CD: Tjajkovskijs ”Pathétique” med Svenska Kammarorkestern

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor lördag, oktober 20th, 2012

Pyotr Ilyich Tchaikovsky: Symphony No. 6; Romeo and Juliet (BIS/Naxos). Speltid: 61’21.
Swedish Chamber Orchestra, Thomas Dausgaard (dirigent)

Betyg:

–

Det finns något manodepressivt över Pjotr Iljitj Tjajkovskijs Symfoni nr. 6, den som fått namnet ”Pathétique”. Den inleds dystert som en suck ur själens dunkla natt för att i andra satsen ge sig ut i valsens virvlar. Så följer en uppskruvad marsch, ett slags vansinnigt infanterianfall med vajande fanor, smattrande trumpeter och granatkrevader – som bryts av finalens bottenlöst förtvivlade stråkdrag. Det är svårt att inte gripas av denna musik – och den finns naturligtvis i en oöverskådlig mängd inspelningar.

Nu sällar sig Svenska Kammarorkestern i Örebro till filharmonikerna i Leningrad, New York, Wien, Berlin etc. etc. På pulten står Thomas Dausgaard. Inspelningen ingår i det projekt som man kallat ”Opening Doors” och som går ut på att spela den stora romantiska symfonirepertoaren med en orkester av kammarformat. Svenska Kammarorkestern gör sig utmärkt i Beethoven. Även Schubert fungerar. Men när man får några år sedan spelade in Dvořáks 9:a lät det alltför tunt, speciellt i stråksektionen. Nu är det alltså dags för Tjajkovskij. Och åter får jag problem och undrar över poängen med det hela. Det klingar helt enkelt rätt magert, ibland nästan lite futtigt. Så om det nu öppnas några dörrar kan jag inte se att de leder till några speciellt spännande eller hänförande vyer. Men det handlar inte bara om orkesternumerär utan även om tolkningen och sättet att spela. Detta är en Tjajkovskij som varken glöder eller blöder. Det är som om Dausgaard valt att lite distanserat redovisa musiken i stället för att engagerat förmedla den. Jag saknar djupen och den bottenlösa sorgen – och jag vill att stråkarna ska dansa i valsen. Marschen fungerar bättre, men effekten förtas av den tunna orkesterklangen.

Vill man ha sin Tjajkovskij utan passion och förtvivlan så har man honom här. Själv kommer jag i första hand att återvända till Jevgenij Mravinskij och hans Leningradfilharmoniker (DG). Det gör detsamma att ljudet är sämre när tolkningen är så smärtsamt omskakande att den tränger rakt in i hjärtat.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.