TV-serie: Boss – säsong 1

Inlagd av Kristoffer Pettersson Recension, Tv-serie, Videohyllan onsdag, februari 13th, 2013

Boss – säsong 1
TV-dramaserie, USA, 2011
Distributör: Noble
Skapare: Farhad Safinia
Regi: Gus Van Sant m.fl.
Skådespelare: Kelsey Grammer, Kathleen Robertson, Connie Nielsen, Martin Donovan m.fl.
Längd: 7 tim 26 min + extramaterial
Finns ute på svensk DVD från 2013-01-09
Betyg:
— — —

Det finns något krypande apokalyptiskt över tv-serien Boss. Som om världens sista dagar är komna och den stora patriarken, i detta fall Chicagos borgmästare Tom Kane, förgäves försöker kämpa mot den oundvikliga undergången. Känslan är hotfull och uppgiven, och världen är fördärvad. Det är det moderna Romarrikets sista flämtande dagar sett ur en korrumperad och sjuk mans ögon.

I två decennier spelade Kelsey Grammer den spattiga psykologen Fraiser, först i tv-serien Skål men sedan även i den egna mycket populära spinn off-serien som bar karaktärens eget namn. I Boss visar Grammer att han har betydligt fler nyanser i sitt skådespel än vad han tidigare gett utlopp för. Borgmästare Tom Kane, mycket taktfullt spelad av Kelsey Grammer, är nämligen en komplex och kluven karaktär – ena stunden sympatisk och redbar för att sedan visa att han bokstavligen går över lik för att behålla sin makt. En gång brann han av filantropiska värderingar, men dessa har fördunklats av de ljusskygga gärningar som utförts på vägen. I bakgrunden mullrar staden Chicago med sin långa tradition av korruption och våld. Indirekt pekas staden ut som den ansvariga och framställs även visuellt i serien som en frustande maskin som kort och gott kallas för monstret. Ett monster som tuggar sönder drömmar och ambitioner för att sedan lämna spillrorna i rännstenen.

Serien börjar med att Tom Kane, mycket taktfullt spelad av Grammer, får det besked som kommer förändra allt – han har en svår sjukdom som sakta men säkert kommer ta hans liv. Hur länge han har kvar är svårt att säga, men det kan handla om ett par månader eller möjligtvis något år. För Kane finns det dock inte en tanke på att visa sig svag för allmänheten eller lämna över sitt ämbete. Tvärtom, innan den oundvikliga sortin behövs makten säkras. Åtminstone så att rätt personer innehar den när Kane är borta. Allt centreras runt uppkomlingen Ben Zajac (Jeff Hepner), en ung politiker med opinionen i ryggen för att bli nästa guvernör. Nu gäller det bara för Kane att få en hållhake på den unge politikern. Men kan han ens lita på sina egna närmsta nu när hans sjukdom allt starkare börjar lysa igenom?

Nej, som ni förstår får vi i Boss inte direkt någon munter spegling av amerikansk inrikespolitik. Även om serien inledningsvis presenteras som ett politiskt drama utvecklas snabbt handlingen till att mer likna HBO:s gamla flaggskepp The Sopranos än NBC:s Vita Huset (West Wing). Seriens estetik är nattsvart med mängder av närgångna bilder på plågade ansikten och olycksdigra översiktsfoton över monstret Chicago. Detta mörker är seriens styrka, men förmodligen också dess största svaghet.

Första säsongen av Boss beställdes direkt av tv-kanalen Starz utan att något pilot-avsnitt behövde göras. Inte så konstigt kanske när den hyllade filmskaparen Gus Van Sant var kopplad till serien som regissör. Men trots att seriens två säsonger hyllats av kritiker har tittarna svikit. Min teori är att Boss kanske är något för cynisk och krävande för den stora massan, speciellt då den nästan helt saknar hopp i form av rättrådiga ”goda människor”.

Någon tredje säsong finns i nuläget inte beställd, men ryktet går om en avslutande tv-film. Vi får väl hoppas på det, för en så välgjord och medryckande tv-serie som Boss förtjänar absolut en värdig avslutning. Kelsey Grammer sitter orubbat på tronen, men även skådespelare som Connie Nielsen, Martin Donovan och Kathleen Robertson är fulländade och mycket sevärda i sina roller. Boss är en utmärkt tv-serie, åtminstone för den som vågar stirra ner i avgrunden…

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion.