CD: A Mass of Life av Frederick Delius

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor lördag, september 8th, 2012

Frederick Delius: A Mass of Life; Prelude and Idyll (Naxos). 2 cd. Speltid: 47’31 + 70’48.

Janice Watson (sopran), Catherine Wyn-Rogers (mezzosopran), Andrew Kennedy (tenor), Alan Opie (baryton), The Bach Choir, Bournemouth Symphony Orchestra, David Hill (dirigent)

–

Frederick Delius är älskad för sina små idylliska orkesterstycken med namn som ”On Hearing the First Cuckoo in Spring” och ”In a Summer Garden”. Men hans opuslista omfattar åtskilligt i form av kammarmusik, konserter, körverk och operor. Mäktigast är A Mass of Life för fyra solister, kör och orkester. Någon kristen mässa är det emellertid inte fråga om. Texten är nämligen hämtad från Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra, en kultbok för många konstnärer och tonsättare runt sekelskiftet 1900. Richard Strauss tog som bekant boken som förevändning för en stor symfonisk dikt med samma namn (senare effektfullt återanvänd av Stanley Kubrick i filmen 2001 – och numera degraderad till bakgrundsmusik i reklam för att spela på hästar). Delius tyckte för övrigt att Strauss verk var ett komplett misslyckande – och Strauss kontrade med att lika kollegialt förakta Delius.

För att vara britt är Delius tämligen tysk – även om han mest bodde i Frankrike. Det var också i Tyskland han först slog igenom innan dirigenten Thomas Beecham, den gamle bitvargen, såg till att lansera honom i hemlandet. Det där med tyskheten är inte heller så konstigt. Båda hans föräldrar hade tyskt ursprung, och de fyra första decennierna av sitt liv hette Frederick faktiskt Fritz. Nog om det.

”Mässan” inleds magnifikt med att kör och orkester bryter in som en väldig våg – livet som en kraft omöjlig att motstå och hejda. Senare blir musiken mer kontemplativ, och farhågorna att det hela skall urarta till en bombastisk och frustande hyllning av livet kommer på skam. Allra bäst är också Delius i de visionära avsnitten, som ibland kan föra tankarna till Mahler och, för all del, Vaughan Williams. Här når han ett slags kosmiskt evighetsperspektiv av stor skönhet.

Lagom till årets Delius-jubileum, han skulle ha fyllt 150 år, presenterar Naxos en ny inspelning av verket med The Bach Choir och Bournemoth Symphony Orchestra under David Hill. Tyvärr dras intrycket ner av den solistkvartett som engagerats. Där Charles Groves på sin 70-talsinspelning (EMI) kan ståta med fyra superba sångare tvingas Hill dras med den dallriga sopranen Janice Watson och bulldozerbarytonen Alan Opie – att jämföra med Heather Harper och Benjamin Luxon hos Groves. Det blir inte heller direkt bättre av att Opie sjunger på ett språk som jag antar att man måste vara engelsman för att uppfatta som tyska. Men man kan glädja sig åt kören och orkestern och åt David Hill som uppenbarligen investerat allt tänkbart engagemang i detta framförande. Och även om Opie förekommer flitigt så sjunger han ju trots allt inte rakt igenom. Det är inte heller så att han låter illa; det är mest det att han sjunger utan känsla och låter likadan hela tiden.

A Mass of Life representerar förvisso en annan Delius än den som skrev små förtjusande  (förskräckliga, tycker Delius-hatarna) idyller. Och denna andra sida av honom är väl värd att upptäcka. Så den som vill fira Frederick Delius 150-årsdags kan mycket väl ge sig själv hans lovprisning av livet i present.

PS. Charles Groves tolkning hittar man i en box som även rymmer musik av Herbert Howells och Patrick Hadley (5 cd till lågpris från EMI). A Mass of Life finns i ytterligare två inspelningar, som jag emellertid inte hört: en upptagning från 1950-talet med Thomas Beecham (3Mile) och en från 1990-talet med Richard Hickox (Chandos). Vill man slå på stort kan man också inhandla en jubileumsbox med hela 18 cd till bra pris: Delius – 150th Anniversary Edition (EMI). Här ingår också Groves inspelning av mässan.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.