Aforismer: Ofriserade tankar
Recension, Skönlitteratur söndag, augusti 19th, 2012Ofriserade tankar
Stanisław Jerzy Lec
Översättare: Jarema Bielawski m.fl.
ellerströms. 85 sidor. Har utkommit.
Att skriva aforismer är en svår konst. Den är faktiskt så svår att endast ett fåtal av alla aforistiker behärskar den.
En som behärskade konsten bättre än de flesta, ja kanske bättre än någon annan, var Stanisław Jerzy Lec. Han introducerades på svenska av Alexander Weiss som 1966 gav ut volymen Ofriserade tankar på FIB:s lyrikklubb. Tjugo år senare kom den i en ny upplaga, denna gång på Bokförlaget Korpen. Men när samma titel nu dyker upp igen på ellerströms är det inte samma bok. I årets Ofriserade tankar är urvalet gjort av Leonard Neuger, och inte mindre än 12 översättare har varit i farten. Tacksamt nog överlappar de två utgåvorna varandra endast i undantagsfall. Det gör också att man har all anledning att även försöka få tag i den äldre volymen. Den har ett rikare urval, och skall jag vara ärlig rymmer den också fler absoluta höjdare. Här är en av mina favoriter: ”Det finns sebror som frivilligt sitter bakom galler för att se ut som vita hästar.” Och denna: ”Man kan lätt förvandla marionetter till hängda. Repen finns redan.”
Lec föddes 1909 i habsburgska Lemberg som baron Stanisław Jerzy de Tusch-Letz. Staden kom senare att bli polska Lwów och sovjetiska Lvov för att idag vara ukrainska Lviv. Och av gossen med spanskt-österrikiskt-judiskt påbrå blev det en polack som ändrade det tyskadligt klingande de Tusch-Letz till ett mer polsktfolkligt Lec. Det skedde i samband med den poetiska debuten 1929. Men det är alltså inte som mellankrigspoet han gått till eftervärlden utan som efterkrigsaforistiker. Och det med aforismer som i hög grad präglats av hans centraleuropeiska erfarenhet: av krig, nazism och stalinism, av diskrepansen mellan ideologi och verklighet, mellan officiella floskler och mänsklig erfarenhet. Att resultatet gärna visar sig som en ironiskt genomskådande attityd är inte så svårt att första. ”Man kan säga att han initierades grundligt i nittonhundratalet”, skriver Czesław Miłosz om sin landsman och kollega.
När Polen 1939 angreps av Hitler och Stalin i oskön förening valde den radikale Lec att ansluta sig till den sovjetiska ockupationsmakten. I samband med den tyska offensiven 1941 togs han till fångs och hamnade i arbetsläger. Vid två tillfällen lyckades han fly, den andra gången i samband med att han grävde sin egen grav. Han anslöt sig till de kommunistiska partisanerna och blev efter kriget pressattaché i Wien. Men redan 1950 bröt han med den nya regimen och flyttade till Israel – bara för att två år senare återvända. Men han fick vänta till avstaliniseringen 1956 för att åter få en plats i offentligheten. Och nu var det med aforismer han gjorde sig ett namn. ”De fick publiken att skratta”, skriver Miłosz, ”men samtidigt var alla medvetna om deras explosiva innehåll: att de sade mer om vilka slutsatser som kan dras ur vårt sekels erfarenheter än sida efter sida av andra författare.”
Lecs aforismer tillhör alltså samma tid som Leszek Kołakowskis kritiska essäer, Sławomir Mrożeks satiriska småprosa och Zbigniew Herberts ironiska poesi. Det var också nu som Witold Gombrowiczs subversiva exilverk – med deras angrepp på såväl den katolska kyrkan och kommunismen som på den polska nationalismen – så smått började sippra in i Polen. Lec framstår som den ideologiskt engagerade som kommit att misstro varje ideologi. Hans aforismer är fräna och desillusionerade, ibland missmodiga men nästan alltid formulerade med drastisk skärpa och humor och inte utan självironi: ”Jag står inte ut med misantroper, det är därför jag undviker människor.”
”Ofriserade tankar” är hans egen träffande beteckning på sina aforismer – och ibland är de så ofriserade att man har svårt att förstå att de alls blev publicerade i Polen när det begav sig. Nå, det blev de ju inte alltid heller, och en del skrev han medvetet för byrålådan eller kommande tider. Men det är faktiskt inte alltid så enkelt att veta vilka som är vilka. I en del fall kan man undra om den polska censuren helt enkelt inte var kompetent nog att förstå giftigheterna – som när Lec kommenterar krossandet av den ungerska revolten med orden: ”Vi hedrade Ungern mer än Väst. De hade en tyst minut. Hos oss var tystnaden total.” Men att han inte ens försökte få följande rader publicerade är inte så konstigt: ”I en stat där man känner till exakt datum för sina medborgares död kan man inrätta den perfekta planekonomin.”
Men även om åtskilliga av Lecs aforismer har en specifik historisk och politisk bakgrund lyckas han överskrida denna och träffa bull’s eye även om måltavlan flyttas utanför hans polska 1950-tal. ”Den strålande framtiden” hörde till stalinismens nu förbrukade floskler, men Lecs kommentar är lika drabbande idag som då och hittar lätt nya adressater: ”När de ropar: ’Leve framåtskridandet!’ – fråga alltid: ’Framåtskridandet av vad?’” Eller vad sägs om denna: ”Kom ihåg att frihetens pris minskar när efterfrågan ökar.”
Ellerströms utgåva har ett perfekt format. Volymen slinker lätt ned i fickan där den ligger som en liten revolver fulladdad med skarpa tankar färdiga att fyra av.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
