Tillbaka till rapportboken
Essä onsdag, december 19th, 201260-talets rapportbok utgör en outnyttjad inspirationskälla och väcker intressanta och aktuella frågor om estetik, författarrollen och tendensens roll inom litteraturen. Det menar journalisten och litteraturvetaren Magnus Gustafson.
Begreppet rapportbok är förknippat med 1960-talets vänstervåg då det blev viktigt att som intellektuell ta ställning i politiska händelser och använda journalistiken och litteraturen för att skapa medvetenhet och bilda opinion i syfte att skapa politisk förändring. En inflytelserik rapportbok var Jan Myrdals Rapport från kinesisk by som fick stort internationellt genomslag när den utkom först 1963, och sedan som pocket 1967, och blev översatt till många olika språk. Men rapportboken och den dokumentaristiska genren har äldre rötter än så. 
Den har sina historiska föregångare i 1800-talet då vetenskapsmän och journalister började ge sig ut för att samla in och dokumentera folkets röster och skildra dittills okända levnadsförhållanden i syfte att åstadkomma en förändring av samhället. Friedrich Engels Conditions of the Working Class in England (1844), Henry Mayhews London Labour and The London Poor (1861), Isidor Kjellbergs reportage från Sundsvallsstrejken 1879 samt August Strindbergs Bland franska bönder (1889) är några tidiga dokumentaristiska verk.
Den här artikeln riktar fokus mot en viss typ av rapportböcker som kom ut i Sverige under 1960-talet. Det handlar om böcker där vänsterintellektuella, journalister och författare, åker till en icke-central plats för att skildra en kommunistisk rörelse eller ett kommunistiskt samhälle. Artikeln hämtar exempel från förutom nämnda Jan Myrdals Rapport från kinesisk by även Anders Ehnmarks Rapport från det röda Emilien. Italiensk kommunism (1969) samt Hans Axel Holms Rapport från Neustadt, DDR. En exempelsamling (1969).
Även om ramberättelsen och tematiken för den här typen av rapportböcker präglas av kalla kriget och behöver uppdateras för den globala kapitalismen, finns det mycket i den här traditionen som kan vara intressant för en ny generation av samhällsengagerade journalister och författare att hämta inspiration ifrån. Rapportboken väcker intressanta och aktuella frågor om estetik, författarrollen och tendensens betydelse inom litteraturen.
Författarrollen
Rapportboken utmanar den gängse synen på författarrollen och gör upp med ett romantiskt diktarideal. Den utmärks av att författaren håller sin egen person i bakgrunden och i stället låter folk tala för sig själva genom autentiska berättelser, eller personliga vittnesmål. Jan Myrdal och Hans Axel Holm framträder endast i jagform i sina förord. Här skapar den förstnämnda sig själv som en känslokall rationalist. Han skriver att han har strävat efter att göra intervjusituationen så kylig, klinisk och saklig som möjligt.
I en intervju utvecklar han sin syn på författarrollen. Han polemiserar mot det etablerade romantiska diktaridealet – författaren som vaknar upp en morgon med en helt ny och genial idé, bara för att upptäcka att hundra andra har tänkt detsamma. Myrdal säger att han skulle kunna få hela dagen till att gå med att skapa psykiska spänningar mellan sig själv och sin hustru Gun Kessle och sedan skriva om det. Men det skulle vara falskt, menar han. Den författare som arbetar med interpersonella själsliga relationer arbetar med ett falskt liv och en falsk verklighet, hävdar han. Författaren ska inte sättas i särställning, enligt Myrdal. Författaren är ingen siare eller profet. Arbetet är det väsentliga. De romantiska idéerna om diktarens själsliv gäller inte. Verkligheten är den sociala verkligheten, fortsätter Myrdal. Och verkligheten är förnuftig. Författaren kan aldrig komma utanför det förnuftiga.[1]
DN-journalisten Hans Axel Holm berättar i en intervju att han medvetet valt att distansera sig från den traditionella journalistrollen då han skrev sin rapportbok. Boken var en uppgörelse med den konventionella kåserande intervjustilen som han tidigare använt sig av. En utgångspunkt för arbetet var att han tröttnat på det insvepta, artificiella och briljerande sättet att skriva på med ett falskt språk.[2]
Anders Ehnmark, Expressens dåvarande korrespondent i Rom, intar i sin rapportbok en mer traditionell författarroll och huvudtexten skulle kunna karakteriseras som konventionell nyhetsprosa där författaren själv filtrerar materialet med en typ av abstrakt teoretisk analys, som Myrdal vänder sig emot i sin bok.
