Hem » Debatt » Konst och moral: Konsten måste få vara ond

Konst och moral: Konsten måste få vara ond

Förnuftets sömn skapar monster. Så lyder översättningen av titeln till en etsning av Francisco de Goya. Det är nummer 43 ur sviten Los Caprichos som han gav ut 1799. Den oöversatta titeln har Lars Vilks lånat till rubrik för sitt senaste inlägg i vår debatt om konst och moral.

Jag antar först att det är mitt sovande förnuft Vilks syftar på. Men vilket monster som jag producerat blir jag inte klok på. Skulle det vara en vrångbild av Vilks kanske? Nja, jag har varit mycket försiktig i mina slutsatser och inte lagt ord i mun på honom eller något sådant. Det Vilks synes vara i offentligheten är förvisso inget som han har kokat ihop själv – men det är heller inte någon bild som jag vill ta ansvar för.

Kan ”monstret” vara den konstnärsbild som Lars Vilks menar att jag målar upp? Att en konstnär måste göra tydliga påståenden och därmed blir en ganska platt figur. Nå, låt mig nyansera detta lite. Så här skrev jag i mitt förra inlägg:

”Jag anser att konsten, även samtidskonsten, kan stå för alla möjliga slags påståenden och åsikter. Politiskt korrekta eller bisarra. Enkla eller mer komplexa. Bakom varje sådant påstående finns en ansvarig avsändare. Jag tycker att det är en fråga om heder att stå för sina påståenden.” Därmed menar jag inte att konsten endast utgörs av påståenden. Den kan bestå av betydligt mer subtila, komplicerade och vaga språkliga signaler. Och, som Vilks påpekar, frågor. Så här skriver han:

”Undersökningar och granskningar kan göras utifrån många olika positioner. Konsten är en av dessa. För min del är det en väsentlig estetisk gest att hålla liv i mitt deltagande i Konferensen. Tidens spöke skapar autentisk indignation och ger upphov till känslosamt dirigerade insinuationer. Därmed växer verket vidare.

’El sueno de la razon produce monstruos’”

”Monstret” är alltså de som med mer eller mindre genomtänkta argument fördömer Lars Vilks medverkande i SION-konferensen. Detta tycks Vilks vara rätt nöjd med.

I mitt huvud skapas en bild av en pojke som petar i en myrstack med en pinne och grubblar över myrornas oförnuftiga springande hit och dit.

Jag är glad att Lars Vilks erkänner att konsten förändras. Det ger ett utrymme för fortsatt diskussion. Men har konsten verkligen ett samhällskontrakt? De allt fler konstnärer som inte har vänsteråsikter tror jag känner sig mycket främmande inför en sådan idé.

Jag har hävdat att den radikalitet som eventuellt kan finnas i konsten idag är en ganska tunn fernissa som lätt kan putsas bort. Lars Vilks ber om exempel på detta.

Peter Dahl menar jag är ett exempel på en konstnär som tidigare framstod som politiskt radikal men som tonade ner detta när marknaden gav antydningar om en annan mer lönsam inriktning. Att konstnärer lyssnar till marknadens lockrop är inte så konstigt. De flesta konstnärer lever på brödsmulor och många skulle gärna överväga ett saftigt anbud. Dessa är dock inte särskilt vanliga.

Och visst finns det kraftfulla brister inom konstlivet vad gäller yttrandefrihet. Lars Vilks är själv ett strålande exempel på detta. Hans kändisskap har, om jag fattat saken rätt, inte alls fört med sig massor av anbud om utställningar i Sveriges gallerier och konsthallar. Tvärtom får man väl tyvärr säga.

I inlägg 1577 på bloggen www.vilks.net skriver Lars Vilks något mycket intressant. Och han gör det med eftertryck – det är inte gömt i någon bisats. Så här står det:

”För konsten är alltid god (så är den definierad)…”

Det är ett påstående som hänger ihop med den vänsteragenda som Vilks hävdar att hela samtidskonsten lyder under.

Tack och lov är han dock inte särskilt konsekvent. Så här skriver han i inlägg 1579:

”Kort och gott fortlever konsten i högönsklig välmåga genom den gamla futuristiska formeln ’Konst kan inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa’”.

Men om han menade allvar med detta att konsten per definition är god så är det både lustigt och kusligt på samma gång. Lustigt därför att det återknyter till den gamla traditionella (moderna) konstteorin. Där menade man, på essentiell grund, att konsten var bärare av högre värden och alltså inte kunde vara ond eller för den delen dålig. En målning, till exempel, som var omoralisk eller dåligt målad var helt enkelt inte konst. Och det är ju lustigt att Vilks liksom kommer tillbaka till detta reaktionära gamla synsätt.

Men det är kusligt eftersom en sådan tanke endast skulle kunna tillåta en sorts konstnärer – de som har rätt. Alla de som har fel skulle på något sätt sorteras bort – ”marginaliseras” av konstvärlden.

Jag anser att det är viktigt att ha ett moraliskt synsätt inom konsten. Utan detta kan vi varken ta konsten på allvar eller värdera vad den säger oss. Men den moralen kan inte vara något annat än individens moral. Alla andra strukturer och överheter skulle inte bara vara oönskade utan också orimliga.

Peter Ekström

Share

1 Kommentar för “Konst och moral: Konsten måste få vara ond”

  1. ANMÄRKNING TILL Peter Ekström

    Till Peter Dahls försvar:
    För det första – konstens orientering tog en helt annan riktning än den Peter Dahl ihärdigt, med stor integritet, kunskap och möda inordnat sej efter; något som borde vara lätt att begripa.
    För det andra – den politiskt radikala profilen fick sej sannolikt en törn när han undervisade på Valand med elever som enbart gestaltade exkluderande politiska affischer, och det i samma veva som han skäligt gjorde sej oberoende av indoktrinära krafter i sin omgivning. En insikt – och han växte helt enkelt upp.
    Det senare förklarar troligtvis hans kursändring, men i än högre grad illusionernas, den politiskt radikala åskådningens och konstens inneboende dilemma. Konst och moral hör av logiska skäl inte ihop, annat än i undantagsfall.

    Dahls tilldelade roll som karaktärslöst exempel i artikeln är en moraliserande slutsats. Och såväl marknader som lönsamheter återfinns i konstvärlden i allsköns skepnader.
    Konsten, diskussionen och manifesten fungerar självreferentiellt och skapar tomhet. Precis som de radikala politiska idéerna är abstraktioner, är även konsten det. Konstens esteticism utesluter utfästelser om moral, ansvar, heder – annat än som en fingerad rörelse, en stum bokstav som visserligen går att uttala, men den säger ingenting. (Den abstrakta disjunktionen).

    Så, den politiskt radikala hållningen (som Dahl övergav), är liksom konsten formad av modernitetens utopier – de är bägge sekulära varianter av kristendomen!
    Den fatala paradoxen är alltjämt verkande.

    Berthel Martinson

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree