Tore Bergers pusselbitar
Krönika onsdag, november 14th, 2012Boken om Blå tåget, I tidens rififi (Norstedts 2012), var bara en del av ett större pussel. I en kommentar till min recension av boken noterade jag en annan pusselbit – en samling av Blå tåget-medlemmen Mats G Bengtssons texter; I hajars djupa vatten (Rönnells 2009).
Ett par andra böcker går nog också att passa in: Den öppna konsten (SAK 1998) av Leif Nylén, en bok om den konstnärliga atmosfären under 1960-talet. Och Carl Johan De Geers självbiografi Jakten mot nollpunkten (Albert Bonniers förlag 2008) som också den ger bakgrund och delar av pusslet om och runt Blå tåget.
Blå tåget var en musikorkester som hade lite olika namn – Sound of music, Gunder Hägg och till slut Blå tåget. Några av bandmedlemmarna utgjorde under en kort period också bandet Stockholm Norra som turnerade en del och gav ut ett album.
Kärnan av medlemmar var Torkel Rasmusson, Leif Nylén, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman och Kjell Westling. Carl Johan De Geer deltog ibland och även en del andra. Gruppens mest aktiva tid var från slutet av 1960-talet till 1974. Sju studioalbum och ett livealbum blev det under perioden 1969-2004.
Andra pusselbitar som jag, förutom gruppens album, länge haft tillgång till är Torkel Rasmussons och Tore Bergers soloskivor och Blå tågets sångbok (Ordfront 1999). Dessutom av Torkel Rasmusson en vacker liten bok som heter Med blodad tand – en berättelse från vår tid (Ariel 1978). Det är ett slags diktbok med bilder av Gittan Jönsson. Och av Tore Berger har jag sedan tidigare en bok som heter I mitten av allt (AWE/Gebers 1989). Den innehåller texter och noter till Tore Bergers musik fram till dess. Samt ett litet urval av hans fotografier.
På vinyl har jag också ett par av de soloskivor som Tore Berger gett ut: Mitt hjärtas melodi (MNW 1976), Äntligen ensam igen (MNW 1980), Upp över skummet (MNW 1984), Prickar på mitt golv (MNW 1987), Någonstans en gräns (MNW 1989), Sångspår (YTFr 2001) och I huset långt på landet (BRUS 2009).
Nu har jag i min hand två nya bitar till pusslet – två böcker med medföljande cd-skivor av Tore Berger.
Polaroid i Hagalund (Nielsen & Norén 2010) är en nästan avskräckande bok. På utsidan ser den ut som ett grundligt oinspirerat A4-kompendium i något fullständigt ointressant ämne. Insidan är till stor del fylld av Tore Bergers polaroidbilder från stadsdelen Hagalund i Stockholm. På Bergers gråa och fläckiga bilder är det knappast den idyll man ibland har fått känsla av. Bilderna skildrar baksidan av folkhemsbygget. Ett förfall som senare skulle rensas undan.
De små bilderna är inte inbjudande. Betraktaren får liksom ta i för att stiga in i bildernas gråtrista värld. Belöningen är inte självklar. Man huttrar i denna ogästvänliga bildmiljö. Bilderna ackompanjeras av några självbiografiska texter som bland annat tar upp författarens första steg som konstnär i ungdomen och hans marijuana-missbruk.
Till denna udda bok hör också en cd med sex spår – nyinspelningar av äldre låtar.
Det är det lilla förlaget Nielsen & Norén som gett ut Polaroid i Hagalund. Heder åt dem. Det är en enkel men exklusiv bok utgiven i endast 300 signerade exemplar.
Mening och minnen med världsliga låtar (Nielsen & Norén/YTFr 2011) är på ytan en vanligare bok, betydligt mer tillgänglig än Polaroid i Hagalund. De båda har ändå en del likheter. Också i Mening och minnen finns en cd. Och båda böckerna är blandningar av bilder, texter och noter. Även om Tore Berger är både en skrivande och målande man så är det ingen tvekan om att det är musiken som är den röda tråden i hans konstnärliga liv.
I Mening och minnen utgörs bilderna av Tore Bergers målningar (i färg) med korta kommentarer – ekfraser. Det är en något så 
när kronologisk genomgång av hans konst. Om det är höjdpunkterna är svårt att säga. Tore Bergers målningar är anspråkslösa både vad gäller motiv och format. Utifrån detta urval känns han som en ganska typisk modernistisk konstnär som kalibrerar sina målningars färgställningar.
Mitt i boken kommer en kort självbiografisk text om en resa till Tyskland. Den andra halvan av boken utgörs av kommentarer till låtarna på cdn. Det är nya låtar i mycket varierande förpackning. Från visa a´la Evert Taube via lumparminnen till ylande rock med överlagrade wahwah-gitarrer.
Som musiker och sångare påminns jag om Leonard Cohen. Det finns flera likheter. Den åldrade och spruckna rösten till exempel. Men också den i allt genomgående melankoliska tonen.
Texterna sticker liksom ut ur musiken. Orden vill inte riktigt passa in på raderna. Det är knyckligt och kantigt, mjukt och hårt på samma gång. Tore Berger pratsjunger. Här och där skymtar intensiteten och den politiska vreden från skiftet mellan 1960 och 70-talet. Så här kan det låta i Kapitalets bön:
” Jag överfiskar alla vatten,
ger fan i konsekvenserna!
Och festar mig igenom natten
på fiskekonferenserna.”
Det är hörvärt. Man blir vän med dessa udda sånger efter ett tag. Efter ännu en liten tid kan man inte vara utan dem.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
Kul att läsa din recension av MENING OCH MINNEN. Det finns ju ingen ambititon att via reproduktionerna redogöra för min utveckling som bildskapare.
Boken tar spjärn i 5o-talet och merparten av målningarna är alltså från min studietid – målningar jag tagit vara på och flera fall åtgärdat något efteråt. Läs gärna förordet. Sedan kunde jag inte neka mig nöjet att, med start från ”De utestängda”, ta med några bilder från 1966 och lite senare. Dom är också i större format (F40 och större. Men jag anger inga format.) Urvalet är betingat av dom bildtexter jag hade färdiga och av en vagt självbiografisk idé. Jag hoppas kunna ge ut en ”riktig” konstbok någon gång, då givetvis saker från senare decennier kommer ifråga – kanske helt utan ”ekfraser”.
Tack Tore. Jag ser fram emot fler självbiografiska fragment samt gärna en fullödig konstbok. Och framför allt mer musik.
”I Hagalund” är förresten en av mina favoritsånger.
Mina ”första steg som konstnär” finns i MENING OCH MINNEN. Min debututställniing var på ”Lilla Galleriet” 1965. Därefter var jag i någon mening etablerad. Uppsatserna i ”Polaroid i Hagalund” handlar om senare delen av 60-talet.
MENING OCH MINNEN är en utbyggd CD – för att kompensera det tråkiga formatet. Men den har hamnat mellan stolarna och blir knappt recenserad. Och att bli spelad i radio kan man bara glömma…
Peters kunniga introduktion lockar till ytterligare kommentarer. Även om jag förstår den (barytonregister, litterära texter), känns jämförelsen med Leonard Cohen obekväm. Jag har hört det förr (”sveriges Leonard Cohen”) men jag är mer inspirerad av Karlfeldt, Dan Andersson, Beatles och kanske Bob Dylan än av Cohen. Mest svensk tradition, från Stagnelius till revykupletter. Men det är ett debattinlägg. Det är svårt att karaktärisera sig själv…