Bio: Lore

Inlagd av Johan Axell Bioaktuellt, Film, Kulturdelen rekommenderar, Recension tisdag, mars 5th, 2013

Lore
Drama, Tyskland, 2012
Distributör: Njuta films
Regissör: Cate Shortland
Medverkande: Saskia Rosendahl, Kai-Peter Malina, Ursina Lardi m.fl.
Längd: 109 minuter
Biopremiär: 8 mars 2013
Betyg:

— — —

Året är 1945. Platsen är ett invaderat Tyskland. Hitler har just tagit sitt liv, och de allierade trupperna jublar över den nyvunna segern. Men till vilket pris kom egentligen denna befrielse för det tyska folket?  När den 15-åriga Lore, spelade av Saskia Rosendahl, får höra talas om Hitlers död blir hon förkrossad. Hon har växt upp i ett hem med en naziofficer till far och en högt uppsatt societetsdam till mor som aldrig skulle drömma om att säga ett ont ord om deras älskade ledare. Lore själv har aldrig heller tvivlat på Hitlers ledarskap, och har länge drömt om dagen då han skulle leda landet till den slutgiltiga segern. Hennes drömmar och förhoppningar slås i spillror av nyheten, och hela hennes liv vänds sedan upp och ned när hennes mor tvingas överlämna sig själv till de invaderande amerikanska styrkorna. Plötsligt finner sig den unga Lore ansvarig för både sin lillasyster såväl som tre småbröder, utan vare sig mat och utan tak över huvudet. En desperat plan att söka skydd hos sin mormor i Hamburg föds, men resan dit är lång och fylld av prövningar. När Lore och hennes syskon sedan dessutom får sällskap av juden Thomas, spelad av Kai-Peter Malina , ställs plötsligt hela hennes världsuppfattning på spel.

Lore bjuder på en sällan utforskad vinkel av andra världskrigets efterspel i Tyskland, nämligen det tyska folkets. Deras land har invaderats, och deras hem plundras och förstörs allt eftersom de allierade trupperna drar fram. Vi får ta del av en betydligt mer skumrask del av historien om Tysklands befrielse än vad vi är vana vid, där amerikanska soldater våldtar tyska kvinnor, spränger broar och isolerar hela samhällen. Om kvällarna berättar tyskarna spökhistorier för varandra vid lägereldarna om vad som händer om de allierade skulle få tag på en. Spökhistorier, som dessvärre nog inte var långt ifrån sanningen under kriget. Samtidigt är det även en berättelse om ett folks abrupta uppvaknande och insikt, när amerikanerna sakta men säkert börjar sprida sanningen om vad som egentligen försiggått i landets alla koncentrationsläger och ute på slagfältet. Den vacklande tro och förnekelse som speglas i det tyska folket är stundtals riktigt hjärtskärande, och står nästan och väger på gränsen till mani stundtals. På så vis blir Lore inte bara en resa genom Tysklands taggtrådsprydda landskap, utan även en blottande studie av dess sargade folksjäl under efterkrigstiden. 

Det är kanske lätt att enbart minnas Tyskland som den förkroppsligade mardröm dess nästan ostoppbara krigsmakt var under dessa år. Regissören Cate Shortland har dock i Lore istället valt att berätta en annan sida av historien, en berättelse om ett folk som förlorat sitt land och allt de en gång satte sin tro till. En berättelse om människor som aldrig själva deltog i kriget, och som blev förblindande av den tvångsmatade propaganda de ständigt påtvingades. Det är inte utan ett visst sting av obehag, efter år av Hollywoodfilmer, som man inser att man faktiskt sympatiserar och lider med Lore, Thomas och resten av det tyska folket i Shortlands historieskildring under deras resa genom det nu fiendeockuperade krigsfält de en gång kallade för hem. Lore är med andra ord så långt ifrån filmer som Saving Private Ryan och Hollywoods många andra porträtteringar av intagandet av Tyskland man kan komma, och den enorma kontrast som uppstår gör bara upplevelsen än mer omskakande.

Självfallet hade dock inget av detta varit möjligt utan de enorma skådespelarinsatser som Saskia Rosendahl, Kai-Peter Malina och filmens många andra barn och ungdomsskådespelare levererar. Rosendahl levererar i rollen som Lore en av de kraftfullaste och mest känslosamma prestationer som setts på bio på länge, då hon inte bara brottas med sina egna inre känslor utan även ett helt lands kollektiva skuldkänsla. Den hopplöshet blandad med apati och ibland ren och skär desperation som visas upp under syskonens långa färd träffar verkligen rakt i hjärtat, och de horribla dåd som barnen såväl tvingas utstå som utföra för att överleva är stundtals så betungande att man helst skulle vilja vända bort blicken från duken.

Man brukar säga att det enbart är vinnaren som får skriva historien, och det har nog aldrig varit så sant som när man pratar om andra världskriget. I decennier har Tyskland demoniserats, och än idag bär landet ett stigma för vad som skedde under de där nattsvarta krigsåren. Men man får samtidigt aldrig glömma bort att detta är ett av få fall där ett land egentligen inte utgjordes av sitt folk – ett folk som i många fall inte ens visste om vad som egentligen försiggick utanför landets gränser eller innanför lägrens taggtrådsstängsel. Cate Shortland skräder verkligen inte orden när hon med kraftfull symbolik i sitt verk visar upp den förfäran och förtvivlan som rådde i landet när dess folks hela värld plötsligt rasades samman och försvann. Lore är en berättelse om mognad och realisationer, men även om den enorma vikt som läggs på en människa när en del av dennes historia plötsligt bara suddas ut. Det finns ingen återvändo till det som en gång var, men hur fortsätter man egentligen framåt i en värld som man inte längre har en plats i?

Shortlands uttrycksfulla berättarteknik väver tillsammans med kinematografen Adam Arkapaws råa och intima bildporträtt en berättelse som prövningar och glömda sanningar många kanske helst skulle vilja blunda för. Lore är ingen trevlig upplevelse, och många kommer säkerligen lämna salongen med en tom och nästan osäker känsla innan man helt kunnat bearbeta den enorma upplevelse och alla de insikter som filmen faktiskt erbjuder. Cate Shortlands genuint utmanande och stundtals smärtsamt känslosamma verk kommer kanske ses kontroversiellt av många, men det går ändå inte att bestrida faktumet att hennes insiktsfulla skildring av mänsklighetens kanske mörkaste kapitel är ett mästerverk i sin genre som kommer leva kvar i åskådarens sinne långt efter att eftertexterna slutat rulla.

— — —

Johan Axell