Hem » Helgesson » Skelett och dödskallar

Skelett och dödskallar

Så här i höstrusket strax efter alla helgons dag och det kommersiella halloween funderar jag på döden och dess slagkraftiga och pregnanta uttryck i ord och framförallt i bildkonsten under sen medeltid och tidig renässans. Låt mig få göra några nedslag.

Albrecht Dürers framställning Apokalypsens fyra ryttare från 1498 får sammanfatta perioden 1300-1500. Pesten, kriget, hungern och döden galopperar över skräckslagna människor. Längst ner i ena hörnet slukas en biskop av ett odjur. Inför döden är vi alla lika.

Det var en tid som starkt präglades av digerdöden, hundraårskriget mellan Frankrike och England, bondeuppror och kätterska rörelser. Den andliga och den världsliga makten ifrågasattes och vacklade. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman.”

På 1300-talet skildrade Boccaccio pestens härjningar i Florens och Petrarca skrev i Dödens triumf, 
bland annat dessa rader:

”Där fanns de som kallas lyckliga,
påvar, regenter eller kejsare;
nu är de nakna, ömkliga och fattiga.
Var är nu rikedomarna, var är äran,
var är juveler, spiror och kronor
och mitror och purpurfäger?”

Dödstemat blev allt vanligare och kunde efter mitten av 1400-talet genom tryckpressen mångfaldigas Det gavs ut ”läroböcker” i konsten att dö – ars moriende – och dödsdansmotivet – danse macabre – en moralisk predikan i ord och bild som tidigare syntes på kyrkoväggar och begravningsplatser spreds nu via träsnitt. Benranglen lockar, samtalar med och tycks driva gäck med människorna. Inte sällan ser skeletten mer vitala ut än bilden av de levande. 
En av de första kända danse macabre-målningarna  var från 1424 då väggarna på kyrkogården Saint Innocents i Paris pryddes med dödsdansmotiv. Väggarna och målningarn är sedan länge förstörda, men poeten Francois Villon lekte där som barn och har skrivit om Menlösa Barns kyrkogård i Stora Testamentet:

”Och alla de som böjde sig
så höviskt när de levde
och de som krönta höjde sig
och tro och lydnad krävde
i samma benhus staplas opp
och torn och tinnar mista,
ty ”herre” kallas ingen kropp
som ruttnar i sin kista.”

Bilderna på väggarna i Saint Innocents kyrkogård bevarades som träsnitt av Gyot Marchant och publicerades 1485 i boken Danse Macabre som blev mycket populär och förlaga till senare verk med samma titel. Se Holbeins Dödsdans, (Le simulachres & historiees facs de la mort) från 1538.
 Gemensamt för många av dessa böcker med starka bilder var att de medföljdes av mediokra texter, tidstypiska, undervisande moraliteter.

Skeletten förekom i många olika miljöer och för ett antal år sedan skrev jag en kort text om benrangel och boktryckarkonsten som av många sågs som ett hot. Om skelettet varit dominikanermunk ansåg han nog att boktryckarkonsten var ett djävulens påfund. Ändock skrev två dominikanermunkar Häxhammaren, tryckt 1487 i syfte att utrota häxornas kätteri.

En aristokratisk
döding tyckte att tryckta böcker såg billiga ut i jämförelse med handskrivna manuskript. En munkdöding som varit skrivare sörjde sitt tidigare arbete och sa att texterna var avstyckade på ett konstigt sätt, det fanns inget flyt och ingen helighet i de tryckta böckerna.

Det ljusnar i höstmörkret. Benrangel och dödskallar muntrar upp . Värm er i kylan med Bruegels formidabla, färggranna och detaljrika Dödens triumf från 1562.

 

Bo Helgesson
Se vidare; www.boerikhelgesson.se/

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree