Teater: Skuggorna i dockhuset
Recension, Scen söndag, augusti 19th, 2012Skuggorna i dockhuset – ett musikaliskt skräckdrama
Manus: Fredrik Carlsson, Johanna Oranen
Regi: Anna Nyman med ensemblen
Spelas i Teaterladan, Wadköping till och med den 25 augusti
—
Den fria teatergruppen Teatervalvet har under ett par år producerat charmiga, och ibland läskiga, nyskrivna föreställningar med vintageprägel i Örebro. Årets sommardrama i Wadköpings teaterlada utspelar sig i Paris, i början av förra seklet. Den unga Jaqueline (Johanna Oranen) somnar i tårar framför sitt gamla dockhus, som är en miniatyr av familjens hus. I dockhuset finns dockor som föreställer den tragedidrabbade familjen som en gång var så lycklig. Föreställningen tar sin början när Jaqueline plötsligt befinner sig i själva dockhuset, och en mardröm utspelar sig.
Barnflickan Georgette (den magnifika Henrietta Helldin) har nästlat sig in i en välbärgad familj, och när modern i huset dör, vet vi inte om Georgette är skyldig eller ej. Fadern avlider strax därefter, och när det stora kriget utbryter 1914 tvingas äldsta sonen Antoine (Erik Särner) ut i strid. Georgette tar över som den djävulska förmyndaren, startar en bordell i huset och reducerar Jaqueline och Phillippe (Olle Ohlsson) till passopper som bara kan drömma om att fly, när det verkar som att storebror är förlorad i kriget. Men en dag kommer ett brev …
Första akten känns i ärlighetens namn som att den går på halvfart, men när akt två sätter igång med dunder och brak så markerar det starten för enastående bra teaterunderhållning. Mer av allt: sång- och dansnummer skruvas upp flera kvalitetshack och både spänning och skräck intensifieras. ”Skuggorna i dockhuset” bär tydliga drag av grekisk tragedi med förlorade identiteter och katastrofala följder, och vidare är det inte utan att man kommer att tänka på Bergmans Fanny & Alexander.
Modern Angelique (Lollo Rönnberg) är ständigt närvarande som en vålnad, och det är också hon som står för de allra bästa sånginsatserna. Att spela en spröd och subtil karaktär föreställer jag mig är svårare än att ha en flamboyant och publikfriande karaktär, men denna roll behärskar Rönnberg galant. Maktkampen står mellan Georgette och Jaqueline: Georgette lurar den återvändande, men svårt krigstraumatiserade Antoine, och Jaqueline ställs inför omänskliga val för att rädda livet på sin lillebror Phillippe.
I rollen som Phillippe är Olle Ohlsson så gnällig att man tillslut tappar all sympati för den lungsjuke pojken, men i rollen som bankir André de Guise (klart man gillar ordleken) är han desto bättre. Där är han en riktig sprätt som fungerar som pjäsens komiska element, men som karaktärsmallen kräver är han naturligtvis ett praktsvin.
Maskerna som används under en verklig mardrömsscen är helt fantastiska, och även om det på ett sätt känns synd att de är med en så kort stund, är det också just detta faktum som gör att intrycket blir så starkt. Över huvud taget är kostymerna välgjorda, och speciellt för den skräckromantiska vålnaden Angelique. Under hallucinationsscenen, och kanske framför allt under dramats avgörande scen, har kompositören Joacim Carlsson och koreografen Angela Barisic arbetat fram musik respektive dans som verkligen lyfter fram skräcken, ångesten och förtvivlan.
Med tanke på var och när dramat utspelar sig, fanns en risk för romantisering av eran, men exempelvis de två prostituerade flickorna Margueritte (Angela Barisic) och Brigitte (Madeleine Thomasson) saknar inte nyanser. Förvisso står de för de ekivoka skämten, de livfulla dansnumren och de ärtiga kläderna som skvallrar om den smutsigaste sortens kabaret, men det råder aldrig något tvivel om att de inte har något val.
Och just detta att man ibland är ett offer för omständigheter och för andras hjärtlöshet löper som en röd tråd genom föreställningen. När man blott är en marionett är det inte ett dugg säkert att skådespelet slutar lyckligt.
—
Åsa Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion
Läs Kulturdelens reportage om Teatervalvet
