Roman: Madame Bovary

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur torsdag, december 13th, 2012

Madame Bovary

Gustave Flaubert

Översättare: Anders Bodegård

Bonniers. 368 sidor. Har utkommit.

Betyg:

Den första moderna romanen har den kallats. Författaren själv lär ha sagt att det rör sig om ”en roman om ingenting”. Men något handlar den väl ändå om? Jovisst, men inte är det mycket till story. En ung man läser till läkare. Det går sådär, men han får en begränsad legitimation och tar tjänst i provinsen. Där träffar han en vacker bonddotter som i läkaren ser en möjlighet att komma bort från en torftig tillvaro. De gifter sig. Mannen är till freds. Det är inte hustrun. Hon läser romantiska romaner, hon konsumerar lyxartiklar, hon tar sig älskare. Men verkligheten kan aldrig svara mot drömmarna. Till sist blir situationen ohållbar. Hon sväljer en grabbnäve arsenik och dör en plågsam död. Inte långt senare dör mannen. Deras lilla dotter skickas till ett bomullsspinneri för att förtjäna sitt uppehälle. Slut.

En roman om ingenting? Ja, om man jämför med föregångarna och deras utstuderade intriger och spektakulära händelser. Om man tar bort allt sådant ställs författaren inför en rejäl utmaning: Hur ska man kunna skildra livets banalitet utan att själv bli banal? Hur ska man få ”ingenting” att engagera läsaren? Svaret är: genom det konstnärliga uttrycket. Med sin stilkonst skulle Gustave Flaubert betvinga läsaren. Och han lyckades. Madame Bovary är konstnärens seger över materialet. Sällan eller aldrig har så mycken vardagsbanalitet förmedlats med så stort raffinemang. Och sällan eller aldrig har livets trivialitet fått ett så ciselerat uttryck. Och när det gäller intelligent elakhet är det väl egentligen bara Robert Musil som har kunnat ta upp kampen med Flaubert. Madame Bovary är verkligen en underbart elak – och rolig – roman där man ideligen förvrider munnen till ett leende.

Till det moderna hör också Flauberts vilja att vara osynlig i sitt eget verk. Skoningslös och opersonlig skulle han förmedla händelserna utan att kommentera dem och tala om för läsaren vad hon skulle tycka och tänka. Med Flaubert etableras idealet att ”visa” i stället för att ”berätta”. Men hur ska man som författare bli osynlig? Ett sätt är att gömma sig bakom karaktärerna, att skjuta dem framför sig som ett filter för iakttagelser och värderingar. Som läsare får vi se och uppfatta vad de ser och uppfattar – för att sedan dra våra slutsatser. Men helt konsekvent är nu inte Flaubert – och naturligtvis är det ytterst han som styr oss i egenskap av romanens konstruktör.

Men Madame Bovary var trots sitt banala ämne ingen okontroversiell bok när den publicerades i Napoleon III:s Frankrike. Flaubert blev rent av ställd inför domstol, anklagad för osedlighet. Problemet var just hans stilkonst. Åklagaren kunde ingenstans finna att författaren tog avstånd från Emmas otrohet och ansåg därför att han stod bakom den. Men försvaret sköttes skickligt och Flaubert frikändes – dessutom med motiveringen att han kom från en god familj och kunde förväntas bättra sig … (till skillnad från den samtidigt åtalade Baudelaire). Kanske var det också så att Flaubert fick tjäna som förevändning för att försöka sätta dit den regimkritiska tidskrift där romanen först gick som följetong 1856. Man kan inte heller komma ifrån att Madame Bovay trots sitt till synes inskränkta ämne rymmer vass samhällskritik. Romanens segrare är affärsmannen Lheureux och apotekaren Homais, båda lika skrupelfria. Inte minst den senare framstår som en värdig representant för det modernitetens borgerskap som bar upp Napoleon III:s diktatur. Apotekarens floskulösa svada är utan slut, han dryper av självgodhet och hyckleri – och romanens sista mening förkunnar med fullständigt förintande ironi: ”Han har just fått hederslegionen.”

Emma är ingen karaktär att sympatisera med, men man får nog ändå säga att hon har rätt i sin uppfattning att den franska provinsen är en ledsam historia. Världen enligt Flaubert är nämligen en torftig inrättning där man gör bäst i att skruva ner förväntningarna – även om det tar emot.

Finns då ingen sympatisk figur i denna roman? Presenteras ingen hållbar livshållning? Jo kanske, men det sker i skymundan. Det handlar om det illusionslösa och närmast stoiska ideal som representeras av läkaren Larivière och av den strävsamma gamla bondkvinnan som med likgiltigt förakt tar emot en statlig medalj. Båda har genomskådat världen och insett att det bara är i arbetet man kan finna sin värdighet.

 

 

 

 

Madame Bovary har översatts åtskilliga gånger till svenska. För den idag mest spridda står Greta Åkerhielm. Annars har Bengt Söderberghs version haft gott rykte. Så behöver vi verkligen ytterligare en? Efter att ha tagit del av Anders Bodegårds nyöversättning är jag beredd att obetingat svara ja. Vi behöver ingen ny översättning i största allmänhet – men vi behöver den här.  Bodegård är den i särklass mest texttrogne av dem som jag sett. Det gäller ordval och meningskonstruktioner och originalets kursiveringar. De senare kan vara nog så viktiga då Flaubert bland annat använder dem för att indikera hur en viss karaktär formulerar sig och hur vårt tal tenderar att färgas av färdiga fraser: ”När väl bandaget var lagt inbjöds läkaren av monsieur Rouault själv att få sig något till livs innan han for.” Bodegård går också fri från den vanliga översättarsjuka som yttrar sig i en vilja att ”förbättra” originalet, till exempel genom att variera ord och uttryck som i originalet inte varieras eller genom att brodera ut texten. Efter sin död blir Charles Bovary obducerad av läkaren Canivet: ”Il l’ouvrit et ne trouva rien.” Åkerhielm anser sig behöva reda ut saken och översätter: ”Han obducerade Bovary, men fann ingenting misstänkt i kroppen.” Det är naturligtvis en korrekt tolkning av den faktiska innebörden. Problemet är bara att den symboliska övertonen och Flauberts infernaliska ironi därmed går förlorad. Bodegård översätter precis som det står: ”Han öppnade honom och fann ingenting.” Ja, så lyder domen över den arme Charles Bovary i grym sammanfattning.

Madame Bovary är verkligen en enastående roman. När man väl läst den återvänder man gärna och gör nedslag i stort var som helst för att på nytt gotta sig åt Flauberts obarmhärtiga analyser, dräpande formuleringar och knivskarpa bildspråk.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.