Hem » Recension, Scen » Scen: Det normala livet (Örebro Länsteater)

Scen: Det normala livet (Örebro Länsteater)

Örebro Länsteater (Örebro Teater)

Det normala livet

Av Christian Lollike (översättn. Stefan Lindberg)

Medverkande: Maria Simonsson, Peter Järn och Marika Holmström

Regi: Carl Johan Karlson*

Scenografi: Sofia Ramberg*

Kostymdesign: Jasminda Asplund Blanco*

Ljusdesign: Johan Sundén*

Musik och ljuddesign: Christoffer Karlsson*

Mask/Peruk: Giovanni Indelicato

* Studenter från Stockholms Dramatiska Högskola

Betyg:

Livet 2

Foto: Andreas Hylthén

Det gäller att vara normal – till varje pris. Men hur normal kan man bli utan att hamna i rena vansinnet? Det normala livet av den danske dramatikern Christian Lollike sätter fokus på den västerländska nutidsmänniskan och de krav som ställs på henne – på oss. Men det börjar gemytligt. Maria Simonsson, Peter Järn och Marika Holmström sitter och småpratar med varandra och med publiken som tar plats. Scenen tycks föreställa något slags avskalat hälsoinstitut eller en träningslokal i glada och ljusa färger. Vi ska ha en trevlig kväll tillsammans; kanske kommer vi, i bästa fall, att lyckas frigöra våra inneboende resurser.

Men det dröjer inte länge förrän det börjar skava och uppstå misshälligheter – ja, faktiskt redan vid presentationen. Maria Simonsson, i grön dräkt, meddelar glatt att hon heter Päron och Peter Järn, i violett, meddelar lika glatt att han heter Plommon. Men Marika Holmström, i gult, vägrar spela spelet och deklarerar bestämt att hon heter Marika och inte alls – som den där fåniga avlånga frukten. Och så ropar plötsligt Päron att hon är förföljd. Hon vet inte av vem eller vad, men känslan är lika stark som den är vag. Efter ett tag inser de agerande att det inte alls blev så trevligt som det var tänkt – så det är bara att börja om. Men det dröjer inte länge förrän Päron känner sig lika förföljd som förut.

Nog kan det finnas anledning att uppleva sig påpassad och ifrågasatt. Vi lever i ett samhälle där vi övervakas av kameror och där våra konsumtions- och nätvanor registreras och lagras. Men det kan också handla om att chefen lite bekymrat påpekar att man inte tycks vara lika mentalt närvarande som förut och att yngre och karriärlystna kolleger gradvis försöker ta över ens arbetsuppgifter. Och så är det kraven på en vältränad kropp och ett bra familjeliv och … så vidare.

Marika – som inte ville vara Banan – driver envetet tesen om det ”inre Stasi”, något slags organisation som övervakar oss inifrån och hela tiden har synpunkter på våra liv och kroppar och tankar och känslor. Vi kämpar för att leva upp till kraven och föraktar och fruktar de som inte gör det, de som inte är normala. Det kan vara äckligt feta människor som skamlöst snaskar wienerbröd, kvinnor som klär sig i slöja och skäggiga män som ju bara måste vara terrorister. Våra inre rädslor tar yttre form och gestalt. Det gäller att skydda sig och sin familj mot livets alla faror. Kanske är det bäst att barnsäkra alla fönster så att de inte går att öppna – även om det förvandlar hemmet till ett fängelse.

Livet 1

Foto: Andreas Hylthén

Det normala livet sätter alltså en rad frågor i spel och problem under debatt. Men det sker ändå i en lättsam form. Stor dramatik kan man knappast tala om; det rör sig snarare om scener som associativt kopplas till varandra, lite som i en tematisk revy. En del känns måttligt integrerade i helheten men kan å andra sidan vara riktigt roliga, som Titanic-parodin. Det finns en viss risk för upprepning och tomgång, och andra akten hotar först att bli en repris på den första. Men till sist knyts det hela ihop på ett lite oväntat sätt som kastar nytt ljus över det vi tidigare sett. Så har man fått ner de disparata elementen i samma säck och – åtminstone formellt – gett pjäsen en enhet. Slutet har också det goda med sig att Jasminda Asplund Blanco inspirerats att kreera helt underbara 1700-talskrinoliner av plast- och chipspåsar. Mer avslöjar jag inte.

Den dynamiska motorn är Maria Simonsson som förföljt Päron. Det är på hennes stigande desperation som de andra måste svara, och det gör de med den äran med känsla för såväl komiken som eländet i de situationer som uppstår. Alla tre kan också konsten att spela på publiken. Carl Johan Karlsons regi går balansgång mellan fars och allvar, och det händer väl att det lustiga ibland bara blir fånigt. Men det kan också uppstå en fruktbar spänning – och den återspeglas även i Sofia Rombergs antiseptiska scenografi och Asplunds Blancos fulglada och Spa-inspirerade syntetuniformer som optimistiskt försöker besvärja det mörka kaos som kokar under ytan.

Riktigt drabbande teater blir det väl aldrig. Men, med vissa svackor, bjuder Det normala livet på två timmars god och omtumlande underhållning. Och nog blir man imponerad när man läser att såväl regi som scenografi och kostym utgör delar av ett praktikarbete utfört av studenter från Stockholms Dramatiska Högskola.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree