Presshistoria: Kultursidan.
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, november 4th, 2012Kultursidan.
Åke Lundqvist
Albert Bonniers förlag
477 sid. Har utkommit.
—
”I grunden är det ett försvar för de värden som alltid är i underläge mot de tunga materiella krafter som formar makten och styr utvecklingen. Det försvaret uppträder i vitt skilda ideologiska skepnader, vänster som höger. Det är, kan man kanske säga, kulturdebattens eviga mission impossible.”
Så skriver Åke Lundqvist i sin översikt över Dagens Nyheters (DN) kulturjournalistik 1864-2012. Också det ett mission impossible.
Och det är dessutom egentligen omöjligt att säga om Åke Lundqvist har lyckats eller inte. Råmaterialet – 50000 utgåvor av DN samt hela omvärldshistorien – är oöverskådligt. Har Åke Lundqvist fått med det viktigaste? Har han missat någon väsentlig detalj? Det går inte att svara på med mindre än att man gör en ännu grundligare genomgång än vad han har gjort.
Intrycket är dock positivt. Både av boken och av DN. Åke Lundqvist är en av dess kulturavdelnings veteraner och trots vissa kritiska synpunkter är boken en hyllning till hans arbetsplats.
Mot slutet, med rationaliseringar, sparkade journalister och tidningskris, blir det lite väl okritiskt. Där känns det som om Lundqvists beskrivning och verkligheten går lite i otakt.
Själv var jag länge DN-läsare och hade en ganska romantiserad bild, präglad av Jolo och Torsten Ehrenmark, av den stora tidningen med den stora journalistiken. Jag var snubblande nära att börja arbeta där i mitten av 1980-talet. Men jag tog inte jobbet och så småningom tröttnade jag på tidningen. Särskilt irriterad var jag på den alltmer blygsamma och blodlösa konstbevakningen.
Åke Lundqvist gör en ganska strikt kronologisk genomgång av DN:s kulturjournalistik. Bara vid något enda tillfälle gör han en avvikelse – ett fristående kapitel om de historiskt sett fåtaliga kvinnliga medarbetarna. Annars är kronologin den stränga yttre ramen. Och det är människorna, framför allt de olika cheferna som för oss genom tiden. Från DN:s första (?) kulturskribent August Strindberg fram till dagens Björn Wiman.
På vägen får man med sig mycket. Inte bara en tidningshistoria utan också glimtar av historien runt omkring. Världskrig, depression, rekordår. Ibland är det dessutom lite av släktkrönika. Det är gott om olika von Zweigbergk, af Geijerstam och, naturligtvis, Bonnier.
Den stora konkurrenttidningen Svenska Dagbladet (SvD) hade redan innan DN startade en viss betoning på kultur. SvD var länge ledande på området och såg kulturen som en profilfråga. Redaktörerna på DN var skeptiska. Idag verkar situationen vara omvänd. SvD rustar ner kulturen. Åke Lundqvist hävdar att det är den avdelningen som går bäst hos DN.
Att det skulle vara en egen avdelning – en kultursida och senare till och med en kulturdel – var ett ganska sent påfund. Länge blandades allt material i tidningen. Strindbergs konstrecensioner kunde vara instuckna lite här och var bland annonser, utrikestelegram och Stockholmsnotiser.
1925 blir det en något sånär fast kultursida tack vare den stridbare idealisten Torsten Fogelqvist. Detta medför att skillnaden mellan finkultur och populärkultur framstår tydligare. Åke Lundqvist skriver så här:
”På trettiotalet institutionaliseras klyvnaden. En under allmänna redaktionen sorterande nöjessida inrättas, där nyheter, kändisnotiser och recensioner av musik och teater, film och revy blandas. Recensionerna färgas av nyhetsjournalistikens krav på korthet och lättlästhet och får en annan karaktär än de halvt essäistiska litteraturartiklarna. En gränslinje dras mellan kultur och nöje.”
I slutet av 1980-talet har tiden vänt igen. Då är det dags för sammanslagning. Kultur & Nöjen blir en egen del i tidningen. Det blir stilbildande, många andra tidningar tar efter.
DN:s senaste drag är ingen innehållslig förändring men väl en markering, skillnaden mellan finkultur och populärkultur är definitivt borta – nu heter allt DN Kultur.
Men det är som sig bör människorna som är huvudpersonerna i Åke Lundqvists bok. En lång rad skribenter virvlar förbi. Citerade, karaktäriserade, recenserade och värderade.
Det blir som sagt en aning tunnare på slutet men väldigt mycket hinner ändå bli sagt. Extra mycket plats ägnas naturligtvis åt de kända namnen som Herbert Tingsten, Olof Lagerkrantz, Per Wästberg och Arne Ruth. Under deras respektive tid stod debatten i centrum och kulturredaktörerna var tidvis jämställda med chefredaktörerna. DN var tidningen som bestämde vad som skulle diskuteras i Sverige.
Numera har debatten till stor del styrts bort från kulturen och kulturredaktörerna är som vilka journalistiska tjänstemän som helst.
En del kriser nämns naturligtvis. Och visst är Lundqvist försiktigt kritisk emellanåt. När det gäller enskilda tidigare medarbetare kan han vara ganska vass. Men i det stora hela är hans text en hyllning. Den mångåriga och mångröstade kritik mot DN utifrån som Jan Guillou sammanfattade i benämningen ”Sveriges malligaste tidning”, märks inte alls.
Åke Lundqvist skriver med ett mycket bra flyt. Han har ett passande journalistiskt språk. Inte sällan avslutas kapitlen med en cliffhanger som suger med sig läsaren in i nästa del av boken. Ämnet är omfattande och med ordentlig tyngd. Men texten löper lätt över sidorna. Författaren har, såvitt jag kan bedöma, gjort ett riktigt bra jobb. Jag blir nästan sugen på att börja läsa tidningen igen. Kan man prenumerera enbart på DN Kultur?
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion













”Kultursidor” – visst har ordet en nostalgisk klang. Precis som ”kulturredaktör”. Kulturen var viktig. Kultursidan jämte ledarsidan hade en framskjuten plats i början av tidningarna. Det är inte så längre. Före detta kulturmedarbetare är som gamla elefanter som saknar sitt vattenhål,, de trampar runt i sin sorg- och saknadsprocess. Men det hjälper ju inte. Tiden har gått och det som var kommer inte tillbaka. Det är fint att några, som Åke Lundqvist till exempel, upprättar ett bokslut och försöker dokumentera en svunnen epok. Det är en del av vår historia. Vi andra går, ja, vart? Hit kanske. Ut på nätet, och letar upp våra läsare i den stimmiga, mångstämmiga kultur som råder där. Strindberg skulle nog trivas med internetfajter..