CD: Symfonier av Seppo Pohjola
Recension, Skivor tisdag, september 4th, 2012
Seppo Pohjola: Symphonies 1 & 2 (Alba/Naxos). Speltid: 60’49.
Finnish Radio Symphony Orchestra, Sakari Oramo (dirigent)
–
För alla som kan sin Sibelius och sin Kalevala klingar namnet Pohjola bekant. Men här handlar det varken om tondikter eller om myter och sagor utan om Seppo Pohjola, född 1965 och en av alla dessa sällsamt begåvade tonsättare som vårt finska grannland kan ståta med. Hans två första symfonier framförs på denna Alba-skiva av Finska Radions Symfoniorkester under ledning av Sakari Oramo.
Den första är tillägnad Pohjolas två och i förtid döda bröder och inleds med djupa, knappt hörbara stråkar, ungefär som Henryk Góreckis 3:a symfoni, ”Sorgesångernas symfoni”. Men sedan tar musiken en annan vändning, och slutet för tankarna till det frenetiska scherzot i Sjostakovitjs 10:e symfoni. Den hårda, forcerade rytmen rymmer såväl förtvivlan som protest. Denna pendling mellan stillhet och utlevelse finner man även i den 2:a symfonin, även om klangbilden och rytmiken har förändrats.
I sina linear notes skriver Pohjolas kollega Jouni Kaipainen hur förvånad han blev när Pohjola en gång bekände att hans högsta musikaliska förebild var Maurice Ravel. Ja, Ravel var inte direkt det namn som kom för mig när jag först hörde skivan – även om den delikata instrumentationskonsten i 2:a symfonin skulle kunna peka åt det hållet. Annars kan jag associera till såväl Béla Bartóks suggestiva nattmusik som Igor Stravinskys Våroffer. I det här verket har de markerade rytmerna också definitivt mer med Stravinsky än med Sjostakovitj att göra.
Jag har inte hört något av Seppo Pohjola tidigare. Jag vill gärna höra mer. Och mitt allmänna intryck av den samtida finska musiken har bara blivit ytterligare befäst: Den hör till vår tids absolut mest fascinerande.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
