Roman: Min kamp 5

Inlagd av Erik Göthlin Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, januari 23rd, 2013

Min kamp 5
Karl Ove Knausgård
Översättare: Rebecca Alsberg
Norstedts, 635 sidor, Ute nu

– – –

Karl Ove Knausgård skriver livet. Det ligger något maniskt över tillvägagångssättet i det romanbygge som är Min kamp. Tretusentrehundra sidor, sex band. Författaren vill nedteckna allt, och även om man skulle kunna kalla det en egotripp utan dess like, vill jag hävda att romanen rör oss alla. För även om den enskilde människan vill se sig själv som unik, en individ, så ingår den trots allt i en kollektiv berättelse. Knausgård skriver alltså inte bara sin egen historia utan också många andras. Det tror jag också är en förklaring till den succé böckerna gjort såväl i Norge som i Sverige.

 I denna femte och näst sista bok i sviten är Karl Ove 19 år och flyttar till Bergen för att studera. Han har kommit in på Skrivkunstakademi och är där för att satsa allt, ja hela livet, på att skriva. Det börjar knackigt. Hans noveller och dikter blir kallade barnsliga och klichéfyllda av kurskamraterna. Detta gör att han börjar tvivla på sig själv. Är han en medioker författare? Är han rent av författare alls? Samtidigt ser han sina vänner bli publicerade på förlag och självföraktet blir ännu starkare. Istället för att skriva spenderar han dagarna med att göra ingenting alls, förutom när han går ut för att supa tillsammans med sin bror under kvällar som sällan slutar lyckligt. I allt detta virrvarr av känslor träffar han sitt livs kärlek, samtidigt som han börjar förlika sig med tanken på att han aldrig kommer bli författare. Men en dag släpper skrivkampen och han kan så småningom publicera sina första roman. Kort efter dör hans far.

Boken tar vid där den förra slutar. Det är det unga vuxna jaget vi följer i fyllor, kärlekstrubbel och skrivkramp. Huvudpersonen är framförallt en observatör, snarare än en deltagare. Han är blyg och pratar inte mer än nödvändigt. Först när han dricker kan han prata naturligt och utan att vända in och ut på varje ord han yppar. Också prosan är då observatörens – allting registreras hela tiden, såväl människor som landskap. Till synes är den enkel och flyter fram utan att man över huvud taget reflekterar över stilismen, men samtidigt nuddar språket vid något större, oklart, och förenar de minsta vardagliga tankar med den större helheten – det är i denna exakthet som författaren briljerar.

Framförallt handlar boken om skam. Karl Ove beter sig många gånger som ett svin, inte minst på fyllan då han hoppar i säng med andra kvinnor trots att han har ett förhållande. Ångesten dagen efter är så stark att han överväger att ta livet av sig, ändå är han där snart igen när han får smaka på spriten. När skrivkrampen gått ur och han författar vad som ska komma att bli hans första roman saknar allt annat betydelse; inklusive hans dåvarande fru. Han spenderar dagarna enbart med att skriva och försummar därmed sitt äktenskap och andra relationer. Det dåliga samvetet gnager på honom, men ändå kan han inte drista sig till att faktiskt göra något annat. Litteraturen är det enda som i slutändan betyder något. Man kan tycka vad man vill om den inställningen, däremot vill jag applådera ärligheten.

Intressant är också att han återvänder till sin fars död, något som han skildrade i första boken. Men om scenen i första boken var ritualistisk är den här snarare alldaglig och passerar förbi ganska snabbt. Detta visar på hur man med litteraturen kan angripa samma händelse ur vitt skilda perspektiv.

Min kamp är en resa som nu börjar gå mot sitt slut. Jag är övertygad om att man kommer tala om verket i många, många år framöver.

– – –

Erik Göthlin – är filmvetare och frilansskribent