Samhällsdebatt: Tobleroneaffären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, september 17th, 2012

Tobleroneaffären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
Författare: Mikael Romero
Utgiven av: Nordstedts, 2012
Utkom: 08 – 2012
269s.

— — —

1996 kunde Sverige ha fått sin första kvinnliga statsminister. Ingvar Carlsson meddelade sin avgång och Mona Sahlin var hans ”kronprinsessa”. Ett kvitto på Toblerone, bröd, blöjor, Bregott och liknande vardagsattiraljer satte dock stopp för detta. Kvittot hamnade hos en kvällstidning och ett mediedrev drog igång som fällde Monas Sahlins partiledarambitioner och lyckades att driva bort henne från politiken helt och hållet under en längre tid. Det finns röster som talar för att det förutom mediekåren fanns fingrar med i spelet inifrån regeringskansliet. Mikael Romero var Sahlins pressekreterare under de veckor hon skoningslöst jagades av svensk press och han har nu skrivit en bok som skildrar händelsen från insidan.

Språkmässigt upplever jag ”Tobleroneaffären” som ojämn. Romero är bra när han sakligt beskriver vad som hände; han använder korta, rapp prosa som snabbt för handlingen framåt i levande bilder. Det haltar dock lite när han vill bli känslomässig, tillexempel finns i mitten av boken en utvikning om den egna barndomen som känns malplacerad. Han har säkert en jättespännande livshistoria, liksom de flesta andra, men det är inte det jag vill läsa om här. Och i det sammanhanget passar inte den avhuggna språkstilen. Däremot lyckas han skickligt måla upp känslan av att befinna sig mitt i stormens öga och med vilken brutalitet media kräver kommentarer av ”sin” politiker. All respekt för Mona Sahlin som människa är plötsligt bortblåst. Familj och privatliv behandlas som allmängods. Journalister Romero tidigare varit vän med får en helt annan ton när de ringer på dygnets alla tider. Det är en känsla av att befinna sig i krig, enbart nuet existerar och människorna kring Sahlin måste ständigt söka efter strategier att avvärja de närmaste hoten, för nya seglar upp hela tiden. Damagecontroll, belägrade hus och Sahlins tårar, allt ackompanjerat av en ständigt ringande telefon och en pipande personsökare.

Det som berör är hur ensam Sahlin lämnades. Ett parti vars politik drivs med ledordet ”solidaritet” framstår som fullkomligt känslokallt när en av deras ledande politiker hamnar i galen mediestorm. Det är riktigt så att jag kan se hur mörkgrå (manliga) kostymryggar vänds mot Sahlin när hennes ekonomiska slarv uppdagas. Handlöst knuffas hon från sin position utan att få någon direkt hjälp, några få politiker (däribland Ingvar Carlsson) uttalar visserligen sitt stöd, men där stannar det. Det är obehagligt och Romeros beskrivning av att leva mitt uppe i drevet, maktlös att hålla det tillbaka, känns som en skildring inifrån en mardröm. En scen som skildrar drevets första skede, när Romero handgripligen får knuffa bort medias representanter från Sahlin som trycks upp emot en vägg medan livvakterna står en bit bort utan att våga ”ingripa i medias arbete” känns medeltida. En lynchmobb för slarv med kontokortet. Och så vill vi att våra politiker ska vara ”verkliga människor”.

Det som inte berör är Romeros tokhyllning av Mona Sahlin. Kvinnan har inte ett fel, hon är generös, varm, modig…hennes enda ”fel” är att hon är lite väl naivt öppen mot media och har svårt att tacka nej… Hon tar hand om alla, det är mysfika om mornarna, hon ler åt problemen och tar sig an striderna med rak rygg…Jag tycker om Mona Sahlin och är (ännu mer efter avslutad läsning) övertygad om att det mediedrev som gick på henne 1995 var oproportionerligt och framförallt aldrig skulle ha drabbat en man. Dock vore det väl intressantare om Romero vågade skildra henne som en riktig människa. Nu blir hon snarare en slags stackars kvinnlig martyr som handlat rätt i alla lägen men blivit ack så illa behandlad av pressen och de tysta männen i regeringen. Jag kan inte låta bli att undra; om Mona Sahlin nu hade varit en man, skulle Romero valt andra karaktärsdrag att fokusera på? Mer om handlingskraft och styrka än ”oförmåga att säga nej” och ”fikamys” på regeringskansliet?

 Det tar ner trovärdigheten. Det är nästan så att det känns som att Romero fjäskar i hopp om att vinna Sahlins gillande när hon läser boken.

Jag tycker också att det saknas en skarp politisk analys från Romeros håll. I jämförelse med Eva Franchells (även hon tidigare politisk pressekreterare hos framförallt Anna Lindh) böcker Väninnan och Partiet, som dryper av knivskarpa analyser och egna tolkningar av politikers agerande framstår Romeros skildring som ganska tam. Han framhåller de flesta politiker han nämner som ”otroligt duktiga”, ”genomtrevliga”, ”effektiva och rationella” osv. Han vågar inte riktigt ryta till, trots det utmärkta tillfället han har. Det tycker jag är synd.

Jag ville veta mer. Om partiet. Om politiken. Om männen. Om Mona. Om media. Jag önskar nog att boken innehöll mer skitsnack och skvaller helt enkelt. Vilket kanske i sig kan utgöra en förklaring till att ett mediedrev såsom ”Tobleroneaffären” ägde rum och att liknande äger rum med jämna intervaller (om än få riktigt så brutala). Sprungna ur allmänhetens längtan efter skitsnack och skvaller om vår folkvalda politiker.

— — —

Malin Nilsson