Hem » Essä » Konst och moral: Frågor om konstnärlig moral

Konst och moral: Frågor om konstnärlig moral

Har konstnären ansvar för sitt konstverk? Bakom denna enkla fråga döljer sig ett av de största problemen med vår tids konst. Det kan till och med vara den ödesfråga vars svar kommer att sätta punkt för verksamheten konst så som vi idag känner till den.

Jag tänker mig att många intuitivt svarar ja på frågan om konstnären har ansvar för sin konst. Det är ett svar som ligger nära till hands. Men tyvärr är saken mer komplicerad än så. Det finns en rad anledningar till det.

En sådan anledning blir tydlig om man ställer en annan fråga – hur ska konstnären ta ansvar för sin konst? Det vill säga hur ska konstnären förhindra tolkningar och användande som konstnären inte själv godkänt. Vissa möjligheter finns ju. Så länge konstnären är i livet eller copyrighten fortfarande bevakas av dödsboet så går det till viss del att styra i vilka medier bilder publiceras, vilka utställningar konstnärens verk ska delta i med mera. Konstnären kan också ge sin version av syftet med ett konstverk och detta kanske mottas som den ”auktoriserade versionen”. Det är dock inte helt säkert.

Författaren JRR Tolkien hävdade bestämt att trilogin om ringen inte var en allegori över Andra världskriget. Men det har inte avhållit en hel rad litteraturvetare från att utgå just ifrån det.

För övrigt är konstnären sällan närvarande och har under senare tid ofta visat sig vara ovillig att komma med något ”facit” till sina verk. Den allmänna synen inom konstvärlden är att sådana uttalanden hämmar betraktarnas upplevelse av konsten.

Mona Lisa av Leonardo

Och även om konstnären en gång var villig att ge sin sida av saken så kan det vara så att han nu inte längre kan. Han kan vara död sedan lång tid. Vi kanske inte ens vet vem det var. Hans eller hennes intentioner kan vara fullständigt okända. Som till exempel vad Leonardo menade med Mona Lisas luriga leende.

I den mån man tänker sig att konstnären är samma person som tillverkaren av konstverket, blir saken ännu mer komplicerad. I äldre tider var i princip alla konstnärer uppdragstagare som utförde detaljerade beställningsarbeten som vilken hantverkare som helst. Ofta fanns det en hel verkstad bakom en konstnärs varumärke. Så var det till exempel med Peter Paul Rubens. Vem som ansvarade för den konstnärliga intentionen i en sådan beställningssituation är inte alldeles lätt att säga.

I senare tid dyker det upp konstverk som konstnären knappast rört vid, ännu mindre tillverkat. Här bryter Marcel Duchamp ny mark med sina ready mades. De är ifrågasatta och omdiskuterade men i stort sett accepterade av hela vår tids konstvärld.

Duchamp blev många gånger intervjuad om vad han menade med sin konst. Hans mångordiga uttalanden liknar mest förvirrande labyrinter. De har mer karaktär av en förlängning av konstverket än förklaringar.

Medeltida konst beställdes ofta för att placeras i någon kyrka. De var en aktiv del av den religiösa verksamheten. I senare skeden kan sådana konstverk ha delats isär, rövats bort, förändrats, sålts, renoverats för att slutligen hamna på något museum. Där i källaren står plötsligt en intendent med färsk examen och tar ställning: ”Den ska till magasinet. Den också. Men den där ska visas i vår utställning med gendertema (kanske ett ord som den medeltida konstnären inte var bekant med)”.

Mona Lisa av Marcel Duchamp

Av resonemanget ovan framgår att det är mycket svårt, ibland omöjligt, att säga vem som är ansvarig för ett konstverk. Därtill kan den tongivande tolkningen av ett verk förändras genom åren – inte ens konstverkets innehåll är beständigt.

För att ytterligare komplicera saken dök det upp en princip under romantikens genikult. Denna princip – att verk och person inte ska blandas samman – visade sig vara mycket livskraftig och användbar. I modernismen blev tanken närmast en ideologisk hörnsten. Den hänger ihop med den modernistiska idén om att konsten är amoralisk.

Idén att konstverket och konstnären ska hållas åtskilda har hängt med sedan dess. Den har utnyttjats gång på gång. Bland annat för att ge den tyska filmaren Leni Riefenstahl fribrev för hennes medverkan i 1930-talets nazistiska propaganda. Den har också åberopats för att göra det möjligt att i Israel spela musik av den antisemitiske kompositören Richard Wagner.

Är det så att blodet på avrättningsplatserna aldrig kan stänka på konstnärerna?

Den institutionella konstteorin lägger ansvaret för konsten och dess innehåll hos konstvärlden och dess institutioner. Den menar att konstverket i sig inte kan ha moraliska kvaliteter. Detta ansvar är inte en abstraktion. Det är, åtminstone delvis, både juridiskt och moraliskt. Ibland också pedagogiskt. Men det är i princip opersonligt. konstvärlden är en vid och bred företeelse där argument som ”kvalitet” och ”allmänintresse” kan, precis som hos kvällspressen, möjliggöra visning av verk som ingen egentligen vill stå för. Denna hållning är inte helt konfliktfri. Ibland reagerar publiken eller de bidragsgivande organisationerna på ett sådant sätt att ett konstverk måste lyftas ut från en utställning. Är det därmed en situation då någon har tagit ansvar? Tveksamt.

Om jag har fattat saken rätt använder Lars Vilks den händelsekedja som slumpartat utlöstes av hans teckningar av Muhammed som rondellhund för att testa den institutionella konstteorin. Hans verk – RH-projektet med förgreningar – är ett processkonstverk vars utveckling bara till liten del styrs av konstnären själv. Aktörer som Jihad Jane och Pamela Geller har trätt in och gett verket knuffar i olika riktningar. Lars Vilks har i detta sammanhang påtagit sig två olika roller – dels som mer eller mindre passiv medverkande i konstverket. Dels som utanförstående observatör. Han frånsäger sig ansvar. Han verkar mena att konstverket är ansvarsmässigt autonomt. Ett sådant trick blir möjligt med den opersonliga och ”neutrala” bekräftelse och ansvarstagande som konstvärlden förväntas stå för enligt den institutionella konstteorin.

Brünhilde, en av Richard Wagners valkyrior

Detta påminner inte så lite om marknadens ”lagar”. Om något går att sälja så är det en bra handelsvara på marknaden. Men om det är något som förgiftar vår värld? Spelar ingen roll – finns det köpare så legitimerar det försäljning. Ett cirkelresonemang som liknar den institutionella konstteorin.

Konsten står inte utanför samhället. Konstnärer måste lyda samma lagar som alla andra. Moral och lag är dock inte alltid samma sak. Måste konstnären lyda samma moral som alla andra? Inte lätt att svara på. Moralen är knappast entydig. För en del är det omoraliskt att äta kött och bära päls, för andra är det omoraliskt att slå sönder Jas-plan.

Möjligen kan ett konstverk leva utan upphovsman. Vagare krafter kanske kan bära det. Men om Lars Vilks vill kalla RH-projektet med förgreningar för sitt konstverk, har han då inte ett ansvar? Och nästa fråga: Hur långt sträcker sig ett sådant ansvar? Är Vilks ansvarig för vad Pamela Geller har sagt tidigare, säger nu och kommer att säga senare? En absurd situation. Javisst, men konsten väjer inte för det absurda.

En konsekvens av konstvärldens neutrala ansvar skulle kunna bli att konsten blir en så opersonlig och abstrakt företeelse att den upphör att intressera någon.

Moral är något personligt. Den opersonliga konstvärlden kan inte upprätthålla moral. Om den kunde det så skulle det institutionella teoribygget rasa samman.

Inte heller den språkliga konstteorin menar att konstverket i sig bär någon särskild moral. Men eftersom den språkliga konstteorin lägger allt fokus på den enskilde betraktaren så ger det möjlighet till ett moraliskt betraktelsesätt. Betraktaren avgör. Betraktaren kan välja om konstnären och dennes intentioner är viktiga eller ej. I vilken mån antisemitismen är ett filter för Richard Wagners musik kan bara avgöras av den enskilde lyssnaren. Med ett sådant synsätt blir en diskussion om moral och ansvar möjlig. En levande konstnär har ansvar för sin konst. Utan ett sådant ansvar reduceras konsten till torrlagd akademism.

Självporträtt av Andy Warhol

En passiv konstnärsroll, en observatör vid sidan av, blir då mycket tveksamma positioner.

Till sist: En allmän utveckling inom hela kulturområdet under de senaste åren går tvärt emot den gamla modernistiska ståndpunkten att skilja på verk och person. Konstnär och konstverk glider alltmer samman.  De är idag båda delar av samma ”berättelse”. Vem skiljer nu för tiden på Andy Warhol och hans verk? Och vem kan skilja personen Lars Vilks från hans verk och från hans teori? Själv försöker han göra det. Jag tror inte att han lyckas.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Share

1 Kommentar för “Konst och moral: Frågor om konstnärlig moral”

  1. Peter Ekström

    En diskussion utifrån denna essä förs under rubriken Debatt. Läs Lars Vilks inlägg Ansvar, där.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree