Utställning: Dräkter från Downton
Recension, Utställningar söndag, december 9th, 2012Dräkter från Downton, -herrskap och tjänstefolk i fakta och fiktion
Hallwylska museet, Stockholm
5 oktober 2012 – 6 januari 2013
—
Den engelska ITV-serien Downton Abbey är omåttligt populär. Adelsfamiljen Crawley och deras tjänstestabs öden och äventyr på familjegodset Downton Abbey under 1910- och 20-talen följs av miljoner tittare världen över. SVT sänder för närvarande den tredje säsongen. På veckans bästa sändningstid, och jag tror inte att någon enda person kan ha undgått dess existens, oavsett om man, som jag, följer serien slaviskt eller inte. Downton Abbey har tagit plats i vårt kollektiva medvetna och blivit en gemensam referenspunkt.
Det har man märkt av på Hallwylska museet i Stockholm. Hallwylska museet visar hur en av Stockholms mest exklusiva privatbostäder såg ut under samma tid som Downton Abbey utspelar sig. Hallwylska palatset uppfördes som vinterbostad för Wilhelmina och Walther von Hallwyl 1893-98, och de donerade det till staten som museum 1920. Museet är tänkt att vara som en tidskapsel, och man har därför gjort så få ingrepp och så lite musealisering av miljöerna som möjligt. Man ska helt enkelt kunna gå omkring i den överdådigt lyxiga våningen och se hur en adelsfamilj levde. På senare tid har personalen på museet allt oftare fått höra kommentarer om hur mycket miljön påminner om slottet Downton Abbey. Det här tog museet fasta på. Man hörde av sig till ITV och bad att få låna in ett antal dräkter till en utställning.
Dräkterna är antagligen en av de främsta anledningarna till att serien blivit så populär. Lady Grantham och hennes döttrar bär fantastiska klänningar skapade av kostymören Susannah Buxton. Det är dock bara ungefär en tredjedel av dräkterna som har sytts upp specifikt för serien, de andra är dräkter som sytts upp för andra produktioner och återanvänts, och originalklänningar från tiden. Att skräddarsy alla dräkter skulle ha blivit alldeles för dyrt. Det rör sig nämligen om ett stort antal dräkter, vilket alla vi som sett serien vet. En överklassdam i det edwardianska England kunde byta kläder upp till sex gånger om dagen. Tjänstefolket och de manliga karaktärerna har inte så många olika ombyten, och deras kläder speglar inte heller modets utveckling på samma sätt. De har därför kunnat återanvändas i inspelningen av seriens fjärde säsong som nu är i full gång, och det var inte möjligt att låna ut dem till Hallwylska museet. Tyngdpunkten i utställningen ligger på de klänningar som bärs av de fem kvinnorna i familjen Crawley. Endast två av de totalt 21 dräkterna visar hur någon ”below stairs” var klädd, och inga mansdräkter finns med.
I Hallwylska museets salar sitter och står nu dockor iklädda dessa kreationer, arrangerade så att de verkar vara frusna mitt i en pågående scen. Det fungerar fantastiskt bra. Miljön och dräkterna stärker varandra. Man kan plötsligt föreställa sig den Hallwylska paradvåningen som ett hem fyllt av liv och rörelse, och inte bara som en historisk miljö. Dräkterna är utformade som en del av den tidens formspråk, och för att bäras i salar som de i Hallwylska palatset. Utställningen har varit en stor publikframgång, och det har varit svårt att få biljetter till de guidade turerna. Men trots den påtagliga trängseln bland besökarna i salarna uppstår en känsla av att det är vi som är gäster i deras värld, och att vi är absolut helt fel klädda. Det är vackert, det är effektfullt och det är underhållande. Det är en illusion som fungerar, och eftersom det verkar vara poängen med det hela är det en mycket bra utställning. Men det är också den illusionen som är det största problemet i utställningen.
Som redan titeln visar är det här en utställning som rör sig i något slags gränsland mellan fakta och fiktion. Förutom dräkterna från serien visas också en del dräkter från Hallwylska museets egna samlingar. Alla dräkter presenteras med kortare texter, där det bland annat står material, årtal och vem som burit klänningen. Här blandas och jämställs historiska föremål, museets egna dräkter, med samtida tolkningar av historiska dräkter. Texterna är utformade på likande vis oavsett om de berättar om Lady Ediths eller Wilhelmina von Hallwyls klänning, och det faktum att det ena är en verklig person och det andra en påhittad karaktär synliggörs inte alls. Att det ena är fakta och det andra fiktion problematiseras inte på något sätt. Det finns en folder med lite mer utförlig information. Där berättas kortfattat om den edwardianska tidsepoken i England, om herrskap och tjänstefolk, deras levnadsvillkor, och, förstås, kläder. Detta ställs i relation till förhållandena i det Hallwylska hushållet.
Museet som institution, och då särskilt de statliga museerna, Hallwylska museet ligger under Nationalmuseum, har stor dignitet som förmedlare av historisk kunskap. Undersökningar har visat att folk sätter större tilltro till en historiserande utställning på en stort museum än till till exempel en tv-dokumentär eller facklitteratur, som förmedlare av fakta och kunskap. Det här gör att museerna har ett stort ansvar mot sina besökare när det gäller att tala om precis vilken berättelse det är som presenteras i en utställning. Att blanda fakta och fiktion på det här sättet, utan att problematisera det, ser jag som ansvarslöst. Oavsett hur historiskt korrekt tv-serien och dess dräkter är, så borde museet göra sitt allra bästa för att hålla isär fakta och fiktion. Kanske har man satsat alltför mycket på upplevelsen på bekostnad av informationen. Jag skulle ha önskat mig en lite bredare uppställning när det gäller vilka dräkter som visas, en problematisering av närvaron av både fakta och fiktion i samma utställning, och generellt mer information om kläderna i sig. Serien har jag ju redan sett. Efter att ha sett utställningen två gånger och lusläst materialet har jag till exempel fortfarande ingen aning om vem som tillverkade kläderna som adelsdamerna bar. Men även om utställningen är baserad på upplevelse mycket mer än på kunskap, så är den helt klart värd att uppleva.
—
Nelly Ekström är museolog
