Hem » Helgesson » Surrealistiska bänkar i Mexico City

Surrealistiska bänkar i Mexico City

Alldeles bakom katedralen i centrala Mexico City stöter jag på en bänk av brons med gåtfulla kapuschongklädda figurer. Bänken har titeln Ya no hay lugar – det finns ingen plats längre –  och den är ritad av brittiskfödda Leonora Carrington som avled i Mexico City förra året (2011) nittiofyra år gammal. Hon var nog en av de sista överlevande från 1930-talets surrealistgäng i Paris varav flera som Benjamin Peret, Remedios Varo, Alice Rahon och Wolfgang Palen flydde undan fascismen och nazismen för att skapa sig en ny tillvaro i Mexico.
 2008 var det en utställning på avenyn Paseo de la Reforma med ett femtontal av Carringtons skulpturer  av vilka Krokodilbåten var den mest kända.

Leonoras bänk ingick i projektet Dialogo de Bancas, bänkarnas dialog som påbörjades i slutet av 2006 och efterhand utgjordes av ett sjuttiotal bänkar – ritade av kända konstnärer, arkitekter och designers – som placerades längs med Paseo de la Reforma. Bland konstnärerna fanns Vicente Rojo, José Luis Cuevas och Francisco Toledo. Tanken var bland annat att de variationsrika och fantasifulla bänkarna som ledsagades av texter från författare och poeter skulle få människor att prata med varandra.

Nu, 2012, har ett antal av bänkarna placerats i Centro Historico. På calle San Jeronimo kan man sätta sig i Pedro Friedebergs guldfägade händer med tolv fingrar – Sientate en mis manos – sätt dig i mina händer. De guldfärgade hand eller hand/fotstolarna har blivit något av hans signum. Friedeberg (1936-), bördig från en tysk-judisk familj i Italien, ingick en tid i början av 1960-talet i surrealistgruppen Los Hartos – de uttråkade eller de övermätta – tillsammans med konstnärerna Mathias Goeritz, Leonora Carrington, Alice Rahon, Remedios Varo och fotografen Kati Horna. Ett i sanning kosmopolitiskt gäng i Mexico City.

De uppnosiga hundarna med lustiga huvudbonader och försedda med skor verkar bekanta. Jag har sett dem tidigare på bild, men jag har inte kunnat utröna vem konstnären är. Ryggstödet är omkring tre meter högt och krönes av ett likaledes uppnosigt hundhuvud försett med en krage. Denna bänk eller hundtron står  på plaza Santo Domingo, som efter Zocalo, det stora torget – är det historiskt sett mest betydelsefulla torget i Mexico City.

Apropå sittmöbel och dialog så kan jag inte undanhålla följande historia för er. Den mexikanska revolutionens höjdpunkt inträffade när Pancho Villas och Emiliano Zapatas trupper gemensamt tågade in i Mexico City den 6 december 1914. När Villa inbjöd Zapata att sätta sig i den ornamenterade presidentstolen svarade Zapata:

”Det skulle vara bättre att bränna den, för jag har sett att varenda en som har satt sig i den här stolen har blivit fiender till folket.”


Text och foto: Bo Helgesson

Foto från 1914 av Casasola

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree