Bio: Äta sova dö

Inlagd av Agneta Hagerud Bioaktuellt, Film, Kulturdelen rekommenderar, Recension lördag, oktober 20th, 2012

Äta sova dö
Regi: Gabriela Pichler
Drama
Sverige, 2012
Medv: Nermina Lukač, Milan Dragišic, Jonathan Lampinen m.fl.
1 tim, 48 min
Barntillåten
Visas på Filmstaden, Örebro

Betyg:

— — —

Gabriela Pichlers film Äta sova dö är en omtalad debutfilm som vann Publikpriset på Venedigs filmfestival. Den är ett sammansatt drama om livet i en liten ort i nordvästra Skåne, där dagarna långsamt förflyttar sig framåt. Skådespelarna är amatörer och agerar som att de rakt upp och ner spelar sig själva. Filmen kommer så nära en dokumentär som ett drama kan göra, och det skakiga fotot förstärker det.

Raša lever tillsammans med sin far i det lilla samhället. Hon arbetar på ortens grönsaksindustri och försörjer fadern som inte kan arbeta på grund av ryggproblem.  De lever i en tät symbios, både i glädje och i sorg. När fabriken skär ner på personal är Raša en av dem som får gå. I samma veva åker fadern till Norge för att jobba, trots att hans kropp inte håller, för att få ekonomin att gå ihop. Raša mäktar inte med att berätta för honom att hon blivit arbetslös men när han kommer tillbaka, nerbruten av sin dåliga hälsa, avslöjas lögnen. Raša är dock inte den som lägger sig platt. Hon är till och med beredd att ge sig ut på mycket hal is för att få ett arbete.

I början av filmen blir jag orolig för att dramat ska utvecklas till en offermentalitet, att det enbart ska vara synd om människorna och allt ska vara någon annans fel, men som tur är har jag fel. I Äta sova dö är personerna inte fullkomliga, vilket de visar upp och berättar om. Här blandas flera olika ingredienser, såsom utlandsföddas svårigheter att ta sig in i samhället, ungdomars situation, klasskillnader, livet i en landsbygdsort och vänskapens sammanhållande kraft. Det finns obetalbara scener, som när de uppsagda skickas till en jobbcoach som råder den luggslitna och förtvivlade skaran att ta tag i situationen och skaffa sig en hobby. Likaså kan man hålla sig för skratt när läkaren ifrågasätter varför fadern åkte till Norge och arbetade när hans rygg var så dålig och menar att pengar inte är allt. En av de starkaste scenerna är när Rašas vän, som är en ung känslig kille som älskar djur och drömmer om att bli veterinär, måste ta jobb hos sin släkting som äger ett slakteri.

Äta sova dö är en film att ta med sig ut i höstmörkret och bli varm i hjärtat av. Den kan kanske kallas en svensk Winters Bone (2010), med ett kantstött svenskt folkhem i centrum istället för obygden i de amerikanska bergstrakterna. Nermina Lukač, som helt och hållet är den unga Raša, glömmer man inte i första taget. Hennes truliga charm och hennes sätt att brusa fram i tillvaron, ibland utan tanke på följderna, känns befriande. Hon är varken tillgjord eller slipad – bara en helt vanlig ung tjej som är arg och som älskar sin far och sina vänner i hembygden över allt annat. Ändå väljer hon sin egen framtid, vilket det öppna slutet antyder, och lämnar dem. Mitt bland salladsodlingarna och den trista bygatan blommar hennes storhet.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.