Kriminalroman: Paradisoffer
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, september 3rd, 2012Paradisoffer
Kristina Ohlsson
Piratförlaget 2012
400 s.
Ute nu
— — —
Med tre succéromaner under sitt bälte, varav två blivit nominerande till bästa svenska kriminalroman, har Kristina Ohlsson blivit ett namn att räkna med inom genren. Sedan debuten i Askungar har berättelsen om hennes bokseries återkommande hjältar, Fredrika Bergman och Alex Recht, fängslat mångas läsare med sin blandning av autentiska polisprocedurer och djupgående karaktärsutveckling.
I Paradisoffer är dock insatserna högre än någonsin för kriminalarna då de lämnar den trygga svenska bakgården och blandar sig in i kampen mot terrorn. Med ett större fokus på spänning och polisiära utredningar bjuder boken på en rafflande bergochdalbanefärd, men frågan är om den gör det på bekostnad av bokseriens uppskattade drama?
Kriminalkommissarie Alex Recht har varit med om sin beskärda del av tuffa fall under sin karriär, men inget kunde nog förbereda honom för den ödesdigra oktoberdagen 2011 då han skulle ställas inför sitt livs största utmaning. En fullastad jumbojet på väg mot USA från Sverige har nämligen blivit kapad av okända gärningsmän, och Recht och hans team har mindre än ett dygn på sig att lösa fallet och rädda gisslan. Tillsammans med Fredrika Bergman och den hårdhudade Eden Lundell från Säpos kontraterrorenhet stundar en till synes omöjlig kamp mot klockan. Det går dock snart upp för teamet att det rör sig om något betydligt mer invecklat än en vanlig kapning. Allt eftersom timmarna går upptäcker nämligen Alex, Fredrika och Eden att planet blott är en spelpjäs i en omöjligt invecklad plan som är större än vad någon av dem ens kunnat ana.
Terrorism har alltid varit ett svårt ämne att närma sig i skönlitteratur vilket stundtals tyvärr även verkar vara fallet i Paradisoffer. Kristina Ohlsson gör en del klumpiga och rent naiva antaganden och påståenden när hon försöker behandla ämnet under bokens inledande kapitel, vilket sannerligen rimmar illa med hennes förflutna inom säkerhetsorganisationen OSSE. Det dröjer dock inte länge innan hon kopplar ett stadigt grepp om så väl handling som läsare, och använder sina jobberfarenheter för att väva samman en av de mest fängslande kriminalromanerna på länge. Medan Ohlsson kanske inte riktigt lyckas presentera helt trovärdiga motiv runt terrordådet, så visar hon att hon sannerligen förstår hur demokratins motståndare arbetar. Kapningen av Boeing-planet är en snillrikt genomarbetad plan, där inget är som det först verkar. För att hitta sanningen bakom vansinnesdådet måste Fredrika, Alex och Eden ta sig igenom lager efter lager av sidospår, som samtliga verkar leda till återvändsgränder. Tiden rinner snabbt ut, och det är inte utan att man även som läsare börjar känna av den obönhörligt växande paniken över planets snabbt sinande bränsleförråd.
Läsaren får följa med kriminalteamet under varje facett av den tidspressade utredningen, och den ständigt tickande klockan gör sig gång på gång påmind när teamet möts av det ena hindret efter det andra. Allt medan planet förbrukar mer och mer av sitt bränsle måste Alex, Eden och Fredrika försöka hitta den snabbaste vägen till en eventuell lösning, samtidigt som de ständigt hindras av hemlighållen information, politisk obeslutsamhet och spända internationella relationer. Fallets autentiska genomförande skänker en rejäl dos verklighetsförankring till berättelsen, och bjuder läsaren på en upplevelse som markant skiljer sig från andra kontemporära kriminalromaner som mer än ofta tar sig en del kreativa friheter.
Kristina Ohlsons kanske allra största styrka har alltid varit hennes sätt att presentera sina protagonister som helt vanliga människor, snarare än de evigt kallsinnade superdektektiver vi annars så ofta möter i svensk kriminallitteratur. Att som läsare ha fått följa Fredrika Bergman och Alex Rechts äventyr tillsammans under flera böcker har gjort att Ohlson kunnat skapa en dynamik dem emellan som tyvärr är rätt sällsynt idag. Introduktionen av den hårdhudade Eden Lundell gör underverk för att hålla det hela fräscht, men lyckas inte helt stjäla showen från de mer välbekanta ansiktena. Det blir nästan per definition svårt att bry sig lika mycket om Edens privata problem och funderingar när Alex och Fredrika blivit som gamla bekanta för många läsare. Tyvärr blir det här outtalade bandet mellan läsare och karaktärer något av ett tveeggat svärd i Ohlssons händer. Medan det öppnar upp en värld som känns otroligt levande tack vare sin etablerade bakgrund och historia, så lämnar den även en hel del fallgropar för nya läsare. Lite för ofta inkluderar författaren vaga referenser och tillbakablickar till kriminalteamets tidigare fall, vilket tyvärr kommer lämna många nya läsare med en naggande känsla av att de inte fått se hela bilden som målas upp.
Det är sällsynt att hitta svensk kriminallitteratur där författaren är så professionellt insatt i ämnet hon behandlar. Ohlsson bjuder sina läsare på en glasklar inblick i det svenska polisväsendet och en minst sagt omtumlande inblick i vårt lands insatser i kampen mot terrorn. Utan att verka vilja väva in någon egen agenda målar författaren upp en skrämmande maktlös och kaotisk värld, som troligen ligger alldeles för nära verkligheten för att man ska känna sig helt bekväm. Men det är just denna dynamik, hennes förmåga att fångaden eviga balansen mellan det till synes oövervinnerliga hotet och de envetna kriminalarna som gör det så klart att Kristina Ohlsson är en av Sveriges bästa verksamma författare inom sin genre. De yttre hoten balanseras delikat med till synes enkla vardagsproblem, som oftast verkar skakar karaktärerna mer än fallet ifråga. Det är naken inblick i mänskliga prioriteringar och tankegångar som ger boken och dess karaktärer en väldigt jordnära känsla, något vi knappast är bortskämda med inom svensk litteratur. Hon har efter en något trevande start med Askungar snabbt blivit varm i kläderna, och verkar nu ha hittat just rätt format för berättelserna om Fredrika och Alex. Paradisoffer är en minst sagt rafflande berättelse som är svår att lägga ifrån sig.
— — —
Johan Axell
