Skräck- och genrefilmsåret 2012 – ut med tortyr, in med spökhus!

Inlagd av Kristoffer Pettersson Krönika söndag, januari 6th, 2013

Som den skräck och genrefilmsreaktionär jag är så känns ofta det här med ”årsbästa-listor” lite konstigt.

Hur ska jag kunna sammanfatta vad som kommit i år, jag har ju mest kollat på massa gammalt skit? Förvisso restaurerat i HD, men ändå – inte direkt något nytt. Under 2012 har jag dock försökt hänga med lite bättre. Jag har exempelvis gjort ett seriöst försök att acceptera det moderna HD-fotot med CGI och allt vad det nu innebär. Detta har resulterat i nya trevliga bekantskaper, men även rejäla magplask, typ Barry Battles fantastiskt charmlösa försök att vara Tarantino med The Baytown Outlaws. Men sak samma, vilka skräck- och genrefilmer filmer stack egentligen ut som något extra under 2012?

Franska regipar visar framfötterna
Att man i Frankrike kan man göra skräck och action är ingen nyhet. Nu verkar dock den nya grejen bland grodätarna vara att ”regissera i par”, dessutom gör de det med ett riktigt bra resultat. Även jag nåddes under 2012 av François Gaillard och Christophe Robins Blackaria och Last Caress, trots att filmerna nu har ett par år på nacken. Många skräcknördar verkar har gått i taket över dessa softporn /art house-giallos, men jag håller bara delvis med. Precis som med Hélène Cattet och Bruno Forzanis Amer (2009) så finns det mycket stor potential och skaparglädje, men några mästerverk är det än inte tal om. Kanske behövde båda dessa regipar få ur sig dessa experimentfilmer för att kunna skapa riktiga storverk i framtiden.

Däremot var Alexandre Bustillo och Julien Maurys Livid anmärkningsvärt bra. Skaparduon av den omtalade ”olaga intrång-chockaren” Inside (2007) levererade här en mycket genremedveten och genomtänkt spökhusfilm med en detaljrik mise en scène som faktiskt knäckte det mesta. Alexandre Bustillo och Julien Maurys visade också att det absolut går blanda in existentiella frågeställningar utan att det blir för mycket ”Twilight” av det hela. Jag kan nu knappt bärga mig för dessa skräckgeniers kommande projekt Among the Living som förhoppningsvis når ut till världen 2013.

–

Vi ska naturligtvis inte heller glömma den franska actionscenen. Mycket galla spys över Luc Besson och hans alla småkorkade actionidéer som han prånglar ut via sitt produktionsbolag EuropaCorp. Även om jag absolut håller med om att Taken 2 var så jäkla trött att den knappt gick att se så ger jag ändå tummen upp för Bessons nästan skamlösa inställning till actionfilm.

Bäst under 2012 av Bessons ”idéer” var rymdfängelsespektaklet Lockout, regisserad av James Mather och Stephen St. Leger (sedärja, ett till franskt tandemregipar igen), en film som var nära på oförskämt underhållande i all sin testosteronstinna dumhet. Naturligtvis rör det sig om ett solklart fall av Escape from New York –plagiat, men vem hade trott att Guy Pearce var en sådan baddare på att krysta ur sig fyndiga one liners? Ärligt talat så fick jag nog ut mer av Lockout än av Ridley Scotts megasuperduperbudgetAlienprequel Prometheus, även om den naturligtvis hade en hel del tillfredsställande svulstighet.

En annan spännande fransk actionregissör är nykomling Jean-Christian Tassy som släppte loss helt med lågbudgetvåldsfesten Caliber 9. Han får vi nog se mer av då han verkar ha både bra idéer och kunna vrida på slantarna.

Polisfilmsgenren under utveckling/avveckling?
Något annat som behöver nämnas är svensk polisgenrefilm. Trots dessa filmers fantastiskt stora popularitet är det också många som nästan omgående börjar attackspy när man säger Beck eller Wallander. Lite som en problematiserande kommentar till den supertrötta svensk polisfilmsgenren kom under 2012 Måns Månssons Hassel – Privatspanarna. Naturligtvis var det 80-talsfilmerna om kriminalinspektör Roland Hassel, spelad av Lars-Erik Berenett, som populariserade den svenska tv-polisfilmsgenren, och i med Hassel – Privatspanarna tar Månsson och Berenett ut genren på bakgården och ger den ett nådaskott. Många kommer bli rosenrasande och kanske till och med känna sig förolämpade när de ser Hassel – Privatspanarna, men kanske får de sig också en behövlig tankeställare. Filmes tagline; ”Ingen spaning – Ingen aning ” säger det mesta om den film som förmodligen är det märkligaste och kanske mest intressanta som gjorts i Sverige på många år.

När vi ändå är inne på polisfilm så kan jag inte låta bli att nämna End Of Watch med manus och regi av David Ayer. Med tidigare lyckade ”Los Angeles Noir” -filmer som Harsh Times (2005) och Street Kings (2008) så faller här alla bitar på plats för Ayer. Med tekniskt smarta lösningar, fantastiskt skådespeleri och ett nästan kvävande realistiskt storstadsmörker så är End of Watch inte bara det hårdaste  jag sett under 2012, utan dessutom det bästa. Missa inte!

Spökhusfilmen tar över
Tillbaks till skräckgenren. Ok, jag har inte sett V/H/S än, och inte Citadel heller. Men vid sidan av Livid så gjorde nog i mina ögon Ti West årets kanske bästa skräckrulle. Jag syftar naturligtvis på Innkeepers som med sin långsamma och mycket effektiva uppbyggnad och fyndiga manus gav en mycket tillfredsställande och lurig liten spökhusfilm. Förövrigt så verkar glädjande nog just ”mystiska hus” nya trenden efter att äntligen tortyrporrsgenren, med filmkloner av Saw och Hostel, nu äntligen gott ur tiden. Bra filmer på detta tema som nådde ut under 2012 var Chris Kentis och Laura Laus Silent House och Nick Murphys The Awakening. Mest mardrömmar lär nog Scott Derrickson dela ut med sin Japan-Horror doftande Sinister. Ett något tamt och förutsägbart slut kanske, men ändå absolut en av årets absolut starkaste och snyggaste skräckfilmer.

Nämnas i detta sammanhang bör även Joss Whedon och Drew Goddard som likt Måns Månssons Hasselfilm knäppte folk på näsan med smarta The Cabin in the Woods. Här fick vi för en gångs skull en riktigt lyckad mycket självmedveten skräckkomedi och med andra ord 2012 års Tucker and Dale vs Evil.

God Julskräck
2012 avslutades underhållande nog också av en riktigt Julcharmör, och då syftar jag naturligtvis på Steven C. Millers tomteskräckis Silent Night. Det rör sig absolut inte om någon remake av Charles Selliers supercreddiga Silent Night, Deadly night från 1984, och tur var väl det. Millers Silent Night går förvisso inte att mäta med Selliers mästerverk men det visade sig vara en mycket trevlig och pigg modern slasher som jag kommer återvända till många jular framöver. Gamla skolans effekter, fint foto och Malcolm MacDowell i högform blev en värdig avslutning på året för min del.

Även om jag här bara berört några få delar av det så tycker jag sammanfattningsvis att 2012 var ett klart godkänt skräck- och genrefilmsår. Tortyrporrsvågen är äntligen passerad och därför har de stora chockfilmsuppslagen i Aftonbladet uteblivit. Istället så har vi fått en trend med otäcka mystiska hus, något som varit betydligt mer intressant i mina ögon…

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion