus hör till denna tid liksom en rad sagor, noveller, filmmanus, artiklar och dramer.

Produktiviteten är enastående. Dessutom översätter han från engelska och italienska. Vi vet att Bergman skrev exceptionellt snabbt; när han väl satte sig vid skrivmaskinen kunde en roman vara klar på mindre än två månader. Och då talar vi om litterära mästerverk på hundratals sidor. Det hade naturligtvis varit oerhört intressant om han i sina brev beskrivit hur han koncipierade och utarbeta sina verk. Men icke. Det enda som framgår är att skrivandet kräver absolut ensamhet – och att det inte blåser ostlig vind.

1916 års första brev har den beundrade filosofen Hans Larsson som adressat och är riktigt roligt. Bergman har varit och sett Harriet Bosse i Parisina på teatern och skriver att hon ”var lika skön som dålig. Och hon var verkligen mycket – vacker.” Så spirituell är han långt ifrån alltid, och det må väl vara hänt. Värre är hans redan antydda förtegenhet. Första världskriget pågår för fullt men kommenteras knappast förutom ransoneringsbekymren. I ett brev till systern får vi i förbigående veta att Bergman såg sig som tyskvän, men det är oklart på vilka grunder.

Så tar kriget slut, och han kan äntligen resa ut i Europa igen. Färden går föga överraskande till Italien. Bergman möter ett land på randen till inbördeskrig och rapporterar hem att fascister och socialister slåss på gatorna medan armén möter med kulsprutor. Han försäkrar lilla mamma att det trots allt inte är så farligt men är mer oförblommerad i breven till Tor Bonnier. Och 1923 får vi plötsligt veta att han och Stina vid ett tillfälle anslutit sig ”till ett storartadt fascist-tåg” som sägs ha varit ”mycket vackert och högtidligt”. För Bergmans biograf Erik Hjalmar Linder var det här en het politisk potatis och han vill tro att Bergman snarare fascinerades av fascisterna än av fascismen. Det var de stiliga unga gossarna i sina uniformer som behagade honom, inte ideologin. Men då bortser Linder från att Bergman i en tidningsartikel faktiskt hyllade Mussolini som Italiens räddare – samtidigt som han för Sveriges vidkommande satte sin tilltro till vår ”urgamla, hedervärda riksdag”.

Under den aktuella perioden råkar äktenskapet i kris samtidigt som Bergman uppenbarligen i handling börjar bejaka sin sexuella läggning. Men detta är inget han torgför eller ens antyder i sin korrespondens, och några brev till den eventuelle älskaren Nils Asther tycks inte finnas bevarade. Redaktören Kerstin Dahlbäck påminner i sitt förord också om att homosexuella handlingar vid denna tid fortfarande var brottsliga. Däremot kan man indirekt följa hans växande alkoholproblem. När han skriver till lilla mamma låter det visserligen som om starka drycker är ett läke- och njutningsmedel att inta i måttliga doser. Men till filmaren Victor Sjöström går han på som till en supbroder och ojar sig över det nya Brattsystemet. Jargongen är till synes grabbigt oförarglig, men nog förstår man att något hänt när han 1924 inte längre drar sig för att be mamsingen att överlåta sin ranson till honom. Samtidigt skriver han till Sjöström om sin nya bantningsmetod: ”Varje kväll kastar jag upp dagens måltider och en del blod. Jag tror, att det är rätta sättet. Smärt genom smärta.” Det låter ju lite skojigt. Men det var så han sex år senare skulle sluta sitt liv i Berlin. Det är som om smärtan och svärtan måste viftas bort. De gånger han antyder sin ilsksinthet och sin stora trötthet vid livet lägger han också gärna till några kommentarer som förringar allvaret. Det är ju bara ”nerverna” som spökar – och när han anförtror Algot Ruhe sin djupt kända livsuppfattning kan han inte heller låta bli att göra det med ett lite slängigt skämtsamt tonfall: ”Jo, det skall jag säga Dig, käre vän – om du vill veta’t förståss! – meningen med livet och världen är att lära sig avstå från livet och världen.”

Man försöker läsa mellan raderna så gott det går. Men det är inte så lätt, bland annat därför att det helt enkelt inte står så mycket där heller. Bergman leker maskerad, och favoritkostymen är en skyddande rustning. Men några undantag finns. Till Hans Larsson skriver han 1922 om just ”rustningen” och framhäver att det är en problematik som genomsyrar hela hans författarskap: behovet att skydda sig, dölja sig, inte visa sig som den man är. I samma brev finns också den ofta citerade karaktäristiken av Markurells i Wadköping, Herr von Hancken och Farmor och Vår Herre som ”avskedstaganden”, nämligen från ”kärlek ō familjeliv”, från ”ärelystnad och allehanda utopier” och från ”den borgerliga miljö ur vilken jag utgått”. Dessutom utvecklar han här sin övertygelse att all död är självvald död. Formulerad knappt fyra år efter masslakten på västfrontens leråkrar kan den föreställningen framstå som rätt bisarr. Men det hindrar inte att den fick genomslag i hans verk, och då allra tydligast i novellen ”Herr Markurells död”.

Så här efter ”lilla pappagubbens” död 1915 dominerar breven till ”lilla mamma” (alias ”lilla grodan” och ”lilla Quäck”). Dessa epistlar var säkert välkommen läsning i Örebro när det begav sig, men för en utomstående är de ofta av måttligt intresse. Ärligt talat kan man med fördel läsa de flesta på tvären. Bergman tackar återkommande för olika paket med blandat innehåll – där tvättlappar är en stående succéartikel. Men det kan faktiskt bli riktigt underhållande ibland, som när Hjalmar 1917 bjuder in mamsingen till sitt älskade Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård, makarna Bergmans enda fasta punkt i världen. Samtidigt som han bedyrar hur kärt det vore med ett besök räknar han nogsamt upp allt som talar mot just detta besök (och det är en hel del) och för att hon i stället som vanligt åker till Marstrand. En mer tveeggad inbjudan får man leta efter – och lilla mamma anade uppenbarligen att hon var måttligt välkommen och styrde mycket riktigt kosan till västkusten i stället för östkusten. Av ursäkterna i ett annat brev förstår man också att inte ens lilla grodan gick fri från Bergmans fruktansvärda vredesutbrott.

De i särklass roligaste breven riktas till Victor Sjöström. Utan dem hade det blivit rätt trist. De två kom att stå varandra nära, och här är tonen både uppsluppen och kamratligt uppriktig. Lika sluten som Bergman är när det gäller sina romaner lika öppen är han om sina filmmanus. Dessa arbetas fram i dialog med Sjöström, och här visar Bergman hur oerhört väl medveten han var om att film kräver ett helt annat sätt att tänka än litteratur och teater. Hans kritiska genomgång av ett Sjöström-manus visar också hans anmärkningsvärda klarsynthet när det gäller vad som fungerar på vita duken och inte.

Det var också Sjöström som 1924 lockade över Bergman till Hollywood – men det skulle han inte ha gjort. Vistelsen blev fullständigt misslyckad och resulterade inte i en enda film. Inte ens Stilla Havet föll Bergman i smaken – och då var han ändå en inbiten badare som inte drog sig för dagliga simturer i Östersjöns 8-gradiga oktobervatten. Lättad återvände han till sitt älskade Europa. Det enda han hade med sig från USA var ett körkort och en grundmurad avsmak för allt amerikanskt. Där lämnar vi honom för denna gång.

*

I och med denna tredje volym står Kerstin Dahlbäck som ensam redaktör, och det är inget litet arbete hon utfört. Att sammanställa en vetenskaplig brevutgåva av detta slag är en nog så krävande uppgift. Det handlar inte bara om att samla in materialet. I de fall Bergman inte begagnat skrivmaskin skall hans inte alltid lättydda piktur tolkas, och i vissa fall gäller det också att försöka avgöra när odaterade brev kan ha kommit till. Dahlbäcks informativa förord och generösa kommentarer rymmer nödvändiga upplysningar för att kunna se breven i deras sammanhang; dessutom ges intressant kringinformation. Resultatet är en mönstergill utgåva, därtill snyggt inbunden och med alla register man kan önska.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Vinjetten på bokomslaget (utförd av Arthur Sjögren) prydde ursprungligen Bergmans debutroman Solivro men blev senare hans exlibris.