CD: Orkestermusik av Tan Dun

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, december 20th, 2012

Tan Dun: Concerto for Orchestra; Symphonic Poem on Three Notes; Orchestral Theatre (Naxos). Speltid: 64´51.

Hong Kong Philharmonic Orchestra, Tan Dun (dirigent)

Betyg:

–

Riktigt spektakulär orkestermusik är inte att förakta. I alla fall inte när den är skriven av Tan Dun. Han är född 1957 i Hunanprovinsen i Kina men begav sig 1980 till New York för att studera musik. Idag är han ofta spelad. Många har dessutom hört honom utan att veta om det. Han är nämligen mannen bakom musiken till filmer som Ang Lees Crouching Dragon, Hidden Tiger och Zhang Yimous Hero.

Men på den här cd:n är det fråga om konsertmusik. Det längsta bidraget heter dessutom Concerto for Orchestra. Det är en titel som lätt för tankarna till Béla Bartók – men så mycket Bartók låter det trots allt inte om verket, även om det låter en hel del. Liksom Symphonic Poem on Three Notes är konserten pinfärsk, skriven i år, medan Orchestral Theatre är från 1990. Tonsättaren leder själv Hong Kongs filharmoniker, så man får förmoda att allt klingar precis som han vill ha det. Och jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna göras bättre.

Det sägs att Tan Dun under studietiden tog intryck av såväl John Cage som av amerikanska minimalister som Philip Glass och Steve Reich. Det är möjligt. Men i de här verken hör jag en helt annan amerikansk tradition, nämligen den som kan förknippas med tonsättare som Leonard Bernstein, Jennifer Higdon och Joan Tower. Det är en utåtriktad, kraftfull och muskulös orkestermusik med mycket slagverk och häftiga effekter – i Tan Duns fall rena mistlursvrål från bleckblåsarna och musiker som stampar med fötterna och utstöter höga rop. Ingen behöver heller betvivla tonsättarens kinesiska rötter. Men man kan också få Hindemiths Turandot-variationer i tankarna. Ja, över huvud taget får denna rätt eklektiska, men ändå personliga, musik associationerna att fara åt olika håll.

Några större djup är väl inte söka i de verk som här presenteras. Men stor sak i det när ytan är så härligt spektakulär och förförisk. Orchestral Theatre, som alltså ett av verken heter, är sannerligen ingen dum beskrivning av denna i bästa mening teatrala och underhållande musik. Tan Dun levererar tre veritabla show-pieces som sprakar av energi. Det räcker långt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion