Mattias Edvardsson söker förståelse för det oförståeliga

Inlagd av Malin Nilsson Reportage fredag, september 7th, 2012

Via media engagerades hela Sverige 2006 i vad som senare har kommit att kallas ”Bobby fallet”. I juli 2012 släpptes boken ”Dit drömmar färdas för att dö” i vilken Mattias Edvardsson ger sin personliga tolkning av händelseförloppet.

 Bobby var elva år gammal när han hittades mördad i en sjö utanför Jönköping. Pojken hade torterats innan döden och gärningsmännen visade sig snart vara Bobbys mamman och dennas sambo. Detaljerna läckte successivt ut till en alltmer förfärad allmänhet. Bobbys sista år i livet hade präglats av grym och utstuderad tortyr från de människor som hade till uppgift att skydda honom. Den skrämmande tanken att en förälder begått så oförlåtliga handlingar gentemot sitt eget barn väckte stor förfäran hos allmänheten. Mattias Edvardsson följde som många andra fallet via media, följde hur det rullades upp hemskheterna förknippade med fallet eskalerade. Det oförståeliga i mammans handlingar fick Edvardsson att vilja söka svar på vilka psykologiska och sociala mekanismer som kan leda fram till något så fruktansvärt obegripligt. Edvardsson blev själv pappa under arbetet med boken något som bidrog till att han upplevde det hela som ännu mer obegripligt.

”När man trycker sitt barn mot bröstet för första gången är det fullkomligt obegripligt att en förälder inte skulle göra allt som står i dess makt för att skydda detta lilla liv som man nu ansvarar för. Något av det värsta man kan tänka sig, något av det mest ofattbara som finns, är när en förälder gör sitt eget barn illa. Hur kan en mamma – eller pappa för den delen – utsätta sitt barn för sådan grymhet som det vittnades om i detta fall? Eftersom jag har svårt att tro att människor föds som onda monster måste det finnas andra, mer komplexa förklaringsmodeller. Det var detta jag ville undersöka.”

Resultatet av detta sökande blev boken Dit drömmar färdas för att dö (2012) där Edvardsson använder sig av den fakta han kunnat få fram om fallet, samtidigt som han gör en personlig tolkning av händelseförloppet och ger de delaktiga människorna liv. Han berättar att han började med att ”dammsuga internet” i jakt på all information om fallet han kunde få fram den vägen. Genom den polis som ansvarade för fallet när det begav sig fick han också tillgång till utredningens förundersöksningmaterial. Men det är inte främst en skildring av brottet som beskrivs i ”Dit drömmar för att dö”. Edvardsson låter läsaren följa Liisa, en flicka som under svåra förhållanden växer upp och blir till den kvinna som inte bara tillåter utan också deltar i tortyr av sin egen son. Stora delar av historien skildrar Liisas uppväxt, en alkoholiserad pappa, svårt i skolan, fattiga förhållanden, svårt med vänner och pojkvänner.

När jag läser boken tycker jag att det känns lite förutsägbart med Liisas bakgrund. Att Edvardsson gör henne finnig och ensam, att hon kommer från arbetarklass, att hennes pappa dricker, att hon blir gravid mycket ung och aldrig skaffar sig någon högre utbildning. En ofta återkommande schablonbild av ”livet som gick snett” vilken många andra genomlidit utan att begå några oförlåtliga handlingar som vuxen. I Liisas uppväxt a lá Edvardsson hittar jag ingen förklaring eller förståelse för att hon sedan agerar som hon gör. Jag frågar Edvardsson om hur han tänker kring den påverkan sådana faktorer som uppväxt och bakgrund har på de val vi gör senare i livet.

”Många människor växer upp under fasansfulla omständigheter. Det är lätt att utgå ifrån sig själv och tro att de flesta andra har samma utgångspunkt som en själv, men sanningen är att vi har väldigt skilda förutsättningar i livet. För de flesta människor slutar det inte så illa som för Liisa. Många lyckas leva ett lyckligt liv i harmoni trots en hemsk uppväxt. Men en vedervärdig barndom utgör god jordmån för framtida ohyggligheter. Jag anser inte att Liisa är ett hjälplöst offer. Hon, precis som alla andra människor har ett personligt ansvar. Dock finns det alltid faktorer i en människas liv som påverkar de val vi gör.”

I boken får vi även lära känna Liisas mamma och glimtvis bjuds vi även in i tankevärlden hos ”sambon” som i boken fått namnet Brian. Edvardsson är noga med att berätta att dessa människor är ett resultat av hans fantasi, deras personligheter och tankar är hans föreställning. Motivet att hitta förståelse är dock ständigt närvarande i texten och genom att låta de delaktiga kliva fram som kännande människor hoppas Edvardsson att utmana läsarens förutfattade meningar och moral.

”Min utgångspunkt var att försöka förstå. Kanske går det aldrig att fullt ut förstå varför sådant här sker, men jag hoppades kunna närma mig något slags förståelse och avdemonisera de människor som döljer sig bakom svarta rubriker och domstolsprotokoll”

Att kunna uppleva förståelse för en människa som begått sådana fruktansvärda handlingar är en utmaning och något som kan framstå som nästan provocerande. Vill man verkligen förstå Liisa?  Kan det verkligen finnas några förlåtande drag att hitta i en sådan historia? Och vad säger det om mig som läsare om jag dras med och börjar sympatisera med någon som begått det otäckaste av brott? Min upplevelse av boken är att Edvardsson lyckas förmedla precis detta. I andra hälften av boken träffar Edvardsson precis rätt. Jag blir som läsare förvirrad över mina egna känslor, för till viss del kommer jag på mig själv med att urskulda Liisa handlingar med samma argument som hon, jag befinner mig i hennes tankevärld. Edvardsson lyckas stundtals få läsaren att anamma hennes logik och känslor som sanningen. Det outhärdliga blir dock tydligt och som ens svidande värk i strupen när slutet närmar sig.

Sammys (som är Bobbys namn i boken) totala utsatthet under de fruktansvärda månader han bor med sin mamma och Brian i ett nedgånget torp i skogen. Övergiven av den vuxenvärld som borde skydda honom och den som verkligen har ansvar att skydda honom hjälper till att göra honom illa. Sammy är nästintill ordlös i boken men Edvardsson får mig att se honom tydligt framför mig när han tyst stryker omkring och försöker överleva. Liisas agerande förblir obegripligt, men samtidigt omvandlar Edvardsson henne till en levande person, varken genomond eller genomgod och som jag inte kan hata. Han lyckas enligt mig med sin föresatts att ”avdemonisera” mamman bakom ”svarta rubriker och domstolsprotokoll”.

— — —

Text: Malin Nilsson
Foto: Christer Svedman