Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Harriet

Roman: Harriet

Marie Peterson

Harriet – En roman om konsten att försvinna

Norstedts

342 sidor. Har utkommit.

Harriet, vår hjältinna, hade en låda när hon var liten. Hennes familj flyttade hela tiden runt från stad till stad och lådan var en fast punkt för barnet. Inuti låg lappar som var och en berättade historien om ett perfekt försvinnande. Människor i den verkliga världen som utan uppenbara anledningar gått upp i rök. Helena Feuer som sa att hettan gav henne huvudvärk och att hon skulle gå in i huset för att lägga sig och vila. Sedan försvann hon. Den brittiske diplomaten Benjamin Bathurst som på 1800-talet var på väg hem genom Tyskland. Han skulle se till hästarna innan han reste vidare så han korsade värdshusets gård, gick fram till vagnen, runt till andra sidan och försvann. Som flicka var Harriet besatt av perfekta försvinnanden och samlade dem hungrigt i sin låda.

Temat i Harriet är just försvinnandet. Som vuxen är Harriet fortfarande mycket ensam och dålig på allt som har med mänskliga relationer att göra. Hon bor för sig själv på landet. Har ett stillsamt jobb i närmsta stad. Hon har en granne som inte vill sluta prata om dottern som försvann för tio år sedan. Och hon har en vän som är kurvig och rödhårig och går igenom den ena yviga romansen efter den andra. Vännen heter Katja och hon renoverar konst. Katja försvinner. Harriet ger sig iväg för att leta rätt på Katja. Ut i Europa, hyrbil, hotell och efterforskningar. Det är också en inre resa för Harriet där hon måste möta sig själv och sina motiv.

Detta med att försvinna lockar till en mångfald av utsvävningar i symbolikens värld. Att försvinna kan vara att förändras, växa, bli någon annan, byta bort sig själv mot en ny person med ett nytt liv. Vi försvinner hela tiden. De människor vi var för ett ögonblick sedan är över, passé, förbi och kommer aldrig mer igen. Försvinna är också något man endast kan göra i relation till en annan eller annat. Man försvinner från någon. Man överger.

Stoffet är riktigt fängslande. Att människor promenerar ut ur sina liv av fri vilja och lämnar allt och alla bakom sig är mystiskt och spännande samtidigt som det slår an många strängar. Hur kan en människa göra något så grymt mot sina anhöriga? Varför? Kan man någonsin veta vad som pågår inom någon annan? Hela fenomenet är fascinerande. Marie Peterson när idén, den får plats att veckla ut sig, växa i flera olika riktningar.

Jag blir ändå aldrig ordentligt gripen av boken. Harriet är uttalad men ändå långt borta. Det redogörs för vem hon är och hur hon beter sig. Men jag får inte grepp om henne. Det är som att få en främling beskriven för sig istället för att möta henne ansikte mot ansikte. Språket är ganska mycket rakt på sak. Här och där lyser det till. Men det verkar inte tycka om sig själv. Språket ger en behaglig läsning men det släcker inte törsten på atmosfär och närvaro. Det är formen som är urlakad och blek om nosen. Den skulle mått bra av energi, krydda och must. Temat och spänningen är emellertid vid god hälsa.

Tove Ekström

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree