Några byggnader från uppväxtåren i Avesta

Inlagd av Kulturdelen Helgesson tisdag, december 11th, 2012

Genom livet har vi alla en nära relation till byggnader där vi bor, går i skola, arbetar etc. Vår upplevelse av byggnader präglas ofta tidigt i livet.

Hemifrån var det inte långt, ungefär trehundra meter fågelvägen, till min första skola (1954-58) i Avesta, särskilt inte vintertid, då vi kunde gå på isen över ån. Skolan var en stor grå byggnad i sten som såg ut som en kyrka och den kallades för Klosterskolan. Intill denna, österut, låg i vinkel ett antal röda tegelvillor med branta tak, Vinkelboda.

Klosterskolan

Skolan och tegelvillorna ligger på en ås med Salomonsån i söder och norrut, på andra sidan en väg och järnväg, flyter Dalälven. På den tiden sade vi att Klosterskolan var byggd i ”skotsk” stil och Vinkelboda i ”engelsk” stil. Vi hade inte helt fel. Skolan, i nygotisk stil, uppfördes 1880 efter ritningar av arkitekt Adolf Kjellström från Örebro och byggmästare Albert Bergström. Bakom tjänstemannavillorna som byggdes 1948 stod arkitekt Ralph Erskine.

Klosterskolan är numera byggnadsminnesförklarad och i länsstyrelsens (Dalarna) beslut beskrivs skolans historia: ”I Klosterskolan inrymdes förutom skolsalar för småskola, flickskola och gosskola också bostad för en gift lärare och rum för två ogifta lärare. Varje skolsal är försedd med separat entré, avklädningsrum och materialrum. Skolsalarna har stora fönster vilka sörjde för gott ljusinsläpp. Året då skolan togs i bruk, 1880, undervisades 178 barn”.

På 1950-talet fanns där fyra klasser med hundratalet elever och åtminstone en lärarbostad fanns kvar.

Klosterskolan är byggd av slaggtegel, en biprodukt och ett vanligt byggnadsmaterial för orter med järnframställning. I Avesta utvecklades ett hantverk med olika slaggtegelformar och resultatet kan ses i byggnadens detaljer och utsmyckning, särskilt fönster- och dörromfattningar. Klocktornet på taket har ett fungerande Stjärnsundsurverk från tiden före 1830.

När rasten var slut fick en elev springa runt skolan och ringa in med en relativt stor klocka med kläpp. Jag minns att det var ganska tungt för späda barnarmar.

Vinkelboda

På uppdrag av Avesta Jernverk och tillsammans med arkitektvännen Anders Tengbom (son till arkitekt Ivar Tengbom) ritade  Ralph Erskine tjänstemannabostäder som låg i vinkel inramande ett grönområde som sluttade ner mot ån och asymmetriska tak som förstärkte denna glidande rörelse. Ljusrött tegel var det dominerande byggnadsmaterialet, men det förekom också inslag av skiffer och kalksten. I slutändan uppfördes sex hus (två typer) av Erskine och ett av Tengbom.

Några av mina klasskamrater bodde i Vinkelboda och inomhus tyckte jag att den öppna planlösningen var elegant och imponerande. Genom åren har Vinkelboda förblivit ett av mina favoritområden.
I det närbelägna samhället Fors finns också några av Erskines skapelser.

Aaltohuset

1960 började jag i läroverket och på vägen dit passerade jag då varje dag en omfattande byggarbetsplats, belägen på en höjd, där man anade ett storbygge. 1961 invigdes ”Sundh-center” (efter byggmästare Ernst Sundh) eller ”Aaltohuset” som det nu heter.

Byggnaden kallades också för det ”Blå huset” eftersom fasaden var klädd med azurblå porslinsstavar och inspiration till det lär den världskände finska arkitekten Alvar Aalto ha fått från en resa till Bagdad.

Arkitekt Albin Stark var medskapare till detta verk. Aalto och Stark etablerade redan på fyrtiotalet ett samarbete.

Det var en centrumanläggning med butiker, restaurang, bostäder och kontor. Höghusdelen var åtta våningar hög och avslutades med en snedskuren profil och nedanför låg två trevåningsflyglar. Tillsammans utgjorde de ett asymmetriskt kvarter.

I bottenvåningen låg ”Blå baren” där vår gymnasistförening i mitten av 1960-talet anordnade fester med inbjudna och på den tiden ganska okända artister som Robert Broberg och Cornelis Vreeswijk.

Aaltohuset är alltså en av två byggnader (1946 byggdes en utställningspaviljong signerad Aalto i Hedemora, men den revs samma år) av Aalto som uppfördes i Sverige. Man kan ju fråga sig varför det blev så få. Kanske ligger det en del i författaren Göran Schildts karaktäristik av Alvar Aalto som ”En vild finne i ett mesigt Sverige”.

Två tidigare projekt i Avesta som inte blev av var Johnsoninstitutet – Aalto blev på 40-talet nära vän med Jernverkets ägare, generalkonsul Axel Axelson Johnson – samt Akropolis, en centrumanläggning med monumentalbyggnader, placerade på Markustorget mitt i staden.

När jag 1968 flyttade till Uppsala kom jag att tillbringa en del tid på Västmanlands-Dala Nation. Nationshuset som byggdes 1965 var det andra av Alvar Aaltos verk i Sverige och byggmästare var morasonen Anders Diös.

Men det är en annan historia.
—

Text: Bo Helgesson, författare till Uppåt väggarna Guide till arkitekturen i Örebro.
Foto: Wikipedia