Även om rapportboken utmanar den etablerade synen på författaren och journalisten är den här nedtonade och tillbakadragna rollen inte alls oproblematisk. Det går att argumentera för att det ingår i Myrdals retoriska projekt att skapa sig själv som en känslokall rationalist i förordet. Författaren etablerar sig på det här sättet som kungen i jagform som är i kontroll av kunskap och makt enligt en flerhundraårig konvention inom västerländska reseskildringar. I sin studie av reseskildringar, Imperial Eyes. Travel writing and transculturation (2008), använder Mary Louise Pratt begreppet ”the monarch-of all-I-survey-scene” för den här typen av etableringsscen.[3] Annika Olsson pekar i sin avhandling om rapportboken, Att ge den andra sidan röst – rapportboken i Sverige 1960-1980 (2002), på hur Myrdal skapar sig själv som kung när han skriver att han ser och återger i komprimerad form ”allt material som stått att uppbringa i denna by om denna by”.[4]
Den nedtonade författarrollen riskerar med andra ord att bli en del av en gammal förtryckande imperialistisk struktur. En väg ur den här problematiken kan vara att som författare öppet redovisa sin bakgrund och biografiska relation till den plats och den grupp som ska skildras. Att träda fram och göra sig synlig kan vara ett sätt att öppna upp för ett jämlikt möte. Om författaren förväntar sig att andra ska delge sina livsberättelser är det väl inte mer än rätt att han eller hon också säger något om sig själv inledningsvis. Nyligen hörde jag ett föredrag av en aktivist i Örebro Afrikagrupp som besökt Kapstaden och intervjuat en partnerorganisation som arbetar med uppsökande verksamhet för att förebygga spridningen av hiv och aids. I studiebesöket ingick att även Afrikagruppernas representanter skulle berätta som sig själva och varför de valt att engagera sig i internationellt solidaritetsarbete. Det här sättet att försöka skapa ett jämlikt möte mellan aktivister från olika delar av världen borde kunna tjäna som föredöme för hur en rapportboksförfattare ska förhålla sig till den plats och den grupp som han eller hon ska skildra.
Jämfört med Jan Myrdal är Hans Axel Holm mera öppen när det gäller hans egna personliga relation till platsen och gruppen som han skildrar. I en intervju berättar han att hans mor kommer från Neustadt och att han länge funderat på att skriva en bok om staden. Han säger att han själv haft möjlighet att växa upp i Neustadt. Tre år gammal, 1936, var Holm på besök hos sina släktingar i staden.[5] Förutom att Holms transparens och öppenhet i sig själv alltså bidrar till att skapa möjligheter för ett jämlikt möte aktualiserar också författarens biografiska uppgifter även frågan om vilken betydelse författarens faktiska relation till sitt stoff eller material har för resultatet.
Jag tror att det spelar roll för att Holm har byggt upp en personlig relation till Neustadt när han skriver sin rapportbok. Den kunskap och förförståelse som han bär med sig bidrar till att platsen och invånarna inte reduceras till en projektionsyta för vissa på förhand givna schabloner eller föreställningar utan att Neustadt får framträda med all sin komplexitet, med förtjänster och brister. Det faktum att författaren har byggt upp en sådan här personlig relation tror jag också bidrar till att skildringen inte bara handlar om hur den lilla östtyska staden genomkorsas av världshistorien utan också lyfter fram sådant som kan uppfattas som vardagliga trivialiteter, men som kan ge flera nyanser och dimensioner till rapportboken.
Tendensen
Innehållet i rapportboken bör vara politiskt slagkraftigt, ge alternativ information, vara subversivt verksam och förmedla historier om orättfärdighet. Ämnet är inte fritt. Det slår Marianne Thygesen fast i sin studie av rapportboken från 1971.[6]
Tendensen och det politiska ställningstagandets roll är central för rapportboken. Själva syftet med den här typen av rapportbok är att bryta provinsialismen och öka medvetenheten om omvärlden och skildra de underordnades organisering och kamp för ett rättvist och solidariskt samhälle. Det är svårt att tänka sig en sådan här typ av rapportbok utan tendensen. Den är en del av rapportbokens dna, inbäddad i själva formen. Det är som Ivar Lo-Johansson skriver, då han argumenterar för att tendensen befrämjar litteraturen: tendensen finns i språket och i hela bokens andedräkt. Men det behöver inte betyda att det finns något tydligt uttalat rättesnöre i berättelsen. I stället kan tendensen handla om vilket syfte och vilken drivkraft som författaren hade när han eller hon skrev boken.
Ivar Lo-Johansson tar upp Cervantes Don Quijote som exempel. Romanen skrevs som ett angrepp på riddarromanerna. Det var tendensen som gav Cervantes uppslaget och styrkan till att skriva den. Trots att det numera sällan skrivs några riddarromaner lever Don Quijote kvar som ett stort konstverk, tack vare motivets tendens, menar Ivar Lo-Johansson.
Tendensen är inte bara en romans moral utan också romanens estetik. En roman utan tendens, hur estetiskt nätt och tilltalande den i språk och handling eljest kan vara, är tom. Den är det därför att den saknar mening.[7]
På samma sätt är det med rapportboken. Själva formen har uppstått genom författarens drivkraft att skildra de underordnades kamp för ett bättre samhälle. Samtidigt som tendensen och ställningstagandet utgör en vital del av rapportboken är den inte oproblematisk. Det faktum att Myrdals bok är så konsekvent strukturerad efter ett särskilt ideologiskt program är både en styrka och en brist ur en rent litterär synpunkt. Det revolutionära budskapet är bokens andedräkt, för att tala med Ivar Lo-Johansson. Men som den revolutionära tendensen ger verket kraft innebär den en begränsning genom sitt endimensionella och entydiga budskap. Sprickorna, som ska ge verket liv, saknas. I stället blir boken en tättslutande förpackning där läsaren beordras stiga in och sedan titta i en viss riktning.
Magnusson/Grönberg är kritiska mot att Myrdal framställer byn och dess invånare som idé snarare än som enskilda existenser och att platsen är utvald för att den uppfyllt på förhand uppställda kriterier för den typ av berättelse som författaren velat skriva.[8] Resonemanget skulle kunna tolkas som en invändning mot själva tendensen i sig, som jag alltså menar är inbäddad i själva rapportbokens form och idé. Men resonemanget skulle också kunna kopplas till en postkolonial kritik som handlar om att de underordnade ofta reduceras till representanter för De Underordnade, och att de därmed inte ingår i en fullbordad talakt eftersom de inte får tala som sig själva utan enbart som representanter för ett fenomen eller en grupp.[9]
Jan Myrdals rapportbok är uppbyggd som en serie revolutionära dokumentärnoveller som kan läsas var för sig medan Hans Axel Holms dito är en mosaik av olika fragment eller ett collage som bildar en större komplex helhet. Budskapet blir inte lika entydigt som hos Myrdal. Här hörs olika disparata röster som talar från olika positioner med olika bakgrund, intressen och syften. Om budskapet hos Myrdal är revolutionärt är det kanske hos Holm snarare ett resonemang kring vilka svårigheter och möjligheter som finns när det gäller att skapa ett socialistiskt system i praktiken. Som läsare får man lägga ihop de olika delarna och dra sina egna slutsatser. Det här är givetvis både en styrka och en svaghet. Holms bok slår inte lika hårt och direkt som Myrdals, men kanske verkar den inuti läsaren under en längre tid.
Holms rapportbok aktiverar läsaren på så sätt att det hela tiden blir viktigt att vara uppmärksam på vem som står som avsändare för de olika budskapen för att kunna värdera dem och sedan skapa sig en bild av den östtyska småstaden. Man skulle kanske kunna referera till Ivar Lo-Johanssons synpunkt att tendensen inte nödvändigtvis är uttalad bokstavligen av en central gestalt i berättelsen utan att den kan handla om något som ligger mellan raderna i boken. För Holms del förefaller det som att själva syftet varit att skildra tillvaron i den östtyska småstaden så nyanserat som möjligt, såväl ur ett existentiellt som politiskt perspektiv.
Tematiken
Den kollektiva utopin om ett rättvist samhälle är en tematik som på olika sätt präglar berättelserna i 60-talets rapportböcker. Även om det kalla kriget har ersatts av global kapitalism och begrepp som tredje världen, centrum och periferi inte är giltiga eller har fått en annan innebörd går det ändå att hämta inspiration från den här mer generella och övergripande tematiken. Kampen för ett rättvist samhälle går vidare om än i nya former. Behovet av en kollektiv utopi om en rättvis världsordning är ännu större nu när världen präglas av växande klassklyftor och allt sämre villkor för arbetarklassen som kollektiv samtidigt som den nyliberala diskursen lägger fokus på den individuella drömmen, jagets lyckade förändring och den individuella klassresan och blir ett sätt att dölja ett annat tal om klassen som kollektiv och en ideologisk kritik av ett orättfärdigt system.[10] Behovet av en kollektiv utopi om ett rättvist samhälle är med andra ord minst lika stort på 2010-talet som på 1960-talet.
Rapport från kinesisk by genomsyras av en rörelse från mörkret till ljuset. Det handlar om revolutionen, och vägen till makten, vilket också är namnet på första kapitlet. Minnet av kampen mot det tidigare kapitalistiska systemet bildar en mörk fond mot vilket det kommunistiska samhället kan lysa. Ehnmarks bok, som skildrar provinsen Emilia i Norditalien där kommunistpartiet sitter vid makten på det lokala planet, skiljer sig från Myrdals bok genom att den inte på samma självklara sätt uppvisar en samlad rörelse från mörker till ljus, där ljuset representeras av det kommunistiska samhället. Visserligen skulle den kinesiska röda arméns krig mot KMT kunna sägas ha sin motsvarighet i de italienska kommunisternas heroiska partisankrig mot fascisterna. Men studentrevolten, majupproret i Frankrike och den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien är händelser som gör att partiet vid den här tiden tvingas ompröva sin strategi.
Inte heller hos Holm finns någon entydig rörelse från mörker till ljus, även om den officiella östtyska historieskrivningen säger att DDR befriades från fascismen av Sovjetunionen och nu är ett demokratiskt socialistiskt land. Holms bok kan sägas problematisera och ge olika perspektiv på ett officiellt narrativ som handlar om att en stat definierar sig själv som en kollektiv utopi. De olika karaktärerna i boken har olika utgångspunkter och förhåller sig på olika sätt till den här officiella beskrivningen. Den rättrogne kommunisten Rudolf Schliemann upprepar flera gånger, något år före invasionen i Tjeckoslovakien, att ”i socialistiska länder lever bara fredsvänligt folk” och ”inget socialistiskt skall någonsin angripa ett annat med vapen”[11] medan Arthur Öhlscheid anser att kapplöpningen med Västtyskland för att öka det materiella välståndet är inskränkt och efterlyser internationell solidaritet i en värld där många svälter.[12]
Det som förenar de här tre böckerna tematiskt är att de handlar om samhällen som under bara några decennier genomgått genomgripande förändringar och där dessa kan återges av enskilda människor av kött och blod i form av autentiska berättelser. Den här gemensamma tematiken kan vara en viktig förutsättning för att samhällsskildringarna fungerar. När den amerikanske journalisten Studs Terkel lät sig inspireras av Jan Myrdal och gav ut en rapportbok från Chicago drog han efteråt slutsatsen att en svaghet med hans rapport jämfört med Myrdals var att det amerikanska samhället inte hade upplevt så genomgripande förändringar som det kinesiska, skillnaden mellan förr och nu var inte lika markant och invånarna i Chicago uppvisade inte heller någon klar historisk förnimmelse.[13]
Det här pekar alltså mot att det är gynnsamt om gruppen och platsen som ska undersökas kan återspegla en historisk rörelse och process och sätta det nutida politiska skeendet i perspektiv, därmed inte sagt att det måste vara en historisk rörelse som går från mörker till ljus, eller som pekar i en viss typ av ideologisk riktning, kanske kan det också i vissa fall handla om att som författare och journalist vara uppmärksam och fånga upp ett historiskt skeende eller en process som inte varit synlig vid en första anblick.
Ett exempel på hur genomgripande förändringar kan gestaltas genom autentiska berättelser av människor av kött och blod är när den 59-årige grottbyggaren och bonderevolutionären Mau Ke-yeh ser tillbaka på sitt liv i revolutionens tjänst och berättar att alla måste ta ansvar för revolutionen och att den pågår utan uppehåll även om den går över i olika stadier.[14] Eller den gamle partisanen Luciano Grossi som säger att han försvarade den tysk-ryska pakten, förstod det finska kriget och Ungern, men som nu fördömer Sovjets invasion i Tjeckoslovakien.[15]
Eller Robert Schröder från Neustadt som gick med i kommunistpartiet redan 1909 och som berättar om det sista officiella mötet 1932 innan partiet förbjöds. Det ger en glimt av hur lilla Neustadt stått mitt i det världspolitiska skeendet under 1900-talet när nazism och kommunism avlöst varandra.[16]
En mer problematisk aspekt när det gäller tematiken i de här rapportböckerna handlar om genus. I Myrdals Rapport från kinesisk by utgör kvinnorna ett särskilt avsnitt i boken och blir på det sättet ett undantag från en manlig norm i verket. Antagligen avspeglar det här värderingar hos såväl det kommunistiska Kina som hos författaren vid den här tiden.
I det avsnitt där kvinnorna kommer till tals uttrycks ändå radikala tankar om jämställdhet. Som när kvinnopionjären Li Kuei-ying berättar om när hon år 1953 blev ansvarig för ett kvinnligt arbetslag i jordbrukskooperativet och ville sätta kvinnomassorna i rörelse och få dem at bryta sig loss från det förflutna.[17]
Estetiken
En återkommande kompositionsprincip för rapportboken är montagetekniken, en teknik som också är karakteristisk för hela den dokumentaristiska genren, enligt Rolf Yrlid.[18] Intervjuer, monologer, citat från diverse texter, kopior av protokoll, tidningsurklipp, fotografiska bilder och olika sociologiska data är några exempel på material som ingår i montagen. Det sätt på vilket rapportboksförfattaren klipper och klistrar och använder eget och andras material och upphittade dokument är i högsta grad aktuellt i en tid som präglas av en samplingskultur som utmanar en traditionell syn på originalitet och skapande. Ofta domineras kulturlivet ändå av traditionalistiskt-reducerande förväntningar om vad en film, en bild, en bok, eller en text ska vara.
Den dokumentbaserade tyske filmaren Harun Farocki har berättat i en intervju om hur en av hans filmer nekades visningscertifikat eftersom dess bedömare inte såg den som ett estetiskt projekt.[19] Senast nu i höst blossade det upp en debatt om den prisade poeten Johan Jönson som använt citat från en radiodokumentär av journalisten Marie Lundström i inledningen av diktsamlingen Livdikt (2010). Lundström menade att det förklenade Jönsons insats att han använt det här materialet, och dessutom borde han ha bett om lov först. Men Jönson svarade att han är del av en samplingskultur och att han aldrig ber om lov när han tar andras material. Genom att klippa och klistra från olika material skapas effekten av olika språkspel som står mot varandra, förklarade poeten sitt arbetssätt.[20]
Att arbeta med montage av olika typer av dokument utmanar den traditionella idén om att konsten enbart handlar om hantverksmässig virtuositet – att till exempel visa upp att ”man kan skriva”. Den dokumentorienterade konstnären eller författaren är inte en nostalgiker som drar sig tillbaka till det förflutna, utan någon som öppnar upp olika tider och betydelselager genom att skapa en överföring och komponera dokumenten på ett visst sätt, skriver Grönberg/Magnusson.[21]
Oberoende av vilket författarens syfte varit fyller montaget flera funktioner, fortsätter Grönberg/Magnusson. ”(D)et aktiverar och myndigförklarar läsaren genom att överlåta en del av arbetet (att binda ihop och dra slutsatser) åt honom eller henne”, skriver de.[22] Att öppet redovisa källor och material i stället för att återberätta eller redogöra för fakta och företeelser skapar dessutom förtroende och förstärker autenticiteten. Men såväl Annika Olsson som Grönberg/Magnusson anser att det här genrespecifika inte utnyttjas fullt ut i rapportböckerna. Grönberg/Magnusson spekulerar i om detta kan bero på att författarna har haft en övertro på ”rak” kommunikation eller information och att de blandat ihop det ”dokumentära” med det ”dokumentaristiska” och inte insett vilka möjligheter som den dokumentaristiska metoden erbjuder ur ett såväl estetiskt som politiskt perspektiv.
