Hem » Essä » a film by HAL HARTLEY

a film by HAL HARTLEY

Hal Hartley

Under det tidiga nittiotalet utgjorde Hal Hartley tillsammans med regissörer som Jim Jarmusch, Kevin Smith och bröderna Coen ett av de verkligt tunga namnen i den våg av independent-filmer som vitaliserade den amerikanska filmvärlden. Filmer som Trust (1990) och Simple Men (1992) blev både kritikerhyllade och festivalfavoriter.

a film by HAL HARTLEYHartley fyllde sina filmer med malplacerade original i vardagsgråa sovstäder och en behärskat skruvad humor där de mest surrealistiska situationer porträtterades med lakoniskt lugn. Och i likhet med sina kollegor lät han naturligtvis sina huvudpersoner vältra sig i såväl underfundiga oneliners som pseudofilosofiska funderingar, allt ackompanjerat av trendriktig indierock. Men kanske skilde sig Hartley något från sina generationskamrater genom sitt flirtande med europeisk filmkonst. Hans tidiga alster påminner i sin lekfulla självmedvetenhet om sextiotalets Godard – eller ibland om en pop-version av Bresson, där den teologiska tyngden har skalats av och slängts ut genom fönstret, men där de avskalade bilderna och det minimalistiska filmspråket känns igen. Det var smarta och hippa berättelser i ett sävligt tempo som låg ljusår bort från en alltmer stelnad och pompös Hollywood-dramaturgi.

Och det var filmer som tilltalade mig något oerhört under min gymnasietid. Hartleys förvirrade hjältar och deras försök för att bryta sig loss ur arbetarklassens småstäder och förtryckande och fantasilösa familjer talade till mig.  Om och om igen återvände jag till den bitterljuvt romantiska Trust, där en gravid cheerleader rymmer hemifrån och stöter på en ung man som älskar böcker och alltid bär en handgranat i innerfickan (”just in case”). Och jag älskade mötet mellan den sjukligt tystlåtne och inbundne sophämtaren Simon Grim och den demoniske bohemen Henry Fool (1997). När den senare, klädd som en sista kvarleva från artonhundratalet, flyttar in som inneboende i den dysfunktionella familjen TrustGrims källare så tar han med sig ett mörkt förflutet, vansinniga lögner och ett allmänt dåligt inflytande på sin omgivning. Men han är också den ende som ser att den oansenlige Simon är en litterär begåvning och förlöser honom som författare.

Mindre välvilliga kritiker har velat avskriva Hartley som en ytlig och pretentiös regissör som förser enkla historier med en tunn intellektuell fernissa – men jag tror att det är en missbedömning. Ja, hans karaktärer har en förkärlek för nikotin, koffein och att slänga ur sig plågsamt uttänkta repliker i tid och otid. Och nog släpas det runt på en hel del böcker i filmerna. Kort och gott – figurerna som befolkar de här filmerna är posörer.  Men det är också poängen. De är vilsna själar som tar till så iögonfallande egenheter att det verkligt sårbara jaget hamnar i skymundan. Men när Hartley tränger bakom maskerna och når fram till kärnan av sina vinddrivna existenser finns där ofta en rörande tafatthet. I Amateur (1994) försöker exempelvis den avhoppade nunnan Isabelle dölja sitt riktiga jag genom att hävda att hon är nymfoman och att skriva erotiska noveller – men är i själva verket oskuld och får ständigt sina noveller refuserade eftersom de innehåller betydligt mer filosofisk dialog än oanständigheter.

The Unbelievable TruthHartleys filmer hämtar sin näring just ur sprickan mellan de romantiska myterna och en betydligt mer prosaisk verklighet, och skildrar mötet mellan dessa världar med en oändlig ömsinthet. Redan den första långfilmen, The Unbelievable Truth (1989), slår an tonen. I centrum för filmen står mötet mellan den lite äldre bilmekanikern Josh och tonåringen Audry. Josh, som precis har återvänt till sin hemstad, är en man omgärdad av rykten. Alla vet att han har suttit av en längre tid i fängelse – men ingen vet riktigt för vad. Historierna som omger honom blir mer och mer hårresande; är han dubbelmördare, våldtäktsman eller kanske både och? Kanske är det just de här ryktena som gör att Audry dras till Josh, eftersom han på ett så uppenbart sätt bryter av från en omvärld som bara kan tala till varandra i ekonomiska termer. Men i själva verket är Josh ingen mördare, utan är skyldig till sin flickväns död genom att ha kört rattfull. Sedan dess har han dragit sig tillbaka från livet och sina medmänniskor och inte vågat närma sig en kvinna igen. Till ytan ser Josh ut som en vindpinad machoman, men är i själva verket märkligt handfallen – i ett förtroligt samtal med kollegan Mike blir Josh storögt upplyst om att kvinnor uppskattar att man tvättar ryggen när man duschar.

Också Surviving Desire (1991) handlar om mötet mellan en lite äldre man och en ung kvinna. Här är det mötet mellan universitetslektorn Jude och en av hans elever som står i centrum. Trots ett intensivt och flerårigt umgänge med Dostojevskij och Bröderna Karamazov har Jude egentligen aldrig mognat till en vuxen människa, utan håller sig till skolvärlden av livsskräck. När han förälskar sig i sin elev Katie ser han för första gången i sitt liv en möjlighet att få omsätta sina litterära ideal i verkligheten. Men Judes svärmerier tar abrupt slut när han upptäcker att Katie framförallt intresserade sig för sina egna romantiska föreställningar om den mystiske litteraturläraren snarare än den riktiga människan. Jude tvingas inse att det finns erfarenheter som inte går att läsa sig till och att han måste våga stiga ut utanför klassrummet. Som avskedsord till sina förskräckta elever lämnar han sentensen ”Knowing is not enough” innan han lämnar lärarkallet bakom sig.

Inte ens Jesus går fri från tvivel. I TV-produktionen The Book of Life (1999) har Jesus, återigen spelad av Martin Donovan, återvänt till jorden för att bryta de sju inseglen och framkalla domedagen – eller åtminstone är det tanken. Men Jesus plågas av tvivel och kämpar också han, i likhet med så många andra karaktärer i Hartleys tidiga filmer, från att frigöra sig från sin förtryckande far och bli en person i egen rätt.

Martin Donovan som Jesus i The Book of Life.

Martin Donovan som Jesus i The Book of Life.

Så visst spelar karaktärerna roller och tar på sig kostymer de inte riktigt förmår bära upp – eller blir den storögda omgivningens projektionsyta för myter som de inte kan leva upp till. Men det är ett spel som fyller en frigörande roll. Henry_foolNär Simon i Henry Fool upptäcker att hans idol en genuint obegåvad författare som har hankat sig fram som vaktmästare snarare än viftat runt på galna äventyr i Centralamerika spelar det kanske egentligen inte så stor roll. Hans berättelser har ändå öppnat dörren till en värld som rymmer något större än det lokala stålverket och blaskig Budweiser.

Sedan dess har en del tid hunnit förflyta – och situationen för Hartley är en annan. Flera av regissörens bästa filmer finns inte alls tillgängliga på DVD i regissörens hemland, och den en gång så hängivna europeiska publiken tycks ha svikit honom. Hal Hartley får idag sägas ha blivit en tämligen perifer figur vars filmer väcker måttlig uppmärksamhet och ljum kritik.

Möjligen handlar det om svikna förväntningar – efter att under nittiotalets andra halva i allt högre grad kritiserats för att upprepa sig själv har tvåtusentalet inneburit en tid av konstnärligt experimenterande för Hartley. No Such Thing (2001) var en mediekritisk monsterhistoria som till stora delar utspelade sig i den isländska obygden och The Girl from Monday (2005) en science fiction-pastisch med blinkningar såväl till Truffauts Fahrenheit 451 som Godards Alphaville. Och även om Fay Grim (2006), den något oväntade uppföljaren till Henry Fool, tar avstamp såväl i bekanta karaktärer som miljöer förvandlas den snart till en thriller på hög internationell nivå.

Den sistnämnda filmen är också den som i högsta grad bryter av från regissörens karakteristiska stil. Där Hartley tidigare har låtit filmmusik användas på ett högst sparsmakat sätt så går den nerviga stråkmusiken i högvarv genom Fay GrimFay Grimoch det enkla och avskalade bildspråket har här ersatts med scener filmade ur skeva vinklar och i hotfulla skuggor. Aldrig har Hartley legat så nära Hollywoods formspråk och dramaturgi som här, men om det rör sig om en flirt eller en parodi är inte alltid helt lätt att avgöra.

Och samtidigt som Hartley har börjat experimentera allt mer med formen har en samhällskritisk ådra växt sig allt starkare. Kritiken av medias makt och konsumtionssamhällets fantasilöshet har visst funnits även i tidigare filmer, men under tvåtusentalet fått allt större spelrum.

Ändå är det känslan av vilsenhet och tafatthet som fortfarande dominerar Hartleys berättelser. No Such Thing är fylld med blinkningar till Cocteaus Flickan och odjuret (1946) men också genomsyrad av en typiskt Harleysk ironi – det misantropiska monstret i filmen är ytterligare en karaktär som inte längre förmår att leva upp till sin mytbildning. När han terroriserar isländska bybor och snokande amerikanska journalister sker det snarare med en uttråkad irritation än någon diabolisk illvilja. Och när de skrämda byborna försöker blidka honom genom att under rituella former lämna offergåvor i form av en ung kvinna och några flaskor öl utanför hans port är det möjligheten att dricka bort sina sorger som är intressantast för honom. Också kvinnan visar sig för övrigt spela sin roll som menlös ungmö dåligt – hon är alldeles för självständig och har en stark sexualdrift.

Hartley må ha lämnat den amerikanska förorten bakom sig. Men den existentiella vilsenheten och de föga övertygande poserna hos filmernas karaktärer består.

— — —

Per Klingberg

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree