Konst och moral: Ansvar

Inlagd av Kulturdelen Debatt tisdag, oktober 16th, 2012

Detta är en del av inlägg 1559 på Lars Vilks blogg www.vilks.net:

Peter Ekström, som jag har haft många givande gräl med, har skrivit om vilket ansvar konstnären har för sina verk. Han behandlar också RH. Ekström har fått för sig att jag vill testa den institutionella konstteorin. Det är jag inte intresserad av, den institutionella teorin är för mig ett självklart sätt att beskriva ett verks status. Vad man än tror och tänker i konsten är bekräftelse alltid nödvändigt om man tänker sig att det existerar någon form av konsensus. Annars skulle konsten förlora sin mening och historia. När man genomför ett så yvigt projekt som RH är det av vikt att det går att bibehålla dess konststatus. Det har lyckats eftersom såväl konstvärlden som många utanför den uppfattar det som ett starkt inkluderande processverk. Men den verkligt intressanta frågan som Ekström drar fram är angående konstnärens ansvar. Han skriver:

”Men om Lars Vilks vill kalla RH-projektet med förgreningar för sitt konstverk, har han då inte ett ansvar? Och nästa fråga: Hur långt sträcker sig ett sådant ansvar?”

Ansvaret för ett konstverk ligger i dess konstaspekt. Vad som ligger utanför konsten är något annat. När t ex Ben Vautier förklarar att ”allt är konst” – av Ben Vautier, kan han naturligtvis inte ta ansvar för allting som händer. Konsten kan inte heller bestämma över en verklighet som har många andra, och betydligt tyngre, aspekter än att vara konst. I helt andra sammanhang kan det ske olyckor med t ex skulpturer och då är konstnären eller arrangören ansvarig. Mera intrikat är exempelvis Marco Evaristtis installation med guldfiskar i mixer (2000 i Trapholt i Kolding). I det här fallet var det möjligt för besökaren att sätta igång mixern med förödande konsekvenser för fiskarna. Är det konstnärens ansvar eller ligger ansvaret hos besökaren som skall göra ett val? Konstvärldens uppfattning var att konstnären gjorde ett moraliskt korrekt konstprojekt genom att ställa besökarna inför just en situation om vem som var ansvarig.

Evaristtis installation är en relativt enkel modell som vi känner väl från andra omständigheter. Det finns svårare fall och RH är onekligen ett sådant. En synpunkt är om det alls är möjligt för upphovsmannen att förutsäga utveckling och konsekvenser. Skall t ex Karl Marx när han skrev Kapitalet göras ansvarig för de sovjetiska massmorden? Borde han inte ha förstått att revolutioner och proletariatets diktatur skulle leda till outsägligt elände?

Den avgörande instansen är konstvärlden vilken ger konstnären dennes dom. Domslutet behöver inte vara slutgiltigt, samtida domar blir relativt ofta reviderade. För en del år sedan köpte en dansk konstnär några hundvalpar som han avlivade. Uppstoppade ställdes de ut som skulpturer och väckte stor uppmärksamhet. Konstvärlden, liksom övriga världen, menade att konstnären hade handlat ansvarslöst. Därmed ingen succé och ingen verkshöjd.

Fallet Anna Odell är också belysande. Konstvärlden ställde sig något tveksam eftersom hennes intervention skulle ha kunnat drabba oskyldiga. Men man kom ändå fram till att hennes projekt ägde en angelägenhet som motiverade det. Konstvärlden gav henne en positiv dom medan världen utanför dominerades av en annan uppfattning – liksom domstolen.

I mitt fall är det ingen enkel resa. När jag för fem år sedan utförde RH skulle jag då ha insett alla konsekvenser och dessutom bedömt dem som negativa? RH projektet är kontroversiellt och det råder högst delade meningar om det är av godo eller ondo. Eftersom konsten, när den inte enbart uppfyller sina egna konventioner, äger att överskrida och att ifrågasätta är det inte möjligt att veta vad man skall ta ansvar för. Det kan naturligtvis förekomma programmatisk konst som ställer sina tjänster till förfogande för antidemokratiska krafter eller diktaturer. Men RH-projektet ligger väl i linje med konstens traditionella gränsöverskridande. Utgångspunkten kan t o m sägas vara banal: Skall det inte vara möjligt att ifrågasätta en religiös symbol? Att jag sedan har valt att följa den fortsatta processen borde inte vara något som skulle kräva ett särskilt ansvar. Det är inte mycket jag har tillfört utöver teckningen 2007. Visserligen dök ansvarsfrågan upp med Konferensen men mitt deltagande kompletterades av en journalistisk granskning. Diskussionerna om min eventuella legitimering är precis vad de är, nämligen diskussioner, men det finns ingen entydighet eller någon enkel konklusion.

Jag avslutar den här betraktelsen med frågan om konstverkets omfattning. Ekström frågar sig: ”Är Vilks ansvarig för vad Pamela Geller har sagt tidigare, säger nu och kommer att säga senare?”

Vilks är ansvarig för den del av Pamela Gellers uttalande som är relevanta för konstprojektet. Projektet handlar inte om Geller, hon medverkar i ett bestämt avsnitt. Som readymade. Man skulle kunna skriva om Ekströms mening: Är Duchamp ansvarig för alla pissoarer som har funnits, alla som finns nu och alla som kommer att produceras?

—

Lars Vilks