Att läsa om fäder i jul och om att minnas

Inlagd av Agneta Hagerud Krönika måndag, december 10th, 2012

Just nu skrivs det mycket om fäder i svensk skönlitteratur. Jag har funderat på det. Är det något som ligger i tiden, eller råkar det bara bli så? Hur som helst är det en mycket intressant läsning som väcker en del frågor och funderingar. Jag tänker mig att det är utmärkt julläsning, när man förhoppningsvis har tid och ork att försjunka i en god bok. För goda böcker finns det verkligen, och jag har valt ut tre särskilt goda som jag läst och blivit tagen av. De kan varmt rekommenderas till gruppen av hårda julklappar under granen i år.

Jag börjar med det för mig självklara valet av Leif Zerns skildring av sin judiska far, Simon-ben-Leib Zernjaffsky, i boken Kaddish på motorcykel (2012). Det är en bok som är liten till formatet men som innehåller så mycket liv, både i glädje och i svårighet, att den växer sig större och större under läsningens gång. Zern beskriver sin far som en människa med förmågan att leva i två världar, att ha en fot i varje läger. Samtidigt som fadern levde i den moderna tiden och anpassade sig till det begynnande folkhemmet fortsatte han att föra den judiska traditionen vidare. Han blev en mästare på att röra sig där emellan och att skarva lite lagom i båda lägren för att få tillvaron att gå ihop. Till slut försvann han in i en namnlös tillvaro av glömska och dog ensam en natt på sjukhus, vid en tidpunkt då ingen av hans närmaste fanns där. Zern försöker minnas hans ansikte, men minnet gäckar honom. Han tröstar sig med orden:

”Att vi har svårt att minnas ett älskat ansikte är ingen olycka – det är tvärtom vår lycka att det lever i samma ögonblick det är på väg att utplånas. Pappas ansikte väntar på mig.”

Cilla Naumanns Augustnominerade bok Springa med åror (2012) har inte först och främst blivit uppmärksammad för sitt fadersporträtt, utan för sin klasskildring och tecknandet av vänskapen mellan två unga flickor. Ändå är det beskrivningen av fadern Ivan som stannat i mitt minne. Det är en djupgående skildring av relationen mellan den unga Monika och hennes far, bonden som sliter ensam med gården sen kvinnan i huset dött, som förlitar sig på sin dotters hjälp och som till slut måste sälja av mark till sommarstugor för att överleva. När Monika träffar stadsflickan Johanna försvinner hon alltmer från fadern och uppgår helt i deras nya, allomfattande vänskap. Ändå finns fadern kvar där för henne, och när hon en kväll återvänder till honom och vill bada, som de alltid gjort tillsammans, följer han med. Hon ser hur han förvandlats, hur gammal han blivit:

”Nu står han stelt och gubblikt i vattnet och ler mot mig. /../ med vita smala ben och stora knotiga knän. Men när han balanserat ut en bit och tvekat lite till, kastar han sig plötsligt vigt i vattnet och är helt orädd och sedan stannar han som vanligt länge i. /…/ Precis så glad och blöt och fri ska jag se honom den där dagen långt senare, när jag och Lasse blir kallade till sjukhusets avsides belägna och glåmiga korridor där skylten ”Rum för avsked” halkat snett.”

Springa med åror är en skönlitterär bok och det finns så vitt jag vet inga självbiografiska drag. Ändå känns fadern så levande, så tydlig. Jag kan se honom framför mig när han försöker göra allt gott för sin unga, moderlösa dotter.

Sist men inte minst rekommenderar jag Johannes Anyurus roman En storm kom från paradiset (2012), vilken är en oerhört stark bok. Från första meningen till den sista råder en kompakt, poetisk närvaro, så vacker och tragisk att jag sörjer när jag läst klart. Den handlar om Anyurus afrikanske far, P, som ville ägna sitt liv åt att flyga, åt att ge sig av: ”Det fanns en väntan inuti honom som före ett språng”, men som av olyckliga omständigheter fångades mitt i historien, i den blodiga tiden när Uganda styrdes av Idi Amin, vilket kom att prägla hela hans liv. Ett enda beslut, en förhastad avresa och tiden grep honom. Berättarrösten växlar mellan författarens nutida jag i Göteborg och återberättandet av faderns livshistoria. När fadern dött skriver Anyuru:

”Här är kroppen, den hade sin historia, den kom ur ett liv som kunde ha varit ett annat liv. Men en storm kom. Jag står bredvid min bror. Vi måste snart ringa på alarmknappen och berätta. Men vi står en stund till på varsin sida av kroppen. Jag plockar bort syrgasmasken och hänger den jämte sängen. En storm kom från paradiset. Stormen var livet.”

 Det skrivna kan återuppväcka så mycket. Så många tankar, så många frågor. En stilla smärta, om än vacker. Jag önskar att fler tar del av fäderna i mina utvalda böcker; de samtidigt älskade och ifrågasatta. Jag tänker på min egen far. Jag tänker på bonden med de torra, varma händerna som hellre ville läsa än arbeta tungt på gården. På honom och mig och djuren. De varma, ångande korna i vinterladugården, hundvalparnas sylvassa tänder och katterna som tvunget skulle komma in för kvällen innan han kunde somna. Hur han stod i dörren och lockade, vilsen utan deras loja närhet. Jag minns vad nöjd han var över att jag orkade med att arbeta tillsammans med honom på gärdena och i ladugården, och hur det stärkte mig. Med vemod kommer jag ihåg hans sista år på vårdhemmet, i rullstol, då han färdades bakåt i sitt liv och på nytt levde på gården, bar kalvar och lagade tak, medan vi satt bredvid.

Nu besöker jag pappa på kyrkogården. Han vilar under den platta stenen, ditburen från hans egen skog. Jag står där i tystnad, i vetskap om den tid som försvann men som fortfarande brusar inom oss, såsom i böckerna om Simon, Ivan och P, genom våra minnen och våra ord.

— — —

Agneta Hagerud