Även om det finns mycket att utveckla när det gäller montagetekniken i 60-talets rapportböcker finns ändå en rad intressanta exempel på den här kompositionsprincipen.
Ehnmarks rapportbok, som på många sätt påminner om ett traditionellt reportage, innehåller ändå en rad kreativa dokumentaristiska inslag. Ett exempel är ett insprängt citat från en väggtidning i Reggio som dyker upp mitt i den löpande texten:
AKTIONSKOMMITTÉERNA I FABBRICO KÄMPAR/SOM SOVJETERNA I PETERSBURG./AGITATIONSKOMMITTÉN ÄR UTSÄDET./FÖRSAMLINGEN ÄR JORDEN./FRÅN MASSORNA TILL MASSORNA./KULTUR TILL ARBETARKLASSEN – NEJ! / ARBETARKULTUR – JA! /REVOLUTIONEN SEGRAR MED GEVÄRET.[23]
Ett annat kreativt dokumentaristiskt grepp är när Ehnmark väljer att låta partifunktionären Vanni Orlandini läsa ur sin dagbok vad han gjort under föregående vecka, den 11-17 november 1968. Författaren noterar att det står skrivet ”JOHNSON NO” på kanten på dagboken.
Måndag solidaritetsmöte på rådhuset för Vietnam klockan tio. […] Tisdag möte på federationen klockan tio. […] Onsdag morgon möte med professor Corghi om katolikerna. […] Torsdag […] Rundresa till alla tjugo sektionerna. […] Fredag morgon programmet omkastat på grund av fascisternas attentat mot partiets bokhandel. […] Lördag. Åkte runt hela området för att förbereda för söndagens demonstration i Reggio […] Söndag morgon runt i sektionerna för att kolla medlemsinskrivningen.[24]
Myrdal använder inte några autentiska dokument i sin bok. Däremot varvas vittnesmål med sociologiska data och avskrifter av olika dokument och statistiska uppgifter. Det kan handla om tabeller med prislistor på matvaror,[25] en tabell över premier till ”förtjänta arbetare 1961”, [26] eller, precis som hos Ehnmark, utdrag ur dagböcker.[27]
Hans Axel Holm är den som har gått längst när det gäller att använda sig av montagetekniken. Boken är som tidigare nämnts uppbyggd som ett collage av olika typer av dokument som varvas i ett tematiskt växelspel – utdrag ur tidningar, brev och skolböcker, kopior av protokoll, matsedlar, tv-tablåer, fotografiska bilder, avlyssning av skollektioner varvas med autentiska berättelser i form av såväl monologer som dialoger. I en intervju förklarar Holm att han hämtat inspiration från bildkonsten när han strukturerat boken som ett collage. Författaren har öga för detaljer och klipper in olika typer av material ur vardagen som kan berätta något om människornas liv i den östtyska småstaden.
Ett utdrag ur en annonssida från Schweriner Volks-Zeitung visar reklam för en grammofonkoffert som säljs för 120 mark,[28] av en tv-tablå framgår att dagens film är den egyptiska spelfilmen ”En skådespelares kärlek”,[29] på en avfotograferad skylt på Brauereistrasse står det skrivet ”Der Sozialismus braucht gesunde und lebesfrohe Menschen! Treibt regelmässigt sport!”[30] och på restaurang Teodor Körners matsedel går det att uttyda att linssoppan kostar 80 pfennig.[31]
Rapportboken – en outnyttjad inspirationskälla
En av 2012 års mest angelägna reportageböcker i Sverige är otvivelaktigt Shora Esmailians Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld. Syftet med boken är att ge röst åt ohörda röster och mana till internationell solidaritet inom klimatrörelsen. Här finns vittnesmål från människor som bor i tältläger på grund av översvämningar, som har vandrat i dagar utan mat och vars jordbruk hotas av det stigande havet i Pakistan, Egypten och Kenya. Trots att själva materialet, perspektivet och syftet öppnar upp för en dokumentaristisk estetik med autentiska berättelser och montage av olika dokument präglas boken helt och hållet av en trist och klichémässig bruksprosa där korta citat varvas med miljö- och personbeskrivningar samt abstrakt analys och faktaredovisning. Det är som om 60-talets uppgörelse med den traditionella författarrollen och journalistikens insvepta, artificiella och briljerande språk, för att tala med Hans Axel Holm, aldrig ägt rum.
Sannolikt är det här exemplet signifikativt och vittnar om att 60-talets rapportbok, och dess uppgörelse med en traditionell författarroll, inte längre finns i det allmänna medvetandet. Rapportboken utgör med andra ord en outnyttjad inspirationskälla för samhällsengagerade intellektuella som vill skapa berättelser som går bortom allfarvägarna såväl tematiskt som estetiskt.
Den som väljer att öppna upp sig för denna inspirationskälla ställs inför frågan hur rapportboken kan uppdateras under 2010-talet. Enligt Rolf Yrlid är det ställt utom allt tvivel att orsaken till att så många dokumentärer under 60-talet fick rapportbokens form var att kassettbandspelaren blivit både portabel och billig.[32] Överfört till 2010-talet kan rapportboken tänkas vara en del av, och samverka med, digitala berättelser som består av speakerröst, soundtrack och bilder och som publiceras på nätet. Samma digitala berättelser kan sedan transkriberas och komponeras tillsammans med andra dokument i bokform. Hur övergången från kassettbandspelare till digital teknik närmare skulle kunna påverka rapportbokens estetik återstår att se.
— — —
Magnus Gustafson, journalist och litteraturvetare
http://www.magnusgustafson.se/
[1] Marianne Thygesen, Jan Myrdal og Sara Lidman – rapportgenren i svensk 60-talslitteratur (Århus, 1971), s. 96.
[2] Ibid., s. 104.
[3] Marie Louise Pratt, Imperial eyes – travel writing and transculturation (New York, 2008), s. 201 f.
[4] Jan Myrdal, Rapport från kinesisk by (Stockholm, 1972), s. 5.
[5] Thygesen, s. 103.
[6] Ibid., s. 91.
[7] Ivar Lo-Johansson, Till en författare (Stockholm, 1989), s. 198.
[8] Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, Omkopplingar – avskrifter, listor, dokument, arkiv (med särskilt avseende på Midsommarkransen-Telefonplan) (Göteborg, 2006), s. 251.
[9] ”Can the subaltern speak?”, artikel av Gayatri Chakravorty Spivak i antologin Marxism and the interpretation of culture (London, 1988), red., Lawrence Grossberg och Cary Nelson, s. 271-313.
[10] ”Möjligheten som blivit nödvändighet” artikel av Lena Sohl och Irene Molina, tidskriften Fronesis, nr 40-41, 2012, s. 168.
[11] Hans Axel Holm, Rapport från Neustadt, DDR. En exempelsamling (Stockholm, 1969) s. 19.
[12] Ibid., s. 32.
[13] Thygesen, s. 8.
[14] Myrdal, s. 66 ff.
[15] Anders Ehnmark, Rapport från det röda Emilien. Italiensk kommunism (Stockholm, 1969), s. 126.
[16] Holm, s. 70 f.
[17] Myrdal, s. 194 f.
[18] “Dokumentarismen som försvann” av Rolf Yrlid, i antologin I ordets smedja – festskrift till Per Rydén (Stockholm, 2002), red. Karl Erik Gustafsson, Erik Hedling, Claes-Göran Holmberg, Ingemar Oscarsson och Jenny Westerström, s. 341.
[19] Tidskriften OEI, nr 53-54, 2011, förord av Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson.
[20] Intervju i Sveriges Radio Nya vågen från 30 oktober 2012. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/109409?programid=3048 (Hämtat 16/11-2012)
[21] Tidskriften OEI, nr 53-54, 2011, förord av Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson.
[22] Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, Omkopplingar …, s. 262.
[23] Ehnmark, s. 99f.
[24] Ibid., s. 136f.
[25] Myrdal, s. 40 ff.
[26] Ibid, s. 86.
[27] Ibid., s. 90 ff.
[28] Holm, s. 216.
[29] Ibid., s. 91.
[30] Ibid., s. 128.
[31] Ibid., s. 186.
[32] “Dokumentarismen som försvann” av Rolf Yrlid, artikel i antologin I ordets smedja: festskrift till Per Rydén (Stockholm, 2002), red. Karl Erik Gustafsson, Erik Hedling, Claes-Göran Holmberg, Ingemar Oscarsson och Jenny Westerström, s. 342.
